LIVET PÅ EN HINNA

I Los Angeles Times rapporterade i veckan(17/5/2003) vetenskapsjournalisten K.C. Cole från en workshop medsupersträngteoretiker och kosmologer, dvs de som studerar de minsta och störstabitarna av vår verklighet. Tillsammans har de just påbörjat bygget av enrigorös matematisk modell av vår värld med en ny ingrediens, membranet.

          Enligtdenna teori skulle allt som händer i vårt synliga universum bara vara händelsersom utspelar sig på ett tunnt membran i en ofantligt mycket större värld. Vårtmembran är bara ett av många membran som buktar och vrider sig och förenar sigoch kolliderar med varandra. Vårt membran består av den fyrdimensionellarumtiden (egentligen tio dimensioner, men där sex är hoprullade så att de ärför små för att upptäckas), medan hela mängden av membran rör sig i en ”femte”dimension.

          Teorintog sin början i mitten av 1990-talet, då fysikern Joe Polchinski började”leka” lite med matematiken i den matematiskt oerhört rika supersträngteorin,dvs teorin att allt i grund och botten består av små vibrerande strängar. Dessasmå strängar, som producerar alla elementarpartiklar, sitter fast på membranetlikt håret på huden. Liksom det på många sätt är lättare att studera sociologiän psykologi, så visade det sig mirakulöst nog lättare att studera, bådematematiskt och empiriskt, dessa membran än supersträngarna själva.

          Vadär då dessa membran? Tänk dig en smutshinna på ett stillastående vatten. Delsavgränsar det vattnet och luften ovanför, dels påverkas det av rörelser såväl ivattnet som i luften. Och framförallt fastnar ”smutsen” där. Likt flatlänningar[1]upplever vi bara det som händer i smutshinnan, lyckligt ovetande om avgrundenunder och himlen över oss.

·      Vi kan inte se utanför smutshinnan, för ljus kan varkenundkomma smutshinnan eller tränga in i den utifrån.

·      Vi kan inte höra något utanför smutshinnan, för ljudförmedlas av materia, och materia sitter ohjälpligt fast i smutshinnan.

·      Vi kan inte använda kärnkraft för att bryta oss loss,för kärnkrafterna är också bundna till hinnan.

Gravitationen däremotär, som Einstein lärde oss, kurvaturen i rumtiden själv. De supersträngar somförmedlar gravitation kan därför glida ut i det som fysikerna kallar”bulkrymden”, dvs rymden som finns utanför vår lilla ”smutshinna”. Det är dettasom gör teorin empiriskt testbar.

          Kosmologernahoppas  att kunna se effekter av denfemte dimensionen i bakgrundsstrålningen från Big Bang med nästa generation avforskningssatelliter. Elementarpartikelforskarna hoppas att i nästa decennium medden nya partikelacceleratorn som byggs i Europa kunna nå energinivåer som gördet möjligt att upptäcka ”läckage” av femdimensionella gravitationsartiklar vidkollisionerna.