Tema närvarokänsla[1]

 

 

VILKA MINNEN KAN MAN LITA PÅ?

 

Det nya millenniet har börjat med en ny guldålder inom två forskningsgrenar. Jag tänker på astronomi/kosmologi. Mina intryck från de snabba forskningsframstegen där har jag redogjort för i min bok Draget från oändligheten.

Jag tänker också på kognitionsforskningen. Det går inte en dag utan att nya fantastiska rön görs om hjärnans funktionssätt. Precis som astronomiska resultat väller in till följd av nya tekniska möjligheter, som rymdbaserade och andra tekniskt avancerade observatorier ger, så ger nya tekniker att "ta bilder" på hjärnan i arbete mängder av ny hjärnkunskap.

Aktiviteterna mellan hjärnans celler, neuronerna, studeras i många olika syften. Vad sägs om Neuroteologi - studiet av hjärnan i samband med religiösa upplevelser! Det handlar inte bara om att se hur sinnesimpulser tas om hand och förgrenas i en kaskad av signaler mellan neuroner på olika nivåer. Våra stora hjärnor för också en omfattande dialog med sig själva.

"Stör mej inte när jag tänker!"

Så sa jag ofta som barn när min mamma ville prata. Jag hade upptäckt den kreativa kraften i tänkandet. Som så ofta när det gäller kreativ verksamhet behöver den i tillblivelsefasen ofta skyddas från yttre påverkan. Kreationen behöver så att säga tid att konsolidera sig för att överleva i en turbulent omgivning.

När vi lär oss saker lagras det som vi lär oss med hjälp av proteiner (proteinsyntes) i långtidsminnet i en process som kallas just konsolidering. Tills nyligen har man trott att detta händelseförlopp sker en gång för varje lagrat minne. Nu har det visat sig att varje gång vi minns så blir långtidsminnet kemiskt instabilt. Det måste rekonsolideras. Innan detta sker är det mycket påverkbart av hjärnans pågående inre dialog, men även av inkommande information från omgivningen. Nya känslor kan integreras med det rekonsoliderade minnet, men också falsk information.

Inte nog med att nya känslor kan kopplas till gamla minnen och "nyrenoverade" minnen till gamla känslor, känslornas fysiska lokalisering i hjärnan är också föränderlig. På en tusendels sekund kan en neurons "receptionsfält", som bestämmer vilken typ av stimuli som just den neuronen ska reagera på, förändras. Ena ögonblicket reagerar den på smärta på vänster långfingertopp, för att i nästa ögonblick kanske reagera på beröring vid knogen istället. Den topologiska kartan över kroppen som hjärnan har, och som vår kroppskänsla är beroende av, är flytande. Den kan snabbt förflytta sig över hjärnan.

I själva verket sker förändringarna så snabbt att även med de senaste avbildningsteknikerna är bilderna av hjärnan i arbete "suddiga", eftersom avbildningarna inte kan ske lika snabbt som hjärnan förändras. Kan vi då någonsin hålla fast ett ögonblick, eller i någon mening vara densamme från ögonblick till ögonblick? Det verkar som om hjärnan är ett system i stort behov av en fortgående och säker backup. Men för det fick neuronerna vänta på artefakter. Lagringar av idéer på medier utanför kroppen är hjärnans verkliga "hårddisk", eftersom långtidsminnet inte är särskilt beständigt.

Med artefakter på plats tar språklig och kulturell utveckling fart naturligtvis. Men hur klarade "hjärnor utan hårddisk" att skapa artefakter till att börja med? Krävs det inte ett visst mått av planering och fasthållande av idéer för att klara en sådan uppgift? Det är intressant att kognitionsforskningen kunnat visa att "högre" mentala funktioner, som planering, ofta hamnar på olika ställen i hjärnorna hos olika individer. Men med tanke på "flyttbarheten" av mentala tillstånd krävdes ett gammalt välkänt evolutionistiskt trick för att hålla fast vid användbara idéer, nämligen överflöd.

Förutom korttidsminnen och långtidsminnen krävs en mekanism ytterligare. Att vissa minnen kan kopiera sig en masse.

Referenser: Robert Aunger (2002) The Electric Meme: a new theory of how we think.