med MedVetTekt © 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008
"Min avatar
heter Apmel"
Reseskildringar
från en
annan värld
Bokhandeln för vissa
och ovissa
| med MedVetTekt © 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 | "Min avatar heter Apmel" Reseskildringar | |
Besök vår butik Bokhandeln för vissa och ovissa |
Aktuellt ezine om världsbildsvetenskap. Arkiverat
Ett enkelt exempel på superpositionering i vårt modellbygge så långt är det fall där en partikel (P1) har två "vikttillstånd" som superpositionerar mot kontrollkanalen i två boxar av Fredkintyp (se artikeln från vecka 46 om du glömt hur dessa boxar är uppbyggda). Vi kan för enkelhetens skull ge dom samma vikt. Dessutom har vi en partikel (P2) som input i en av de två övriga kanalerna i box ett och en annan partikel (P3) som input i de två övriga kanalerna också i box två.
Om P2 upptäcker att P1 finns i kontrollkanalen "flippar" den kanal från in- till output medan P3 i den andra boxen inte ser P1 och därför behåller sin kanal rakt igenom sin box. Om däremot P3 upptäcker att P1 finns i kontrollkanalen "flippar" den kanal från in- till output medan P2 i den andra boxen inte ser P1 och därför behåller sin kanal rakt igenom sin box. Eftersom P1 med lika stor sannolikhet (vikt) befinner sig i kontrollkanalen i bägge boxarna inträffar båda fallen. Man säger att de två boxarna korrellerat P1 med respektive P2 och P3.
Är då superpositionering detsamma som sannolikhet att en partikel befinner sig här eller där? Eller var det bara en sinkadus att lika vikt ger lika sannolikhet?
Det kommer att visa sig efter helgerna (PV gör i och med denna artikel ett helguppehåll) att det är med vikterna vi modellerar världen. Förhållandet mellan vikter och sannolikhet måste först redas ut.
Anta att du kastar två tärningar. Varje markerad sida (från 1 till 6) har lika stor chans (en gång på 36) att komma upp. Det betyder att två sexor eller två ettor ("snake eyes") har lika stor chans att komma upp som t ex en trea och en fyra. Men om man ser på markeringarna som vikter finner man att bara en av 36 gånger är den sammanlagda vikten 12 eller 2. En gång på 18 är den 11 eller 3. En gång på 12 är den 10 eller 4. En gång på 9 är den 9 eller 5. Fem gånger av 36 (ca en gång på 7) är den sammanlagda vikten 8 eller 6. Slutligen är det vanligaste utfallet, som händer en gång på 6, vikten 7.
I fallet med lika vikter är det som om vi bara räknat jämna respektive udda utfall på en enda tärning. För att få modellen mer lik den kvantfysikaliska verkligheten måste vi bygga in att varje partikel kan dela upp sig på olika vikter (som i fallet med två tärningar). Dessutom har partiklar spinn, vilket vi kan tänka på som roterande tärningar (medsols eller motsols). Våra kvantlika bitar har alltså minst fyra friheter (eller fyra dimensioner). Som alla dimensioner har de dessutom en topologi. Den ska vi bygga in i modellen i form av en "vinkel" i själva Fredkingrindarna.
Nu kanske du tänker: Stopp och belägg! Detta börjar verka oöverskådligt. Jag håller med om att det är ovant när man är van att tänka i de gamla enkla digitala informationsbitarna. Jag försökte mig på en djärv analogi i kapitlet FRÅN MÖNSTER TILL UTTRYCK i MångfaldenS mönster från 2004.
I en dator kan en informationsbit (en etta eller en nolla) sparas i en enda cell. Den bakomliggande fysiska verkligheten kräver dock minst fyra celler, i en två gånger två matris, för att den fysiska motsvarigheten till en abstrakt bit information, en kvantbit, ska kunna uppkomma.
Varje fysiskt system har subsystem som består av kvantbitar. Som alla kvantfysikaliska system kan det beskrivas med en algebra, som utgör dess konstitution tillsammans med de kvantfysiska rörelselagarna, dess dynamik. När fysikerna experimenterar med verkligheten "sätter de upp" ett kvantsystem på ett bestämt sätt och kan beräkna hur det genomsnittligt kommer att bete sig vid upprepade experiment.
Kvantbiten är alltså det enklaste mönstret av verkligheten. Är det också enklast att studera? Tja, jag kan tänka mig följande analogi. När jag försökt improvisera utifrån en skala på ett piano förbannar jag alltid de svarta tangenterna. En vanligt strängad gitarr är heller inte lätt att hantera skalan på, eftersom handgreppen blir annorlunda beroende på vilka av de sex strängarna man går emellan. En basgitarr däremot har bara fyra strängar och t ex en bluesskalakan spelas på samma sätt överallt.
PV ÖNSKAR ALLA LÄSARE EN RIKTIGT HARMONISK HELG!
ReferensER:
Diskutera vidare med Lennart i FaceBook. MedVetTekt -veckans notiser inom Medicin Vetenskap och Teknik
Veckans Medicinska nyhet VÅRDGIVARE FRISKARE
I senaste numret av Psychological Science presenteras en rapport som visar att vårdtagare kan förbättra hälsan och öka livslängden hos sina vårdgivare. Forskare tror att det beror på att vårdgivande skyddar mot farlig stress.
Under en sjuårsperiod bland äldre gifta människor var antalet dödsfall mindre för de som givit vård i en omfattning som varade minst 14 timmar i veckan till sin partner än för övriga grupper. Detta resultat kvarstod när man korrigerat för ett antal bakgrundsfaktorer som man vet har samband med hälsa.
Källa: http://www.eurekalert.org/pub_releases/2008-11/uom-isa112508.php
Veckans Vetenskapliga nyhet VATTEN STYR HISTORIEN
Den norske professorn, filmmakaren och författaren Terje Tvedt, verksam vid universiteten både i Oslo och Bergen, har framlagt en teori om vattnets speciella betydelse för samhället och för vår historia. Alla samhällen behöver vatten och Terje Tvedt tror att man kan förklara varför den industriella revolutionen startade på de brittiska öarna och inte någon annanstans i världen med hur vattenresursen såg ut.
På de brittiska öarna var vattenkanalerna "lagom". Inte för salta, inte för vilt forsande för att användas för transporter och aldrig särskilt långt från havet. Dessutom flöt vattnet åt alla håll och inte bara i en riktning vilket är det vanligaste på andra håll.
Källa: http://www.eurekalert.org/pub_releases/2008-11/esf-uwt112608.php
Veckans Tekniska nyhet SEISMISK VÅGSIMULERING
Forskare vid San Diego Supercomputer Center har lyckats sätta ett nytt rekord i simulering av seismologiska vågor som förekommer i jordens inre. Svårigheten har varit att bryta den så kallade tvåsekundersvallen för vågornas frekvens. Det tidigare rekordet simulerade seismologiska vågor med en vågfrekvens på 3,5 sekunder.
Man lyckades inte bara bryta tvåsekundersvallen utan kunde komma ner till 1,15 sekunders vågfrekvens, vilket är samma frekvensstorlek som seismologiska vågor i jordens inre faktiskt har. Simuleringar med denna frekvens kan komma till användning för att förutspå hur jordskalv utbreder sig över jorden.
Källa:
|
|
