Tema uttryck[1]

 

FRÅN LÄTE TILL HJÄRNESPERANTO

 

 

 

En chattvän som stundtals använt sig av nicket "Kvinnan som älskar Wittgenstein" gjorde mig en gång i tiden bekant med dennes privatspråksargument. Wittgenstein menar att privata språk, med beteckningar på förnimmelser som bara vi själva har tillgång till, är omöjliga.

Det må vara hur det vill med logiken i argumentet. Moderna empiriska studier har visat att en människa har ett dussintal olika områden i hjärnan, som när de stimuleras, gör att försökspersonen uttalar egennamn. Dessa "egennamnsområden" är var för sig av en femtioörings storlek. Var dessa områden, som uppenbarligen betecknar egennamn, befinner sig i hjärnan skiljer sig från person till person. Lokaliseringen är så att säga privat.

Vilka egennamn som en försöksperson yttrar är olika från gång till gång även vid stimulering av samma område. Man kan tänka på "egennamnsområdena" som ett slags hemsidor för egennamn vi känner till. Liksom en datapixel kan ingå som element i flera bilder samtidigt kan elektrokemiska förlopp i hjärnans synapser ingå i flera mönster samtidigt.

Vissa mönster resonerar bra ihop, andra inte. Psykiatriprofessorn och beteendeforskaren William H. Calvin har en teori om små sexkantiga mönster med en halv millimeters diameter, som tävlar om utrymmet genom att sprida de specifika händelseförloppen hos ca 300 rader med 100 hjärnceller i varje som ryms inom varje sexkant. Spridningen från en sexkant till en annan sker analogt med hur två pendlar bredvid varandra tenderar att hamna i samma svängfrekvens. Det mönster som lyckas sprida sig bäst inom ett område stort som en femtioöring betecknar det namn som vunnit i denna mycket privata tävling.

Långt innan vi kunde använda oss av egennamn behövde våra förfäder lära sig att kategorisera individer i den grupp de tillhörde. Ömsesidiga tjänster, som att hjälpa varandra med päls- och hårvård, är utbredda hos alla aparter. Att dela med sig av mat och tjänster och att hålla reda på vilka i den övriga gruppen som står i skuld till en, eller som man själv står i skuld till, får ett överlevnadsvärde.

Det intressanta med detta selektionstryck är att det skiljer sig från att enbart känna igen individerna. Individerna uppträder i olika roller. Samma individ står ibland i skuld och men har i andra sammanhang visat stor generositet. En och samma sociala roll kan också spelas av olika individer.

Att kunna hantera denna typ av mer generella kategoriseringar kräver stor intelligens. När förmänniskorna dessutom lärde sig att överföra meningen av varningsläten och andra naturliga ljudyttringar till dessa sociala kategorier uppstod möjlighet till en kommunikation av ungefär samma komplexitet som den intelligenta shimpanser kan lära sig i mänskliga språklaboratorier. Lingvisten Derek Bickerton har kallat denna kommunikationsform protospråk.

Protospråken saknar syntax i egentlig mening. Kommunikationen är därför väldigt privat och ger ypperligt många möjligheter till missförstånd. I motsats till vad en del teoretiker antagit verkar det därför rimligt att anta att protospråken bara försvårade det sociala samspelet inom gruppen. Under dessa årmiljoner av förmänniskans begynnande språkförmåga ökade också hjärnstorleken markant. Det krävdes större och större intelligens för att kunna överleva.

Protospråkets ursprung ur varningsläten återspeglas också i att dess bästa användningsområde förmodligen var inom jakten. Jaktgrupperna behövde kunna göra varandra uppmärksamma på spår av vilt. En annan jaktfärdighet som finslipades alltmer var det välriktade kastet. Människans förmåga att kasta i prick är vida överlägsen apornas. Att få till ett välriktat långt kast kräver en oerhörd massa vältimade beräkningar. Calvin menar att de moduler som utvecklades för denna funktion i hjärnan har sådana uppenbara likheter med den språkliga modulen, med vilken vi med lätthet "kastar" ur oss meningar, att det förmodligen är samma modul som bara fått flera användningsområden!

Steget från protospråken till moderna språk togs väldigt sent i evolutionshistorien, förmodligen runt tiden kring sista istiden. Hjärnan hade då nått en storlek som möjliggjorde en ny typ av kommunikation mellan dess olika områden. När vi kopplar sladdar vet vi att det är viktigt att de olikfärgade sladdarna kopplas till rätt ände. Det vet inte hjärnan. Dess "kopplingar" ser inte alls ut på det viset. Om ett mönster som vunnit i en lokal "betecknandetävling" ska kunna överföras till en annan del av hjärnan krävs att tillräckligt många signaler går fram så att ett "frö" av åtminstone två samsvängande sexkanter kan starta en "odling av samma mönster" i andra hjärnområden.

Detta innebär att hjärnan kan skaffa sig ett "hjärnesperanto", visserligen lokalt för den privata hjärnan, men icke desto mindre ett så stort evolutionistiskt framstegstrick att den mänskliga hjärnan kunde sluta att växa. Den hade inte längre någon konkurrens. Inte därför att den kunde tänka så mycket bättre än förmänniskans, men den kunde tänka på andra saker.

Sammansmältningen av de sociala kategorierna med kast/språkmodulen, som möjliggjordes av ett gemensamt, privat kodmönster mellan olika hjärndelar, skapade en för alla olika språk gemensam argumentationsstruktur. När vi lär oss prata om syntax med hjälp av samma struktur är steget inte långt till logik och andra kulturella inventioner.

Med detta pingstnummer tar Populär Världsbildsvetenskap sommarledigt. Med en smidig översättning av mitt hjärnesperanto till det lokala språk som pratas på den lilla yta av jorden som kallas Sverige vill jag önska alla läsare en SKÖN SOMMAR!

Referens: William H. Calvin, Derek Bickerton: Lingua ex Machina, Bradford Book , 2001