NATURENS HÄRSKARE

 

I sommarnumret (juli/augusti) 2001 av tidskriften Science & Spirit berättar den berömde amerikanske AI-forskaren Douglas Hofstadter att IBM håller på att bygga en superdator som ska simulera hur protein veckar sig i  komplexa strukturer i vår kropp. Det kommer att ta superdatorn ett helt års körtid att simulera bara veckningsproceduren hos ett enda protein. Det säger lite om hur komplexa samband som byggts upp under evolutionen mellan DNA-sekvenserna av aminosyror och de stereospecifika proteinegenskaperna.

Sådan komplexitet kräver en lång historia naturligtvis. Detsamma gäller kunskapen. Den moderna vetenskapen har funnits i ca 400 år, men det är inte förrän de sista 40 åren som vi kunnat förklara världens komplexitet med hjälp av standardmodellen. Men anta nu att vi lyckas skapa en tidsmaskin.

Filosofer lägger ofta stor vikt vid orsakssammanhang för att skilja tidens framåtriktning från dess bakåtriktning. Men som Stephen Hawking påpekat i sin essäsamling Black Holes and Baby Universes and Other Essays så tror man inom fysiken att lagar entydigt bestämmer universums utveckling. Så om tillstånd A utvecklades till tillstånd B skulle man kunna säga att A förorsakade B. Men man kan lika gärna titta i andra tidsriktningen (fysikens lagar är tidssymmetriska) och säga att B förorsakade A. Kausalitet definierar inte någon tidsriktning. Men byggande av en tidsmaskin orsakar definitivt en riktad förändring!

I den gren av parallella universa som vi befinner oss kommer från och med den dag vi lyckats bygga en tidsmaskin ett antal olika historier utspela sig som alla har ett identiskt universum med vårt som byggt en tidsmaskin som utgångspunkt. Besökare från allt längre fram i tiden kommer från och med den dagen att återkommande besöka någon av dessa identiska universa med sina nybyggda tidsmaskiner.

Dessa besökare kommer inte att kunna berätta hur vår  framtid kommer att se ut, eftersom de inte kommer från den, men de kommer att kunna berätta om sin framtid. Denna framtid har utvecklats från ett identiskt universum som vårt vilket naturligtvis gör deras historia mycket intressant. Vi får t o m möjlighet att jämföra olika historier som alla utgått från ett identiskt universum som vårt och vi kanske väljer att försöka fatta samma beslut som de människor gjort som i våra ögon verkar ha lyckats bäst i framtiden.

Vi kan också ta del av vetenskapliga resultat, ny teknologi o s v utan att behöva upptäcka den själva. Inom vetenskapen används argument till att övertyga om att en viss framlagd förklaring är den bästa som står till buds. Inte att sagda förklaring är sann eller ens kommer att vara den bästa förklaringen särskilt länge. Bara att förklaringen för tillfället ger oss bättre förståelse än andra kända förklaringar. Här skulle vi plötsligt få tillgång till kunskap som bygger på för oss ännu okända förklaringar. Samtidigt kanske vi upptäcker saker som vi kan dela med oss till andra universa som ännu inte gjort dessa upptäckter. Det betyder att från den tid tidsmaskiner finns uppstår en "kunskapshandel" mellan universa som skulle få såväl de gamla sjöfartshandelsbolagen som moderna globaliseringsekonomer gröna av avund.

Kunskaps- och teknologiutbytet blir transuniversellt. Men hur vet vi att detta leder mot en Omegapunktteknologi? Och hur vet vi att detta ens är önskvärt? Det vet vi inte. Dessutom kommer en Omegapunktteknologi att göra misstag on par med sin förmåga att fatta beslut med ofattbara konsekvenser.

De ättlingar till oss som lever i universa som lyckats utveckla och använda denna mäktiga teknologi utan att förinta sig själva kan tänkas vilja hälsa på sina kopior från tidigare skeden och försöka påverka dem att göra intelligenta val för framtiden.

Vad innebär det att göra intelligenta val i det multiversella perspektivet? Jo, för det första, om jag väljer att göra X, så gör flera kopior av mig i andra universa samma sak. För det andra kan jag hoppas att val som bygger på samma tankegångar som mitt val X upprepas oftare i multiversum än val som bygger på andra (mindre intelligenta) tankegångar.

Är det då en fråga om tur?

Inom kvantmekaniken händer allt som kan hända och allt som är fysiskt möjligt finns. Vi ska använda oss av en kraftigt förenklad modell av världen för att visa vad tur betyder.

Antag en värld som bara består av två personer vid ett spelbord. Den ena personen, Kastaren, slår vad med den andra personen, Spelaren, om utfallet av ett myntkast blir krona eller klave och kastar därefter myntet. Vi antar att världen är ytterligare idealiserad så att myntet aldrig kan ställa sig på tvärkant.

Enligt kvantmekanisk teori händer allt som kan hända. D v s att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en krona och att Spelaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en krona och att Kastaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en klave och att Spelaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en klave och att Kastaren vunnit vadet.

Efter kastet har vi alltså fyra parallella världar. I två av dem har Spelaren vunnit vadet. I två har han förlorat. Kastaren och Spelaren i de fyra parallella världarna är helt omedvetna om existensen av mer än av den av de fyra världarna de för tillfället upplever. I var och en av de fyra världarna slår nu Kastaren vad på nytt med Spelaren om utfallet av ett nytt myntkast. Allt som kan hända händer igen och vi har nu sexton världar.

Proceduren kan upprepas ett godtyckligt antal gånger men oavsett hur många parallella världar vi har i slutändan så har i någon av dessa världar Spelaren vunnit vadet varje gång och i flera andra har Spelaren vunnit vadet nästan varje gång. Kastaren i dessa världar tillskriver Spelaren egenskapen att ha tur.

Proceduren återupprepas ytterligare ett antal gånger och i någon av de världar som är avläggare till de världar där Kastaren har tillskrivit Spelaren egenskapen att ha tur så har Spelaren återigen vunnit samtliga vad. Kastaren i denna speciella värld är nu empiriskt övertygad om att Spelaren verkligen har tur.

Om Kastaren kunde se in i de andra världarna och summera över hur många gånger Spelaren vunnit vadet respektive förlorat vadet skulle han sett att dessa utfall var jämt fördelade över alla världarna, vilket är den kvantmekaniska definitionen av slump.

Men om allt som kan hända händer, och tur bara är frågan om slump, vad återstår då för möjligheter till intelligenta val?

I det multiversella perspektivet ger det här faktiskt lika lite upphov till paradoxer som tidsresor. Jag ska för det första kunna välja. Det betyder att jag, utifrån den person jag är och den situation som föreligger, bestämmer mig för att göra något. Anta att jag väljer handling X. I det multiversella perspektivet betyder, som redan nämnts, detta att om jag väljer att göra X, så gör flera kopior av mig i andra universa samma sak.

Att välja innebär också att jag skulle ha kunnat göra på ett annat sätt. I det multiversella perspektivet bestämmer sig några kopior av mig att handla på ett annat sätt. Hur stor proportion som väljer annorlunda är beroende på min personlighet. Det är inte konstigare än skillnaden mellan utfall av kast med en viktad tärning och utfall av kast med en "ärlig" tärning. Den viktade tärningen har mer personlighet. Den gläder sin Fiaspelande ägare med att oftare ge sexor t ex.

Om valet är ett bra val bör det upprepas oftare i multiversum än ett dåligt val. Om det blir så är en ren följd av hur spridd min personlighetstyp är i multiversum. Om jag är duktig på att göra bra val beror på hur ofta jag gör dem i proportion till mindre bra val, d v s hur "viktad" min personlighet är.

I varje parallellt universum där "informationshandel" bara sker inom det egna skiktet har verktygslådor med användbar kunskap byggts upp med hjälp av evolutionen till väl fungerande personligheter. Hur spridda personlighetstyperna är i multiversum har dock varit omöjligt att utröna och fram till byggandet av en tidsmaskin har deras spridning undandraget sig evolutionistisk ackumulering.

Med tidsmaskiner i bilden startas däremot bygget på en ny verktygslåda som styr "kunskapshandeln" med ackumulation av bättre och bättre val.

Att hävda mänskliga rättigheter är förmodligen ett bra val som sprids lättare än andra val inte bara vid kontakter mellan länder på jorden utan också vid kontakter med framtiden.