Tema kunskap[1]

 

ATT TA DEL AV OÄNDLIGHETEN

 

 

 

"Vi känner väl alla att vi är eviga?"

En gammal filosofisk trätobroder ställde för många herrans år sedan den retoriska frågan (vi var mycket yngre då).

Hans tanke var naturligtvis att vi hade en odödlig del som inte var förgänglig som kroppen. Dessutom antog han att vår medvetna upplevelse gav oss en visshet om detta.

Den kunskap kvantfysiken förmedlar ger honom delvis rätt. Vår subjektiva upplevelse av världen är bara en del av en upplevelse som är, om än inte evig, oändligt multiplicerad.

Tänk för ett ögonblick på den subjektiva utgångspunkten som en punkt mitt i en sfär och själva upplevelsen som ett snitt genom sfären där punkten är en del av snittytan. Hur många sådana snitt finns det? Jo, lika många som det finns punkter på en linje, oavsett hur kort linjen är, nämligen oändligt många.

Det här är en del av matematiken som är svår för de flesta. Att oändligt många reella tal kan ligga inom intervallet 0 till 1 är emellertid nödvändigt för att inte rörelse ska vara omöjlig enligt den gamla rörelseparadoxen  (den där man tänker sig att man först går halva sträckan, sedan halva sträckan av halvan som är kvar, o s v i oändlighet). Om summan av de oändligt många hälfterna  inte vore ändlig skulle ingen kunna förflytta sig från ett ställe till ett annat.

Att uppleva är att minnas. Om vi tänker oss varje snitt i sfären som ett subjektivt ögonblicksminne så behöver vi ett sätt att beteckna summan av alla möjliga subjektiva ögonblicksminnen.

Filosofen Lockwood, som använder det engelska ordet Mind, föreslår att vi använder stor bokstav när vi talar om upplevelsens totalitet till skillnad från varje enskilt subjektivt ögonblick.

Själv föreslår jag att vi säger minnen när vi talar om de subjektiva delsnitten av alla de oändligt många sätten att dela upp Minnet av verkligheten.

Fysikern David Deutsch talar om partiklar och Partiklar för att skilja mellan t ex den elektron vi ser och den Elektron som den är en del av. Att verkligheten är så mycket större än den värld vi ser ger också en lösning på det gamla problemet med "skräpgener" i DNA.

Av alla sätt en DNA-kedja kan muteras har bara vissa en funktion (bra eller dålig ur överlevnadsperspektiv). I oändligt många parallella evolutionshistorier förblir de ofunktionella   genmutationerna slumpvis fördelade, medan de med dålig överlevnadsfunktion och de med bra sådan funktion fördelar sig som grenarna i ett under lång tid skickligt beskuret träd.

Om vi i vår värld kunde se hela Världen kunde vi beundra den skicklige trädgårdsmästaren, Evolutionen, och inte bara den blint slösande evolutionen.

Vi styrs emellertid inte bara av gener. Den smittsamhet våra minnen har släpper lös en motsvarighet till den genetiska evolutionshistorien i den subjektivt upplevda historien, det som brukar kallas den memetiska evolutionen.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang ter det sig ofrånkomligt att fundera över upplevelsedomptören som framträder i den Memetiska Evolutionen.

Psykologen Humphrey har myntat begreppet "Det inre ögat" för vad han anser medvetandet vara, ett sinne som "ser" hjärnans arbete. Han menar att det gamla filosofiska argumentet att ett inre seende leder till en oändlig regress inte håller måttet. Ett öga kan  se ett öga om det tittar på sig själv i en spegel. Allt som behövs är något som reflekterar.

Självreflektion är ett redskap som utvecklats evolutionistiskt, menar Humphrey. Det är det som gör oss till så skickliga vardagspsykologer. Vi kan se vad andra tänker därför att vi kan se vad vi själva tänker.

I våra minnesspår av hjärnans arbete finns dock mycket som inte återfinns i andra människors minnesspår av sina hjärnors arbete. Den Memetiska Evolutionens upplevelsedomptör ansar emellertid lika skickligt i den här snårskogen av minnesspår som någonsin den Genetiska Evolutionens trädgårdsmästare beskär sina DNA-träd.

Det är detta oändlighetens verk vi alla känner.

Referenser: Lockwood, M. [1996a]: Many Minds Interpretations of Quantum Mechanics , British Journal for the Philosophy of Science, 47, pp.159-88

Humphrey, N. [2002]: The Mind Made Flesh, Oxford University Press

Deutsch, D. [1997]: The Fabric of Reality, Allen Lane The Penguin Press