Tema uttryck[1]

 

VARFÖR VI TAR ANSVAR

 

 

 

Som ensamt barn lyckades jag ofta skrika och gråta mig till sådant jag ville få göra eller ville ha, eller för den delen inte ville göra eller ha. Att förklara varför behövdes inte och om saker och ting inte föll ut till belåtenhet behövde jag naturligtvis inte ta något ansvar. Sedan var det bara att skrika igen, älskad var man ju hur som helst. Trygg var min förtröstan i detta.

Att ett litet barn inte kan förklara varför det vill det ena eller andra och därför inte behöver ta ett vuxet ansvar ser de flesta som självklart. Det finns också institutionaliserat i våra lagar. Minderåriga är inte straffmyndiga. Men vad krävs för att vuxna ska kunna ställas till svars?

I september/oktobernumret av webbmagasinet Foreign Policy skriver astrofysikern och populärvetenskapsförfattaren Paul Davies att vetenskapen håller på att slå undan möjligheterna att utkräva ansvar i takt med att den gör vår uppfattning om en fri vilja alltmer suspekt. Detta är farligt enligt Davies, därför att en tro på någon form av fri vilja finns i alla kulturer och är en del av det som gör oss till människor. Denna tro är dessutom ett fundament i våra etiska och juridiska system.

I det allmänna medvetandet, bortom neurovetenskapen och filosofin, är den fria viljan fortfarande ett gångbart begrepp. Davies tolkar detta allmänna medvetande ungefär sålunda: Alla har ett medvetet jag som observerar världen och fattar beslut. Detta jag har åtminstone ett visst mått av självkontroll över sitt agerande. Folk tillskrivs däför ansvar och skuld. De anses klandervärda eller aktningsvärda.

Att detta jag skulle kunna stå utanför de fysiska orsakssambanden och kunna vara en orsak till att saker händer, utan att själv vara fullständigt orsakad av sina betingelser, har den inflytelserike vetenskapsfilosofen Daniel Dennet kallat en "klen myt".

Davies menar att detta är en ännu farligare idé än den Dennet beskriver i Darwin's Dangerous Idea om evolutionsläran. Som vetenskapsman håller han med om att idén beläggs av fakta men rankar den ändå som en av de potentiellt farligaste idéerna om den får spridning i det allmänna medvetandet.

Den idé Dennet vill sprida är dock att det går utmärkt att kombinera den gängse uppfattningen om fri vilja och ansvarstagande med vetenskapens rön. Hur då? Jo, dessa rön kräver inte alls att folkuppfattningen ska överges, bara dualisternas idé om att vi är små gudar var och en som kan styra och ställa över de fysiska händelserna. I den mån dualismen ingår i folkuppfattningen bör den bekämpas som osaklig, de övriga delarna kan och bör behållas.

Men hur fria är vi när varje beslut bygger på selektiv information som ett omedvetet minneshanteringssystem tillhandahåller och när all forskning visar att känslorna dessutom styr mycket mer över hur vi hanterar den information vi får än rationella överväganden?

Det ansvarslösa barnet lär sig snart att i den "stora världen" hjälper inte krokodiltårar. Vi lär oss under uppväxten, förhoppningsvis, med hjälp av uppfostran och lite tur med gener och social miljö, att agera på ett ansvarsfullt sätt. Vi har aldrig full kontroll över skeendet, men de tekniker vi lär oss för att handla och fatta beslut, räcker för att vi ska ta på oss ansvaret för våra handlingar. Helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet får vi ta ansvar för den karaktär vi blivit. En tillverkare av bilar får ta ansvar för fel på sina bilmodeller även om han inte har kontroll över felaktiga delar från en underleverantör. Vi får ta ansvar för våra karaktärer även om vi inte har kontroll över våra gener eller uppväxtvillkor.

De flesta av oss vill ta ansvar för vårt eget liv. Varför då? Jo, för att det är det bästa sättet att kunna hålla andra ansvariga. Vid en viss mer eller mindre godtyckligt vald ålder är vi alla (med några olyckliga undantag naturligtvis) straffansvariga. Vi kan börja bygga samhällen, som inte är perfekta, lika lite som vår fria vilja, men de duger att utforma moraliska system för fria själar med.

Referens: Daniel C. Dennet: Elbow Room: The Varieties of Free Will Worth Wanting, Bradford Book , 1984