Tema kunskap[1]

 

MULTIPLA MÖNSTER MULTIPLA MEDVETANDEN

 

 

 

När jag var yngre funderade jag ofta på vad jag skulle göra om jag blev onödigt rik.

Jag frågade kollegor i karriären vad de skulle göra. Jag fick alltsomoftast svar i stil med, käka lunch i Paris och middag i London. Ibland med tillägget, att det tröttnar man nog snart på. Mitt svar var helt annorlunda och mötte oftast oförstående blickar.

Jag skulle starta en institution för forskning i artificiell intelligens. Med mina obegränsade medel skulle jag locka världens bästa och djärvaste forskare på området. Detta för att stilla min otålighet.

Tyvärr följer forskningen inom artificiell intelligens Hofstadters berömda lag: Allting tar mycket längre tid än man tror, även om man räknar med Hofstadters lag. Dessutom är det många som inte tror på möjligheten av att skapa artificiell intelligens (AI) över huvud taget, åtminstone inte i betydelsen intelligent medvetande.

För att kunna tro på den möjligheten krävs att man tror på någon form av det som inom medvetandefilosofin kallas funktionalism. Funktionalismen är grundläggande för hela AI-projektet i den meningen att den förutsätter att en tillräckligt precis simulering av medvetandet gör simuleringen själv medveten.

Det betyder inte att filosoferna är eniga om vad som är en tillräckligt precis simulering eller ens vad som skall ingå. De flesta menar nog att en simulering av hjärnan på neuronnivå vore tillräcklig. Andra menar att kroppen och omgivningen också måste simuleras (Hur långt? Hela universum?).

Oaktat dessa skiljaktigheter leder funktionalismens ståndpunkt, att det i princip är möjligt att simulera medvetande, ihop med kvantmekanikens erkända lagar, till förekomsten av multipla medvetanden hos var och en av oss! Hur går det till?

Den kvantmekaniska Verkligheten är ett mycket mer omfattande begrepp än den verklighet vi upplever. Vi ingår alltid i ett av ett oändligt antal möjliga mönster ihop med vår omgivning. Jag kommer osökt att tänka på ett sällskapsspel jag spelade med mina barn en gång. Med hjälp av olika raster skulle man gissa vad en underliggande bild föreställde. Gissningarna blev radikalt olika beroende på val av raster man la på bilden.

Nobelpristagaren Gell-Mann skrev för ett antal år sedan en bok med namnet: Kvarken och jaguaren. Boken försöker förmedla hur man kommer från kvantmekanikens mikrovärld, där de av Gell-Mann upptäckta kvarkarna härskar, till vår upplevda makrovärld. Jaguaren är som ett informationsgivande raster ovanpå mikrovärlden; ett visst beteendemönster med en viss konstitutionell struktur, som vi givit namnet jaguar.

Enligt kvantmekanikens lagar "sönderfaller" verkligheten i olika mönster enligt en process som kallas dekoherens. Stora klumpar av verkligheten, makrovärlden, dekoherar otroligt snabbt. Det vi upplever är färdiga mönster och utbyte av mönster i tid och rum. Varför upplever vi inte sönderfallet? Det vore som att kräva av datorsimuleringen att den skulle simulera något mellan skiftningarna från 0 och 1 i dess kretsar!

En annan bra bild kan vara att jämföra med de olika nivåer vi förklarar vår verklighet med. Ingen (förutom Gell-Mann) skulle komma på tanken att förklara jaguaren i termer av kvarkar. Inte ens en förklaring byggd på de i sammanhanget ofantligt mycket större byggstenarna, cellerna, hjälper oss att förstå jaguaren som just jaguar. Den rätta nivån att prata om jaguarens struktur är den zoologiska och dess beteendemönster analyseras bäst med evolutionistisk adaptionsteori.

Alla nivåerna existerar naturligtvis samtidigt, men gapet mellan kvarkar och celler, respektive mellan celler och zoologi är för stora för att vara meningsfulla (eller möjliga) att spåra i detalj.

Till dess vi kan simulera medvetandet i detalj får vi nöja oss med ett grovt raster.

Referens: David Wallace: Everett and Structure, juli 2001