Tema närvarokänsla[1]

 

 

VEM ÄGER KÄNSLORNA?

 

Mer än tre år efter min frus död rör det fortfarande ofta upp starka känslor inombords när jag tänker på något hon sagt eller gjort. Hon var en känslig människa. Hon värnade om djuren. "Dom har känslor precis som vi", sa hon ofta. Om en amöba knappast kan sägas ha mer än en mycket ofullgången prototyp till någon form av känsel, så vet varje hundägare att deras älskling har ett mycket rikt känsloliv. Vad betyder det att visa emotionell respons?

Det är uppenbarligen en stor skillnad på simpel kontaktkänsel och på en emotionell respons. Men låt oss börja där. Förutsättningen för att ha kontaktkänsel är att ha en gräns mot omvärlden. Kontakten börjar vid huden som innehåller organismen och skiljer den från omvärlden. Från början är all respons på omvärlden lokal. Fläckar på huden reagerar med direkt reflex vid beröring på ett sätt som evolutionen valt ut. Senare i evolutionen utvecklas en "reflexbåge". En irritation från huden går via ett relä som sänder tillbaka lämplig reflex till fläcken på huden.

En okomplicerad organism behöver inte fundera över hur den känner inför sina reflexer på omgivningens påverkan. Men eftersom evolutionen bygger på redan "installerade" delar ökar komplexiteten och behovet av förfinade reflexer. All information om beröringens lokalisering och art och påkallade respons finns i den utgående signalen i den redan installerade reflexbågen. Nästa steg för organismen att känna av vad som händer den blir då helt enkelt att reagera på den egna signalen. På detta sätt uppkommer en organism som håller reda på vad som händer vid dess yta. Evolutionen har installerat kontaktkänsel!

Våra emotioner beränsar sig naturligtvis inte till kontaktkänslor. Under evolutionens gång har vi inte bara utvecklat förmågor att känna av vad som händer vid vår yta. Vi kan också uppfatta vad som händer bortom gränserna för den egna organismen. Det är naturligtvis en klar fördel ur överlevnadssynpunkt att inte bara kunna känna vibrationerna i marken när ett rovdjur närmar sig, utan också att tolka dessa på just det sättet.

För att kunna associera vibrationerna till annalkande rovdjur krävs utvecklade minnesfunktioner. Det blir nödvändigt att koppla ihop flera sinnesförnimmelser. När vinden ligger åt rätt håll kan bytesdjuret via sitt luktsinne och sina nedärvda, eller förvärvade minnen, lätt avgöra att det är ett rovdjur som kommer och inte en artfrände. Sådana observationer kan göras av alla inom flocken och är därmed olika den rent subjektiva känslan av vad som händer vid den egna organismens yta.

Jag har läst någonstans att varje katt har ett begrepp för träd. Ett träd är det man springer upp i när man blir jagad. Att ha begrepp om världen bortom den egna kroppen är alltså utbrett inom djurriket. Det har visat sig mycket bra ur överlevnadssynpunkt att kunna objektifiera. Den utvecklingstrenden har under evolutionen till viss del följt sina egna spår parallellt med förmågan till subjektiv känsel. Det viktiga är att komma ihåg följande: Det finns inga idéer utan känslor och inget utvecklat känsloliv utan idéer.

Medan vår förmåga att någorlunda objektivt uppfatta omvärlden har sträckt sig allt längre ut i rum och tid, så har vidhängande känslor utvecklats i allt mer subjektiv riktning.

Man kan tycka att subjektiva känslor skulle komma till korta i det längre utvecklingsperspektivet. Förmågan att fördröja och ändra responser beroende på en mer objektiv uppfattning av vad som händer verkar överlägset för det enda syfte evolutionen har; artens överlevnad. Men alla minnesfunktioner härstammar från organismens sekundära reaktioner på direkta känsloresponser. Så även om organismen oftast inte bör reagera reflexmässigt längre, så kan den inte göra sig av med de under evolutionen installerade responssignalerna. De är dess enda sätt att relatera till den sedermera installerade begreppsapparaturen. Det är med känslorna vi ytterst förankrar begreppen hos oss själva.

Men det vore oklokt att låta de övervakade responsignaler som känslorna bygger på fortsätta hela vägen ut till organismens yttre när den reaktion de där skapar inte längre med nödvändighet är önskad. Evolutionen har då använt sig av ett litet knep. Responsen "kortsluts". Den når inte längre av sig själv ut till organismens yta. Den träffar istället den ingående signalen. Utvecklingen har varit att återkopplingen sker allt längre in på signalnerverna. I takt med detta förlorar det naturliga urvalet sin betydelse i utformandet av dessa återkopplingar. Den urspungliga affekten som vidlåder vår övervakning av dessa, som på en intern monitor, finns kvar. Men känslornas innehåll blir alltmer subjektivt.

Det uppstår en självresonans. Hela känslolivet blir självstartande och självuppehållande. En emotionell historia föds. Känslorna handlar om sig själva. Bakom emotionella responser ligger såväl objektifierade minnen som självkänslighet, för att inte säga självkänsla.

Referens: Nicholas Humphrey (2000) How to Solve the Mind-Body Problem.