REFLEKTIONER INFÖR DET NYA ÅRET

 

De som följt höstens temanummer om närvarokänsla vet att jag lanserat smittsamma minnen som grund för en ny evolution vid sidan av den genetiska, nämligen den memetiska. Det är nog många som känt att en "övergenetisk" evolution låter som hokus pokus.

Jag kan därför inte låta bli att nämna att det under juluppehållet har ramlat in nyheter om prionerna. Prionerna kopierar sig genom att förmå andra proteiner i hjärnan att anta deras form. Denna kopiering är alltså inte heller genetiskt styrd och har bland annat givit oss galna kosjukan. Man har nu upptäckt att prionerna genom denna sin förmåga har en avgörande funktion för amöbors långtidsminne!

Min sista feature förra året i PV handlade om supersträngteorins i det närmaste outtömliga förråd av grundtillstånd för de mest skiftande universa. Nu tror sig ett par forskare ha hittat en lösning som skiljer ur vårt universum, med dess finstämda fysikaliska konstanter, från alla de andra möjligheterna. Man laborerar med en femte dimension, som man kallar "fiktiv tidsdimension". Stokastiska fluktuationer i denna leder magiskt till de rätta talen.

Jag kommer då osökt att tänka på de kosmologier byggda på supersträngteorin som laborerar med en femte oändlig dimension, vid sidan av de fyra vanliga och de andra tätt ihoprullade som finns, men inte syns, enligt teorin. Den femte dimensionen skulle inte heller synas utan bara märkas genom gravitationen. Gravitoner skulle nämligen vara det enda som kunde färdas i denna dimension. De vetenskapsmän som letar efter en storförenande teori om kvantgravitation brukar hävda att vi inte vet vad tid är förrän den teorin finns på plats. Här finns anknytningspunkter!

Nu till något helt annat...

Jag har varit ganska flitig i diskussionsforumet cognito.se under mellandagarna. Det är nyttigt att få perspektiv på det man håller på med. En fråga jag fick där har jag inte kunnat skaka av mig. Det var någon som undrade vad jag skulle med min filosofi till. Den förklarade ju bara (i bästa fall) hur saker låg till. Men hjälpte den mig att leva?

Levnadsregler alltså!

Är naturlagar av intresse om man söker efter levnadsregler? Jomenvisst! Att vi kallar våra bästa beskrivningar av naturfenomenen för lagar betyder ju inte att vi kan straffa naturen om den inte lyder. När vi förklarar fakta är det egentligen bara ett uttryck för en önskan att verkligheten håller sig till vår beskrivning. Det gäller även om beskrivningen är en matematisk ekvation för en naturlag.

Att säga, som filosofer brukar, att man aldrig kan komma från hur något är till hur något bör vara, är att ställa saker på huvudet.

Evolutionen har gjort oss till förväntansfyllda varelser som ser uppmanande på världen. Medvetandet är en förväntningsgenerator, säger medvetandefilosofen Dennet. Vi har bör i sinnet långt innan vi har några förklaringar till hur saker är.

Du börjar ditt liv med att utforska hur saker och ting bör vara hos dig för att du ska må bra. Sedan utforskar du hur saker och ting bör vara i din omvärld för att du ska må bra. Under den senare forskningsresan är det viktigt att du får medhåll av dina vårdnadshavare. Möjligheten till intersubjektivitet är relativt obefintlig vad gäller dina innersta känslor men gränsande till absolut vad gäller våra bästa matematiskt formulerade vetenskapliga förklaringar.

Vi kommer alla från hur något bör vara till hur något är. Det är ingen absolut, utan en relativ, skillnad.

En annan ofta förbisedd effekt av att kunna förklara saker är att vi då kan förutse vad som bör hända givet förutsättningarna. Vi kan förvänta oss mer helt enkelt!

En levnadsregel jag har är att lära mig så mycket som möjligt. När jag skrev mina vetenskapsfilosofiska vindsvep i Draget från oändligheten så var det med den uttalade målsättningen att just lära mig så mycket som möjligt om de vetenskapsgrenar som jag tyckte mest borde förändra min och andras världsbild.

Har det hjälpt mig att leva? Tja... Jag beskrev då, att när vi rör oss i verkligheten uppstår ytor som avskärmar oss från påverkan från saker bakom dessa ytor. Jag hävdade då att man kunde tillämpa principen att allt är yta. Eller ytor, snarare, som påverkar varandra.

Lite förnöjd blev jag allt när jag efter trettonhelgen läste en nyskriven artikel av fysikern David Deutsch. Han beskriver nämligen en ny formulering av kvantteorin där hela existensen är uppbyggd av tvådimensionella "ytor", som han kallar kvantbitsfält.

God fortsättning!

Referens: Qubit Field Theory