Tema kunskap[1]

ATT HÄRMA EN KVANTKORRELATION

I sin bok om människans kunskaper, Ett oändligt äventyr skriver Sven-Eric Liedman, att historiskt är läran om de fria konsterna, artes liberales, "en väg upp till de utsiktspunkter varifrån tillvaron kan överblickas".

En sådan överblick skulle krävas av spelarna för att klara förra veckans uppgift (att oberoende av varandra alltid ge motsatta svar på samma frågor). Den som kan överblicka situationen är naturligtvis experimentatorn. Ingen av spelarna kan veta hur den andre svarat förrän experimentatorn talat om det för dem. Kanske det finns ett sätt för experimentatorn att delge bägge spelarna svaren så att de, till sin förvåning, ser att de gemensamt ändock lyckats klara den omöjliga upgiften.

Jag ska här anta experimentatorns utmaning. Eftersom jag alltid haft svårt att hantera människor byter jag ut spelarnas svar mot Ja respektive Nej skrivna på kort. Lägg märke till att i originalexperimentet med elektroner använde jag storleken på vinkeln mellan de olika spinnriktningarna som en variabel som experimentatorn kunde laborera med. För att välja vinkel måste ett plan väljas i den sfäriska symmetri som jag åskådliggjorde med en snurrande pingisboll. I själva verket finns det inget som hindrar att mätningarna görs i vilket som helst av alla de oändligt många plan som motsvarar de sätt en pingisboll kan delas på hälften. Det gör verkligheten ännu märkligare än vad följande experiment antyder.

Jag tänker mig två kortlekar, som var och en är färgade på baksidorna med ett antal (i verkligheten oändligt många) nyanser mellan gult och blått. Dessutom står det skrivet Ja på alla kortens framsidor i den ena leken och Nej på alla i den andra leken. Jag blandar först varje lek för sig, så att färgnyansernas ordning blir slumpmässig. Sedan riffelblandar jag ihop båda lekarna på ett så fingerfärdigt sätt att det på exakt varannat kort i den sammanblandade leken står skrivet Ja och på varannat Nej.

Jag talar nu om för spelarna vad det förenklade experimentet går ut på. De två sammanblandade kortlekarna tänkes motsvara de två elektronerna som blivit korrelerade efter en interaktion. Jag berättar att jag kommer att ta ett kort från botten av leken och lägga framför en av spelarna med baksidan upp. Den andre spelaren får en kort framför sig taget från toppen av kortleken. När de är överrens om att färgnyansen på baksidorna är lika delar jag ut två kort till på samma vis till vänster om originalhögarna. Spelarna får sedan ta översta korten i sina respektive högar och lägga dem till höger. Vi ska fortsätta så tills den sammanblandade leken är slut. Först därefter jämför spelarna korten i högarna till höger.

Spelarna vet naturligtvis inte att riffelblandningen gjort att jag på förhand vet vilka kort som har ett Ja respektive ett Nej på framsidan. Dessutom kan jag, med en enkel manipulation som används vid många kortkonster, se till att de alltid får motsatta kort när baksidans färgnyans är densamma, precis som i fallet med elektronerna när deras spinn mäts efter samma axelvinkel, då det ena mätresultatet blir upp och det andra ned. Manipulationen heter dubbellyft. När jag till synes skjuter fram toppkortet i leken för att lägga det framför en av spelarna, skjuter jag istället fram två kort som ett enda. Det är sedan lätt att ta antingen det översta av de två korten eller det understa samtidigt som tummen skjuter tillbaks det andra omärkligt till leken. Inget öga kan se annat än att det alltid är det översta kortet som delas av när manipulationen görs skickligt.

Dubbellyftmanipulationen gör alltså att jag, experimentatorn, kan styra att båda korten alltid har motsatta svar på sina framsidor när baksidorna är lika. Detsamma gäller de kort som läggs i högen till vänster. När spelarna tittat genom korten till höger och upptäckt sakernas tillstånd kan jag be dem att också titta i högarna till vänster och se att samma sak gäller där.

Det kan tyckas att detta är fusk. Men i verkligheten sker manipulationen så att kvantfysikens naturlagar skiljer ut två parallella historier i världen på exakt samma sätt som dubbellyftet gör med kortserierna.

Analogin haltar dock en aning. I verkligheten skulle de två spelarna också fördubblats! Jag antar att det vore möjligt att modellera med något slags spegeltrick, men det klarar inte min begränsade magiska förmåga av.

Referens: Lockwood, M. [1996a]: Many Minds Interpretations of Quantum Mechanics , British Journal for the Philosophy of Science, 47, pp.159-88

[1] Avsnitt under denna huvudrubrik ingår i ett bokprojekt. Det innebär inte att texten nödvändigtvis
överensstämmer med den slutliga versionen. Upphovsrätten gäller dock även denna text. Vanlig citering
är självklart tillåtet om man uppger källan och att göra länkar till dessa sidor uppmuntras.

I aprilnumret av American Journal of Psychiatry publiceras en rapport som för första gången pekar ut en specifik gen som ökar mottagligheten för autism i en population. I en familj med ett autistiskt barn är sannolikheten att nästa barn också ska drabbas 50 till 100 gånger större än bland normalbefolkningen, där en av tusen har autism eller en autistisk störning.

Detta är ett första steg mot att kunna identifiera de fem till tio olika genmutationer man idag räknar med krävs för att en störning skall uppkomma. Identifikation av flera gener ger i förlängningen förbättrade diagnosverktyg och nya behandlingsformer.

En teknik som ibland används av psykoterapeuter för att återuppväcka minnen av barndomsupplevelser av sexuella övergrepp ifrågasätts i ny kanadensisk studie. Tekniken går ut på att visa foton från barndomen för att hjälpa till med minnesaktiveringen.

I den kanadensiska studien var försökspersonerna psykologistuderande. De fick lyssna till tre berättelser om händelser i deras tidigare skolgång. Två av dessa berättelser var sanna och byggde på vad föräldrar berättat. Den tredje var emellertid helt påhittad. När gamla klassfoton visades sa sig två av tre försökspersoner komma ihåg även den påhittade händelsen.

Att skicka luktpost kan bli en möjlighet inom några år. En billig elektronisk näsa som kan kopplas till en vanlig PC som då korrekt kan ange vilken lukt den elektroniska näsan uppfattat har nu utvecklats. En riktig näsa har flera miljoner sensorer. Den elektroniska klarar sig med något tusental.

Forskarna vid University of Alberta som lyckats med konstycket att använda lukt som input till datorn tänker nu gå vidare och försöka få datorn att via en "omvänd" elektronisk näsa generera lukt. Att använda lukt som output ser de som lättare än den redan lösta uppgiften att använda den som input!