Tema närvarokänsla[1]

 

 

PROBLEM, VILKET PROBLEM?

 

Närvarokänsla är något mer än bara vanliga känslor. Där finns också en känsla av något som styr. Något som står över de andra känslorna. Detta något har kallats själen, medvetandet eller psyket, beroende på vilken yrkeskategori som skaffat sig en brödföda på att analysera det.

Pappa tyckte att prästen hemma i bondbyn var en bluff. Denna barndomserfarenhet präglar fortfarande hans inställning till religion i allmänhet och själavårdare i synnerhet. Naturligtvis är jag själv inte helt opåverkad av detta. Jag lämnar öppet för möjligheten, att man utan att lura vare sig själv eller andra kan tro att det sitter en ande inuti oss eller åtminstone att vi på något sätt har en andlig verklighet. Men jag begriper inte hur.

Att det inte är helt oproblematiskt framgår bland annat av den imponerande mängd filosofisk litteratur som handlar om det så kallade kropp/medvetande-problemet.

Kropp/medvetande-problemet är ett klassiskt dilemma med två horn. Å ena sidan; om det finns något bortom den materiella verkligheten, hur kan då detta ha någon verkan? Å andra sidan; om allt är fysiskt hur kan jag då bestämma över mina handlingar (och om jag inte kan det, varför skulle det kännas så)?

I ett par tusen år antog filosofer att ande och materia var fundamentalt skilda. För att undgå att spetsas på det första hornet i dilemmat krävdes då att det fanns mekanismer som bokstavligen inte var av denna världen, men som ändå kunde interagera med kroppen. Detta synsätt, dualismen, har emellertid sedan lång tid tillbaka förlorat all trovärdighet och är filosofiskt bankrutt till den milda grad att det bland yrkesfilosofer inte anses intellektuellt rumsrent längre.

Så vi släpper anden ur flaskan. Ingen kommer att märka det. Den gör ingen skillnad. Vad kan vi sätta i dess ställe?

Redan 1769 konstruerade en viss baron von Kempelen en schackspelande robot. Det var bara det att det inuti denna robot satt en dvärg och skötte såväl tänkandet som spakarna som fick roboten att göra sina drag. På samma sätt känns det som om det satt någon inne i huvudet på oss och bestämmer när vi ska lyfta ett finger eller göra ett eller annat drag här i livet. Dvärgen inuti roboten skulle alltså ha ännu en bestämmande nivå inom sig. När tallkottkörteln var nyupptäckt antogs denna ha en styrande funktion. Men vem bestämmer i så fall över tallkottkörteln? Och så vidare i all oändlighet...

Med detta sätt att resonera riskerar man att fastna på dilemmats andra horn. Problemet uppkommer på grund av en förutfattad mening, att det finns en idéell verklighet där 2 plus 2 alltid är 4 och där logiska motsägelser för evigt är olösliga. Moderna schackdatorer har uppenbarligen inte fastnat i denna logiska rävsax, utan har till världsmästarens oförställda förvåning slagit denne över en serie matcher.

Man kan diskutera huruvida en schackdator verkligen bestämmer över sina drag, men det är ingen som hävdar att den skulle känna att den bestämmer. För att ta reda på varför vi känner så måste man studera fakta.

Psykoanalysens ansats har stannat vid ett antal så-skulle-det-kunna-vara historier, med olika skolor med olika idéologisk skiftning, som modern kognitiv forskning gjort passé.

Neurofysiologiska studier har kunnat visa att vissa delar av hjärnan är mottagningsstationer, projektionsområden, för inkommande nervimpulser, men att vi inte upplever närvarokänsla om enbart dessa delar av hjärnan är aktiverade.

Andra delar av hjärnan skickar själva ut signaler i nervsystemet i hjärnan utan att de verkar vara orsakade av inkommande impulser eller av signaler från projektionsområdena. Det handlar om områden för emotionella processer, som skickar ut testsignaler för att se om det finns något som organismen reagerar på som är värt att bry sig om.

Det är först när "testbilderna" stämmer med reaktionsmönster i projektionsområdena som vi får en sinnesupplevelse. Detta är en självjusterande process, som gör att närvarokänslan upplevs som styrande.

Så vad hände med kropp/medvetande-problemet? Vilket problem? Själva den mark problemet trampar försvinner vid upplysning om empiriska fakta.

Referenser: Daniel C Dennet (1995) Darwin's Dangerous Idea. Nicholas Humphrey (2000) How to Solve the Mind-Body Problem.