Tema närvarokänsla[1]

 

 

ÄR DET NÅGON HEMMA?

 

"Hallå, är det nån hemma?"

Dottern har kommit hem från skolan och jag svarar, att jag är hemma. Tystnad.

"Hej sa jag!" Fortsatt tystnad.

"Varför svarar du inte?"

"Det är ju ingen hemma." Gråter hon?

"Va!!? Jag är ju hemma."

"MAMMA ÄR INTE HEMMA!" Storgråt.

Den här lilla episoden, ur det verkliga livet som pappa, har av någon anledning bevarats intakt i mitt minne. Mitt episodminne är en stor del av vem jag är. Ur mängden av episoder jag kan dra  mig till minnes växer föreställningen om mitt jag.

Föreställningen om mitt jag, att det finns någon hemma som varit med om alla dessa episoder, är så stark att jag tar för givet att alla andra föreställer sig det också. Men som vanligt här i världen är det farligt att ta något för givet enbart på grund av den subjektiva upplevelsen av absolut visshet.

När allt kommer omkring är en stor mängd vanliga, psykiskt stabila, människor i USA helt säkra på, att de någon gång blivit bortförda av utomjordingar som utfört experiment på dem i rymdskepp. Med hjälp av särskilda terapeuter, som specialiserat sig på att hjälpa människor som utsatts för detta, att "komma ihåg" vad som "verkligen" hänt, har de nu episodminnen av dessa händelser, som är lika säkra som mitt minne av dotterns hemkomst från skolan, den där dagen för många år sedan, när jag satt och arbetade hemma framför datorn.

Så även om det är händelser från den verkliga världen vi har i våra tankar, så kan vi styra och ställa med dem till oigenkännlighet. Men den visshet som kommer från den privata närvarokänslan då? Den s k vissheten är inte ett dugg säkrare än våra minnen. Själviakttagande är att iaktta föreställda händelser. Experimentell psykologi har visat att upplevelsen är en efterkonstruktion av vad som bör vara vid handen och inte ögonblicksbilder. Vi upplever aldrig verkligheten direkt, vi upplever den genom sinnesavtryck, d v s minnen.

Nåväl, vad man än kan tycka om innehållet i den subjektiva upplevelsen, så är väl ändå själva närvarokänslan det enda vi är riktigt säkra på här i världen? Åtminstone om vi bortser från sådant innehåll som felaktigt och slentrianmässigt fått vidhänga begreppet. Att reagera på omvärlden kräver t ex ingen närvarokänsla. Det gör varje termostat, utan att vi för den skull tror att det är någon hemma i termostaten.

Är det någon hemma i amöban? I spindeln?

Spindeln brukar användas av medvetandefilosofer som exempel på en avancerad varelse som lever i världen utan att veta om det. Den fråga dessa filosofer ställer är denna: Hur känns det att vara en spindel? Och svaret brukar vara: Det känns förmodligen inte alls!

Om du tycker att det verkar vara ett märkligt svar, med tanke på det mycket intrikata arbete det måste vara att väva ett spindelnät, så kan du säkert dra dig till minnes tillfällen du utfört vardagssysslor, utan att egentligen ha varit närvarande. Många som kör bil till sitt arbete kommer ofta på sig själva med att ha kört hela sträckan utan att ha något minne av det, därför att de varit upptagna med något annat i sina tankar. Och inte har väl autopiloten i ett jumbojetplan närvarokänsla?

Men om jag skulle sluta att blanda bort korten och återgå till det avsedda, nämligen närvarokänslan. Jag tror att vi kan vara överens om, att vi bara kan känna närvarokänsla när vi känner den. Men oj vad det är svårt att få meningen i den meningen att sjunka in!

Om jag sluter ögonen och försöker låta bli att tänka eller känna något överhuvudtaget, så verkar det stört omöjligt. Jag är alltid hemma när jag tittar efter i min egen föreställning så klart. Men liksom mitt synfält har en blind fläck så skulle en hemlös närvaro inte kännas alls.

Vi kanske är hemma mycket mer sällan än vi tror…