Tema närvarokänsla[1]

HUR KOMMER MEMERNA VIDARE?

När jag var liten trodde jag att alla var som jag. Det har varit smärtsamt att upptäcka att så inte är fallet. Vi tillhör alla en mental minoritet. Närvarokänslan är med nödvändighet privat eftersom varseblivning uppstår inuti våra hjärnor. Psykologiskt är vi obönhörligt ensamma.

Om hela vår genmassa enbart var inriktad på att kopiera sig själv skulle vi vara genetiskt lika ofrånkomligt ensamma. Men som tur är startar generna också produktion av proteiner som inte är gener själva. Hjärnan kan bland andra organ tacka denna alternativa produktion för sin existens. Dessa produkter utgör vad biologerna kallar genernas fenotyp. Det är bland fenotyper det naturliga urvalet sker. Vissa biologer, som Richard Dawkins, talar också om en "utsträckt fenotyp". Inte bara kroppsliga organ, utan även teknologiska landvinningar som hjälper individer i en art att överleva (t ex bävrars dammbyggen), påverkar det naturliga urvalet och vilka gener som förs vidare.

De "smittsamma minnena", memerna, i våra hjärnor har också en alternativ produktion förutom att föröka sig själva. De är parasiter på den proteinstyrda minnesmekanismen, men hjälper tack vare sin kopieringsförmåga till att uppvigla sovande delar av hjärnan till att just minnas gång på gång. De komplexa signalmönster som uppstår är memernas motsvarighet till genernas fenotyp. Den memetiska fenotypen bidrar aktivt till hjärnans mentala operationer och handlingsberedskap.

Har memerna även en utsträckt fenotyp? Kanske en stor del av våra handlingar, inklusive våra talhandlingar, är måltavla för ett naturligt urval för memernas överlevnad likväl som för genernas. Säkert är det så. Det är naturligt att kopieringen av elektrokemiska tillstånd från hjärncell till hjärncell påverkar inte bara hjärnceller med kopplingar inom hjärnan utan även hjärnceller med kopplingar till muskelceller. Men kom ihåg att gener förs vidare från en generation till nästa på ett mycket fysiskt robust sätt. Det är inte genom bäverdammar som bävergener förflyttar sig, det är genom kopulering bävrar emellan. Men elektrokemiska tillstånd i hjärnceller kommer aldrig i fysisk kontakt med elektrokemiska tillstånd i andra hjärnors hjärnceller.

Kopplingen mellan en mem och en handling är inte det minsta fysiskt robust. De har varken fysisk eller formmässig likhet, utan är slumpmässigt sammankopplade i varje enskilt fall. De beteenden som ur genernas perspektiv selekterats för, tack vare sitt överlevnadsvärde, är ur memernas perspektiv bara tomma symboler.

Grymtningar och morranden använder sig av samma förflyttningar av luftmolkeyler som grammatiskt korrekt mänskligt språk. Samma vågmönster som sprids ut i luften för vem som med ett hörselsinne att ta del av kan uppenbarligen fyllas med ett helt godtyckligt innehåll.

Hur signalbeteenden avsedda att påverka andra individer uppkommit måste ha varit genom att ett sådant beteende ibland haft ett större överlevnadsvärde än andra handlingar möjliga för arten att utföra.

Med signalbeteende på plats uppkom en typisk evolutionistisk "kapprustning", där sändare och mottagare av signaler utvecklade alltmer sofistikerade mekanismer för att producera och att läsa kodade signaler. Individerna som deltog i detta signalspionage/kontraspionage hade emellertid också något annat gemensamt. De bar på samma infektion - memerna. Memerna skulle komma att använda signalsystemen för att åstadkomma vad som i sanning kan sägas vara en kulturrevolution.

Referenser: Robert Aunger (2002) The Electric Meme: a new theory of how we think.

[1] Avsnitt under denna huvudrubrik ingår i ett bokprojekt. Det innebär inte att texten nödvändigtvis
överensstämmer med den slutliga versionen. Upphovsrätten gäller dock även denna text. Vanlig citering
är självklart tillåtet om man uppger källan och att göra länkar till dessa sidor uppmuntras.

Resultat av en studie, presenterad den 25:e november av ett forskarlag från Howard Hughes Medical Institute, kan få betydelse för tidig diagnosticering av Alzheimers sjukdom. Magnetiska resonansbilder av hjärnans aktivitet hos yngre vuxna och hos äldre vuxna, samt vuxna med tecken på begynnande Alzheimerrelaterad demens, visar stora skillnader i områden av hjärnan som är aktiv när vi inte koncentrerar oss på någon yttre uppgift, utan låter tankarna löpa fritt och dagdrömmer.

När friska vuxna får en bestämd uppgift att hantera slås de områden där hjärnan är aktiv när den "går på tomgång" av, medan de hos personer med Alzheimers istället slås på!

De områden av hjärnan som är igång när vi dagdrömmer är samma områden som är involverade vårt autobiografiska minne. Studiens resultat kan alltså tolkas så att de som har problem med minnet försöker kompensera detta genom att "rusa motorn på tomgång".

Bakterier har mycket nedbantade gener, i den meningen att de nästan saknar allt vad "skräp"-DNA heter. Hos oss eukaryoter (alla organismer med cellkärna, dvs alla djur, svampar och växter, liksom ett antal grupper av encelliga organismer) däremot består vår genmassa av en komplex blandning av verksamma gener och stora mängder verkningslös "skräp"-DNA som omger och även är inklämd mellan de funktionella delarna av DNA.

Forskarna tror nu att man kommit på varför denna skillnad finns. De första eukaryoterna var oerhört mycket större i storlek än bakterierna. Större organismer betyder generellt sett mindre population. Mindre population gör det naturliga urvalet mindre effektivt. Det betyder att så kallade "tysta mutationer", dvs förändringar i DNA-sekvensen som inte har någon verkan, har större chans att inte väljas bort. Bakterierna med sina stora populationer har sedan länge sållat bort det mesta av det onödiga genetiska materialet.

Unika instrument, som är en slags optiska "klämmor", kan nu användas för att studera livsprocesser på en detaljnivå som inte varit möjlig förut. Enskilda molekyler som rör sig längs DNA har kunnat studeras i arbete.

En sådan molekyl är RNAP, ett enzym vars uppgift det är att kopiera gener från DNA till RNAsekvenser som i sin tur utgör mallar för att tillverka de proteiner som gör livet möjligt. Med hjälp av den närgångna studien av RNAP i arbete kunde man se att den ofta kopierar fel, men också att den själv har rutiner för att gå tillbaka och korrigera de flesta av de uppkommna felen.