Tema relationer[1]

 

DET PSYKOANALYTISKA SPELET

 

 

 

Jag kan inte påstå att jag plågats av frågan varför man inte kan ta på ett spöke. Alla gamla berättelser om spöken verkar beskriva dessa figurer som oåtkomliga. Vi kan se deras skepnader och höra deras rasslande kedjor, men vi kan inte fysiskt hantera dem. Det visar sig bero på att de är hallucinationer, hjärnspöken, som jag alltid trott.

Hjärnan är en fantastisk informationshanterare. Men om den skulle tillåta att vi kunde interagera med dess hallucinationer finge den en övermäktig uppgift. När vi handlar i verkligheten så kan hjärnan hämta informationen utifrån och behöver inte simulera alla perspektivskiftningar, skuggningar, färgskiftningar, känselförändringar o s v. Hjärnan får hålla sig till att simulera skenverkligheter som vi inte tillåts påverka.

Inom klinisk psykologi finns dock många redogörelser för fall där någon tycker sig haft en mycket realistisk upplevelse av medverkan i ett skenverkligt skeende. Detta skulle alltså inte vara möjligt, med mindre än att hjärnan lurar personen ifråga att tro att den haft fria händer att handla på olika sätt, men där de "fria" handlingarna varit styrda på förhand, så att en tillfällig "dekor" kunnat simuleras.

En skenverklighet jag tror de flesta haft en känsla av att vara delaktiga i på ett ofta mycket handgripligt sätt är naturligtvis drömmen. Så låt oss leka drömtydare, med hjälp av ett psykoanalytiskt "spel".

Det psykoanalytiska spelet är en partylek där en utvald person får reda på en dröm och skall gissa vilken av alla personerna på partyt som drömt den drömmen. Den person som väljs ut bör därför känna alla närvarande någorlunda väl. För att göra det svårare ska personen själv ta reda på innehållet i drömmen genom att ställa frågor om drömmen. Den utvalde ombeds därför gå ut medan en person i sällskapet som har ett färskt och livligt minne av en dröm berättar om sin dröm för de andra. Vitsen är förstås att alla ska kunna svara på frågorna utan att avslöja vem som faktiskt drömt drömmen.

Så fort den utvalde lämnat rummet berättar emellertid värden att ingen ska berätta någon dröm. Istället ska alla svara på frågorna med ett ja eller nej beroende på om frågan avslutas före eller efter en viss bokstav i alfabetet. Empiriska tester av detta "spel" ger vid handen att resultatet oftast blir bäst om man svarar ja på alla frågor som slutar på bokstaven p eller tidigare i alfabetet och i övrigt svarar nej. Det ger en viss ja-övervikt. Uppenbara motsägelser kan också få göra att den som svarar tillfälligt får överge regeln för ja/nejsvar. Denna meta-regel är emellertid knappast nödvändig då riktiga drömmar ofta är mycket motsägande och ologiska.

Som jag hoppas står klart vid det här laget är det alltså utfrågaren som egenhändigt tillverkar "drömmen". Den skenhistoria som uppkommer blir ofta så sjuk att det är svårt för utfrågaren att peka ut någon av sina vänner som trolig upphovsman, speciellt som man tryckt på att det är fråga om ett psykoanalytiskt test som ska avslöja någon av de närvarande. När våndan börjar bli för stor är det upp till värden att avslöja att "den sjuka hjärna" som drömt detta inte är någons annan än utfrågarens själv.

Allt vi upplever är en följd av ett aktivt frågande och ifrågasättande av tillgänglig information. Ifrågasättandet är nödvändigt därför att inga informationskanaler är störningsfria. Ett visst mått av slumpmässigt brus lär vi oss överse med. Den överseende förmågan kan förstöras av droger. Hallucinatoriska droger spelar självklart inte upp skenverkligheter för oss (Hur skulle de kunna det?), däremot är vi helt kapabla till det själva, liksom författandet av en dröm byggd på slumpmässiga ja/nej-svar.

I drömmen är vi så gott som helt utlämnade till det slumpmässiga bakgrundsbruset i våra sinnen. Den Freudianska psykoanalytiska skolan har uppenbarligen helt rätt i att drömmar är knutna till såväl det vi mest önskar och det vi mest fruktar, som vilken manusförfattare som helst i god kontakt med sitt känsloliv. Den "författare" Freud och hans efterföljare frambesvärjer till drömmen är emellertid mer lik den intrigerande illusionisten som manipulerar vår fria vilja för att vi inte ska kunna avslöja "dekoren" och se det verkliga sjabbiga innehållet. Tyvärr har hjärnan inte tillnärmelsevis tillräcklig beräkningskapacitet för att åstadkomma detta med den delaktighetskänsla vi ofta har i drömmarna. Den måste förlita sig på inkommande information.

Om den information hjärnan får är intetsägande bakgrundsstörningar på frigång är det inte så konstigt att vi hänger på ett innehåll som står oss närmast till hands, även om upphängningen blir kaotisk och delaktigheten en illusion på grund av feltolkning av signalerna som kommande från något handfast yttre.

Freuds analys av psyket var, liksom Marx analys av ekonomin, bara delvis rätt. Verklighetens topologi är mycket mer komplex än de någonsin kunde ana. Psykets och ekonomins förmåga till utstuderad framförhållande planering är begränsad på rent ingenjörsmässiga grunder. Resurserna räcker inte till. Realism är inte vad den brukade vara visar det sig.

Referens: Daniel C. Dennet: Consciousness Explained, PENGUIN BOOKS LTD, 2004