GRODOR ÄR ROBOTAR

Känslor är på modet att studera. Just när jag lägger del 2 av PVs temaserie om närvarokänslan till handlingarna får jag syn på en artikel i New Scientist om känslor hos djur.

En biologiprofessor, Marc Bekoff, hävdar t ex att djur inte bara kan känna rädsla, smärta, glädje och vrede, utan också har mer sammansatta emotioner som förlägenhet, kärlek och sorg. Professorn har skrivit en bok om "den leende delfinen". Detta djur verkar uppenbart ha roligt och upplever alldeles säkert välbehag, njutning och lustkänslor. Men hur är det med "lägre" stående djur?

Jaak Panksepp, professor i psykologi, psykiatri och neurolog, gjorde för flera år sedan en upptäckt på späda råttungar: De ger ifrån sig höga ljud som låter som skratt när de kittlas!

Jaak Planksepp menar att de faktiskt upplever välbehag. Detta styrker han med att peka på att det i deras hjärnor produceras samma kemikalier, opioider, som antas förmedla lustkänslor hos människor. Dessutom är de hjärnsystem och gener som är inblandade desamma som hos oss. Man behöver alltså inte Disneyfiera dessa små gnagare för att tro att de upplever njutningar av samma slag som vi.

Fysiologen Michel Cabanac har studerat reptiler. Han är övertygad om att han lyckats visa att ödlor upplever mat som mer eller mindre välsmakande, inte på ett reflexmässigt sätt utan på ett njutningsbart kännande sätt.

Cabanac utförde flera experiment med ödlor i burar. Han arrangerade så att det ena hörnet av buren var behagligt varmt medan ett annat hörn var ogästvänligt kallt. Ödlor föredrog det varma hörnet, men kunde förmås att tillfälligt vistas i det kalla om han placerade mat där. Cabanac menar att ödlorna väger känslor av välbehag och olust mot varandra när de bestämmer sig för att gå och äta i det kalla hörnet.

Experimenten fortsatte med en liten ändring. Nu fick ödlorna mat både i det varma hörnet och i det kalla. I det varma hörnet tillhandahölls "basmat" för reptiler. I det kalla hörnet däremot serverades ödlorna "gourmémat". Ödlorna fortsatte att gå och äta i det kalla hörnet.

Nu varierades villkoren så att det kalla hörnet gjordes allt kallare. Vid en viss temperatur slutade ödlorna att gå dit för att få i sig gourmématen, utan höll tillgodo med basfödan. När även "goumégraden" i maten ändrades så visade det sig att ju godare mat desto större kyla stod ödlorna ut med. Detta menar Cabanac visar att de inte reflexmässigt avstår mat mot att slippa frysa. Ödlorna väger in hur välsmakande maten är i sin bedömning av situationen. De kan alltså uppleva välbehag genom smaksinnet.

Precis som vi och alla andra däggdjur kunde ödlorna också lära sig att avstå från mat som de en gång blivit sjuka av. De kom ihåg känslan av olust. När Cabanac gjorde samma experiment med grodor och paddor visade de inga tecken på att kunna lära sig avstå från mat som gjorde dem sjuka. Evolutionsmässigt verkar därför upplevelsen av lust och olustkänslor ha uppkommit i samband med att evolutionsträdet förgrenade sig från amfibiestammen till reptilgrenen.

"Grodor och paddor tror jag bara är robotar", säger Cabanac, "men reptiler har närvarokänsla (mind)."

Referens: New Scientist vol 180 issue 2416 - 11 October 2003, page 41 NewScientist.com

Cancerforskare över hela världen har länge försökt förstå hur den reglerande mekanismen fungerar under en cellcykel. En cellcykel är den komplicerade procedur med vilken celler reproducerar sig. En aspekt av gåtan verkar nu vara löst av forskare vid Mayokliniken.

Forskarna vid Mayokliniken studerade hur en speciell gen, BRCA1, regulerar en cellcykel. Vissa proteiner som cellen producerar ska bilda bindningar via en specifik biokemisk process för att genens cancerskyddande regulativa funktion ska fungera (BRCA1 skyddar normalt mot bröstcancer). Denna aspekt av cellcykeln har man nu för första gången exakt kunnat ange det molekylära maskineriet för. Nästa steg blir att medicinskt kunna styra upp ett havererat maskineri.

Av jord är du kommen. Det visar sig att vissa former av lera fungerar som katalysatorer för kemiska reaktioner som är nödvändiga för att fettsyror ska kunna slå ihop sig till RNA, föregångaren till DNA.

Inte nog med det. Lera gynnar också uppkomsten av "påsar" i fettsyrelösningar. Lerpartiklar med RNA på ytan kan alltså spontant komma att inneslutas i sådana påsar. Dessa "pregnanta" påsar kunde också slå ihop sig och växa, samt dela på sig med behållet RNA innehåll. Dessa resultat presenteras i 24:e oktobernumret av Science som en demonstration av ett cellanalogt, evolutionsbefrämjande, maskineri som är helt fysikaliskt/kemiskt och inte biokemiskt.

En hud för robotar har tagits fram vid Princetonuniversitetet. Svårigheten att ge robotar en hud som känns som människans har varit att koppla metalltrådar till alla sensorerna som ska ge roboten sin känsel. Lösningen blev att baka in extremt tunna (25 nanometer) guldbaserade metallblad i hudliknande siliconmembran.

Metallbladen är korrugerade och förmår att leda elektricitet även när de sträcks ut till sin dubbla längd. Detta möjliggör för robottillverkarna att förse roboten med sensorer över hela dess kropp, vilket i sin tur gör att roboten kan göras mycket mer försiktig vid sin framfart i omgivningen.