Tema närvarokänsla[1]

 

 

HUR LÅNGT NÅR GENERNA?

 

"Det är var och ens förbannade skyldighet att vara ett original!"

Jag tror jag först hörde Lasse Åberg säga så. Uppmaningen är lite överflödig. Naturen har redan sett till att det är så. Vi är redan när vi föds unika individer med unika personligheter. Det är evolutionens gamla knep att genom mångfald se till att oförutsedda krav kan mötas av åtminstone några individer i gruppen. Vi är sociala djur som måste fungera i grupp. De olika sociala rollerna i ett samhälle kan ses som kulturella motsvarigheter till ekologiska nischer. Det krävs personligheter av alla de slag för att fylla dem alla.

En social roll som kanske alltid funnits i alla grupperingar är kommunikatörens. Det är främst genom kommunikation det kulturella arvet förs vidare. När en uppfattning kommuniceras från en hjärna till en annan, så kan det inte göras utan att uppfattningen först lärts in. Vid kommunikationen sker alltså en kopiering av information, alldeles som vid biologisk reproduktion. Och spridningen blir epidemiologisk.

Har vi då nått vägs ände för generna? Eller är det fortfarande generna som styr fast med en alltmer långtgående fjärrstyrning?

Lager på lager av organisation har genom evolutionen lagts till genernas förmåga att uttrycka sig. Generna är sig själva närmast. Genernas grannar är gener. Bara lite längre bort hittar vi deras uttryck i form av proteiner. Därnäst cellen och kommunikation mellan celler. Flercelliga organismer är nästa stora organisatoriska steg som gör att generna skaffat sig veritabla farkoster att färdas i. Utveckling av nervsystem och hjärna gör farkosterna autonoma och självlärande. Psykiska förmågor blir ärftliga genom genernas fjärrstyrning och det naturliga urvalets evolution. Förmåga till social inlärning och kommunikation leder slutligen till kulturuttrycket.

Enligt ett sätt att se på saken är kulturella uttryck bara en ytterligare uppsättning egenskaper som ytterst förs vidare genom genernas reproducering. Kulturutryck är visserligen som ett slags informella virus och ärvs lika lite som virussjukdomar, men individernas förmåga att leva med befintliga virus är en egenskap som den genetiska utvecklingen kan anpassa sig till. Kulturuttryck som består, i form av byggnader, institutioner, teknik skapar tillsammans med den genetiskt nedärvda förmågan till social inlärning ett mycket flexibelt, men ändå stabilt sätt för generna, att se till att vi med våra starkt individuella personligheter ändå förmår anpassa oss till den sociala miljö vi råkar födas i.

Nu har vi hamnat långt från närvarokänslan kanske du tänker. Egentligen har vi inte det.

Inom den humanistiska kunskapstraditionen är kommunikation, även när den sker via artefakter som böcker eller datorer, både socialt och innehållsmässigt styrd av viljorna hos de kommunicerande parterna. Att vi kan sätta oss över våra gener är en grundbult inom akademisk humaniora. Med hjälp av kunskap från molekylärbiologin och modern genetisk ingenjörskonst är det redan idag fullt möjligt, om det vore lagligt, att ge embryon gener som skyddar mot såväl HIV-virus som hjärtinfarkt, stroke och cancer. Eller varför inte ge nästa generation norrlänningar självlysande ögon. Det är ju så jävla mörkt däruppe.

Vi skulle inte spendera så mycket tid och energi på skvaller och mer eller mindre lustigt kallprat om vi inte ville det. Eller vill vi verkligen det? Och som vi babblar med oss själva hela tiden. Vår närvarokänsla fylls med tankar som vi ibland önskar att vi kunde stänga av. När vi kommunicerar kopierar vi information som vi sedan skickar vidare. Det är som om alla hade en fax i hjärnan, redo att skicka och ta emot vilket psykotiskt klotter som helst.

Vem räddar oss från det psykiska arvet?

Referenser: Robert Aunger (2002) The Electric Meme: a new theory of how we think.