Tema närvarokänsla[1]

 

 

HUR BÖRJAR KÄNSLORNA?

 

När en dator gör beräkningar åtföljs de inte av känslor. Vi kan beskriva hela händelseförloppet hos datorn utan att beskrivningen ger någon som helst antydan om att datorn har ens ett rudiment av känslor. Om detsamma kan sägas om beskrivningen av en amöbas liv lämnar jag till läsaren att bedöma. Men att du och jag har känslor när vi medvetet överlägger med oss själva står utom allt tvivel.

Det är just detta, att medvetandet alltid åtföljs av känslor, den subjektiva upplevelsen, som många tar som intäkt för att det inte kan förklaras i fysiska termer.

Det kanske inte finns någon hemma så ofta som vi tror. Jag kan också tänka mig att idéer inte nödvändigtvis behöver tillskrivas en icke-fysisk tillvaro. Men när vi är hemma, så är vi hemma på ett subjektivt upplevt sätt. Vi känner kort och gott att vi är hemma. Vi känner igen den molande värken i korsryggen. Vi ser på köksklockan att det är dags att lämna frukostbordet. Vi hör att hunden gläfser för att den behöver gå ut och pinka. Vad är det som luktar? Det är nog dags att byta kattsanden. Vi känner den välbekanta smaken av favoritkaffet i munnen. Vi känner oss hemma.

Den subjektiva närvarokänslan som du har hos dig är inte överförbar. Du kan tala om vad du känner. Du kan skriva ner det. Du kan programmera in det som rader i ett datorprogram. Men ingen annan än du kan känna hur det känns att vara du. Hur skulle någon då kunna beskriva ett fysiskt händelseförlopp som ger ett dött ting, en objektiv sak, samma sorts känsla? Eller, för den delen, hur kan en grå hjärnmassa vara detsamma som min känsla?

Ändå är det naturligtvis det som krävs. Närvarokänsla och fysisk hjärnmassa måste vara exakt samma sorts sak om vi inte ska behöva ta till ett mirakel för att komma från det ena till det andra!

Eftersom vi alla känner att vi finns till, åtminstone tidvis, så är det lika bra att börja i den änden. Vad för sorts saker är känslor?

Man skulle kunna tro att de som studerar dessa ting, kognitionsforskare, skulle ha lika svårt att nå konsensus om detta som filosofer om t ex varats ontologi, men så är inte fallet. Känslor har nämligen vissa lätt igenkännliga drag.

För det första: Känslor tillhör den egna kroppen. De handlar bara om vad som händer i den egna kroppen. Jag kan inte känna någonting utanför min kropp. Att jag kan uppfatta saker i min omgivning med mina sinnen betyder bara att sinnesintryck skiljer sig från sinnesförnimmelse. Sinnesintrycken, perceptionen, handlar om det som händer därute. Sinnesförnimmelserna, känslorna, det som händer i mig.

För det andra: Känslor är lokaliserade på kroppen. När jag känner en smak, så känner jag den alltid på tungan, när jag känner med fingertopparna, så känns det jag känner på just i fingertopparna, när jag ser, så är det bilden på min näthinna jag ser osv...(även om människans starka synsinne gjort att perceptionen i synsinnet ofta tar överhand och vill förlägga allt vi ser utanför kroppen.)

För det tredje: Känslor sker alltid i nuet. De har en livslängd. De existerar under en viss tid, här och nu.

För det fjärde: Känslor är alltid förknippade med ett sinneslag. När vi känner något gör vi det alltid med synen, känseln, hörseln, lukten eller smaken. Jag kommer ofta på mig själv med att känna ögonrörelser när jag uppmärksammar något med min "inre syn".

För det femte: Känslorna avslöjar sig själva. De fyra egenskaperna ovan avslöjas direkt i känslorna. De upplevs inte som tolkningar eller slutledningar. De känns säkra. Vi känner oss aldrig mer fyllda av tillförsikt än när vi "går på känslan"!

Det finns alltså en förvånande konsensus bland kognitionsforskare att känslor har dessa egenskaper. Du kan också själv avgöra huruvida dina känslor i huvudsak har dessa ingredienser. Jag antar att du känner dig någorlunda hemma med detta och hoppas att du är villig att lyssna till en liten spekulation om hur någonting sådant kan ha uppstått ur känslolös materia.

Känslor handlar om "insidan", den egna kroppen. En insida kan bara uppstå när det finns en gräns som något kan vara på insidan av. En amöba har ett membran som innesluter dess molekylära maskineri och tillåter en del material från utsidan att sippra in, men utesluter annat. Det naturliga urvalet ser till att gynna de amöbor vars membran är bättre på att släppa in bara sådant som är bra för det inre maskineriet. Även före den första amöban överlever de "nakna" molekyler som gömmer sig bakom någon rudimentär skyddande "gräns" bättre än andra. Innan det fanns molekylära maskinerier med förmåga att kopiera sig fanns inga biologiska membran, men väl kemiska. Kemiska bindningar uppstår på grund av de fysiska lagarna. Redan här finns ursprunget till den senare evolutionen. Det som binder sådant som liknar det självt till sig kan ju sägas ha en rudimentär förmåga att diskriminera med subjektiv preferens.

Alltså: De fysiska lagarna medger kemiska bindningar, som medger förmåga att diskriminera med "subjektiv" preferens, som medger evolution via naturligt urval. Den fortsatta evolutionen favoriserar flexibilitet med lokala variationer i de biologiska membranens förmåga att diskriminera. Vidare favoriseras flexibilitet även tidsmässigt i den diskriminerande responsen, med fördröjningar mellan lokala variationer. Här uppstår ett slags enkla minnesfunktioner. Membranen kan snart också reagera med svängningar som förflyttar hela organismen mot eller från yttre kemiska miljöer som är bra eller dåliga för organismens överlevnad.

Vi har då kommit fram till en amöbaliknande organism som har ett system för att hålla reda på (1) vad som händer vid den egna gränsen, om det är bra (sväng mot) eller dåligt (sväng bort), (2) var det händer på membranet (lokala svängningar), (3) tiden för händelserna (svängningarnas tidsutdräkt till följd av fördröjd dämpning), (4) slaget av händelser (svängningarna diskriminerar så att de stöter bort eller suger upp olika kemiska substanser) och det är (5) ett direkt system utan omvägar, det enda organismen har att "gå på".

Det är så det känns att vara en amöba!

Referens: Nicholas Humphrey (2000) How to Solve the Mind-Body Problem.