Tema kunskap[1]

 

FRÅN MÖNSTER TILL UTTRYCK

 

 

 

Ibland bara vet man.

Upplevd visshet är ett av de mönster som uppstår lokalt (och högt upp) i den odifferentierade kvantsoppa som är den yttersta verkligheten enligt många vetenskapsmäns favoritontologi för tillfället.

Mönster högt upp väver in enklare mönster från lägre nivåer. Vilket är det enklaste mönster som innehåller någon som helst information?

Ett mönster är som en gjutform för verklighetens flöde (den glödande kvantsoppan), en matris (eller matrix som det är populärt att svengelskt säga nuförtiden).

I en dator kan en informationsbit (en etta eller en nolla) sparas i en enda cell. Den bakomliggande fysiska verkligheten kräver dock minst fyra celler , i en två gånger två matris, för att den fysiska motsvarigheten till en abstrakt bit information, en kvantbit, ska kunna uppkomma.

Varje fysiskt system har subsystem som består av kvantbitar. Som alla kvantfysikaliska system kan det beskrivas med en algebra, som utgör dess konstitution tillsammans med de kvantfysiska rörelselagarna, dess dynamik. När fysikerna experimenterar med verkligheten "sätter de upp" ett kvantsystem på ett bestämt sätt och kan beräkna hur det genomsnittligt kommer att bete sig vid upprepade experiment.

Kvantbiten är alltså det enklaste mönstret av verkligheten. Är det också enklast att studera? Tja, jag kan tänka mig följande analogi. När jag försökt improvisera utifrån en skala på ett piano förbannar jag alltid de svarta tangenterna. En vanligt strängad gitarr är heller inte lätt att hantera skalan på, eftersom handgreppen blir annorlunda beroende på vilka av de sex strängarna man går emellan. En basgitarr däremot har bara fyra strängar och t ex en bluesskala kan spelas på samma sätt överallt.

Basgitarrens fyra strängar kan, i genomskärning, få representera kvantbitens fyra celler. Strängarnas längd utefter instrumentets hals representerar kvantbitens utsträckning in i den mycket större verklighet än vår gamla vanliga, som kvantfysikens teori säger oss måste finnas där. Kvantbitens algebra låter jag representeras av de fixa ackordföljderna i en tolvtakters blues. Kvanbitens dynamik blir då en och samma bluesskala som kan spelas rakt över alla ackordväxlingarna. Det kvantfysikaliska experimentet motsvaras slutligen av ett försök att förutse hur en improvisation löper från en ton till en annan. I vissa fall kan nästa ton vara vilken som helst på skalan, men i andra sammanhang, som i slutet på de tolv takterna, ger en ton en annan med sömngångaraktig säkerhet (som alla vet som lyssnat på traditionell blues).

Exemplet med blues och basgitarr är naturligtvis lika tillämpligt på en datorstyrd synt. Det är inte det faktiska instrumentet som styr bluesens regler. På samma sätt är det inte med den matematiska beskrivningen som kvantfysikerna styr verklighetens naturlagar. Men det matematiska instrumentet medger att de inte spelar falskt.

Som alla vet som försökt sig på att spela ett instrument är det en himmelsvid stor skillnad på att spela tekniskt korrekt och att ge ett starkt uttryck.

Kunskap ger inga självklara ledtrådar till hur det bästa uttrycket ska hittas.

Referens: Lectures on Quantum Computation by David Deutsch