Tillbaka till PV
    Mångfalden mönster kan lånas här

eller köpas i bokhandeln

eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.

       Bokomslag med omslagsbild av Konstnär och illustratör

 

                              Ingen idé utan känslor

 

 

ÄR DET NÅGON HEMMA?

 

"Hallå, är det nån hemma?"

Dottern har kommit hem från skolan och jag svarar, att jag är hemma. Tystnad.

"Hej sa jag!" Fortsatt tystnad.

"Varför svarar du inte?"

"Det är ju ingen hemma." Gråter hon?

"Va!!? Jag är ju hemma."

"MAMMA ÄR INTE HEMMA!" Storgråt.

Den här lilla episoden, ur det verkliga livet som pappa, har av någon anledning bevarats intakt i mitt minne. Mitt episodminne är en stor del av vem jag är. Ur mängden av episoder jag kan dra mig till minnes växer föreställningen om mitt jag.

Föreställningen om mitt jag, att det finns någon hemma som varit med om alla dessa episoder, är så stark att jag tar för givet att alla andra föreställer sig det också. Men som vanligt här i världen är det farligt att ta något för givet enbart på grund av den subjektiva upplevelsen av absolut visshet.

När allt kommer omkring är en stor mängd vanliga, psykiskt stabila, människor i USA helt säkra på, att de någon gång blivit bortförda av utomjordingar som utfört experiment på dem i rymdskepp. Med hjälp av särskilda terapeuter, som specialiserat sig på att hjälpa människor som utsatts för detta, att "komma ihåg" vad som "verkligen" hänt, har de nu episodminnen av dessa händelser, som är lika säkra som mitt minne av dotterns hemkomst från skolan, den där dagen för många år sedan, när jag satt och arbetade hemma framför datorn.

Så även om det är händelser från den verkliga världen vi har i våra tankar, så kan vi styra och ställa med dem till oigenkännlighet. Men den visshet som kommer från den privata närvarokänslan då? Den s k vissheten är inte ett dugg säkrare än våra minnen. Själviakttagande är att iaktta föreställda händelser. Experimentell psykologi har visat att upplevelsen är en efterkonstruktion av vad som bör vara vid handen och inte ögonblicksbilder. Vi upplever aldrig verkligheten direkt, vi upplever den genom sinnesavtryck, d v s minnen.

Nåväl, vad man än kan tycka om innehållet i den subjektiva upplevelsen, så är väl ändå själva närvarokänslan det enda vi är riktigt säkra på här i världen? Åtminstone om vi bortser från sådant innehåll som felaktigt och slentrianmässigt fått vidhänga begreppet. Att reagera på omvärlden kräver t ex ingen närvarokänsla. Det gör varje termostat, utan att vi för den skull tror att det är någon hemma i termostaten.

Är det någon hemma i amöban? I spindeln?

Spindeln brukar användas av medvetandefilosofer som exempel på en avancerad varelse som lever i världen utan att veta om det. Den fråga dessa filosofer ställer är denna: Hur känns det att vara en spindel? Och svaret brukar vara: Det känns förmodligen inte alls!

Om du tycker att det verkar vara ett märkligt svar, med tanke på det mycket intrikata arbete det måste vara att väva ett spindelnät, så kan du säkert dra dig till minnes tillfällen du utfört vardagssysslor, utan att egentligen ha varit närvarande. Många som kör bil till sitt arbete kommer ofta på sig själva med att ha kört hela sträckan utan att ha något minne av det, därför att de varit upptagna med något annat i sina tankar. Och inte har väl autopiloten i ett jumbojetplan närvarokänsla?

Men om jag skulle sluta att blanda bort korten och återgå till det avsedda, nämligen närvarokänslan. Jag tror att vi kan vara överens om, att vi bara kan känna närvarokänsla när vi känner den. Men oj vad det är svårt att få meningen i den meningen att sjunka in!

Om jag sluter ögonen och försöker låta bli att tänka eller känna något överhuvudtaget, så verkar det stört omöjligt. Jag är alltid hemma när jag tittar efter i min egen föreställning så klart. Men liksom mitt synfält har en blind fläck så skulle en hemlös närvaro inte kännas alls.

Vi kanske är hemma mycket mer sällan än vi tror...

 

VAR HÖR IDÉER HEMMA?

 

 

Har du någon gång funderat över var en idé du haft tar vägen när du inte tänker på den längre? I så fall är du i gott sällskap. Filosofer har ända sedan de gamla grekerna grunnat på detta.

Är du inte filosofiskt lagd så kanske frågan verkar meningslös. Om idén är något att ha så lägger du den på minnet helt enkelt. Där kan du plocka fram den när du vill tänka på den nästa gång. Men om du får en ny idé, varifrån hämtar du den då?

Det finns en grupp hårt arbetande vetenskapsmän som har en speciell sorts abstrakta idéer, tal, som arbetsobjekt. Matematiker tänker i sitt vardagliga arbete på dessa som högst verkliga objekt. När en matematiker får en idé om ett nytt slags talsystem så börjar han genast leta efter relationer talen emellan, som en upptäcktsresande på en ny kontinent. Talsystemen tycks precis som verkliga kontinenter ha förhållanden som är sanna antingen någon finns där att upptäcka dom eller inte.

De naturliga heltalen kallas det talsystem alla icke-matematiker känner bäst till. Bland de naturliga heltalen är 2 plus 2 alltid 4. Var fanns den sanningen vid tiden före livets uppkomst på jorden? När det inte fanns någon att hålla den i tanken eller lägga den på minnet är det väl inte så säkert att två stendöda materieklumpar tillsammans med två andra lika stendöda materieklumpar verkligen kan sägas ha utgjort fyra stendöda materieklumpar. Eller?

De flesta tycker nog spontant att det är självklart så, att 2 plus 2 alltid är 4. Att det är en objektiv sanning. Den kan inte vara beroende av om den uppfattas av ett subjekt, en varelse med närvarokänsla med ett subjektivt perspektiv på tillvaron. På samma sätt som vi med självklarhet tillskriver andra människor närvarokänsla så tillskriver de allra flesta av oss också en grupp idéer, som vi uppfattar som extremt logiska, som självklart sanna. Men om de har en existens oberoende av oss så måste det vara i en objektiv idévärld. Som bekant ansåg den gamle greken Platon att denna idévärld var den grundläggande existensen, med vår fysiska tillvaro som ett simpelt skuggspel i jämförelse. I modern filosofisk jargong kallas detta synsätt matematisk realism.

Att detta skulle vara konsekvensen av att 2 plus 2 alltid är 4 är förmodligen svårsmält för de flesta. Vad finns det för alternativ?

En skola inom matematisk filosofi kallar sig intuitionister. De menar att alla matematiska sanningar är de som vi kan formulera utifrån intuition. Denna intuition skulle vara en objektiv egenskap hos det mänskliga förståndet och därför behövs ingen objektiv idévärld. Denna skola är inte särskilt intuitiv, minst sagt.

Det som förenar såväl Platonister och intuitionister är föreställningen att utryck som 2+2=4 har en mening. Det finns också en formalistisk skola inom matematisk filosofi som säger att 2+2=4 bara är en rad med tecken som inte betyder något. De är inte ställföreträdare för en idé, vare sig intuitiv eller objektivt existerande. Den Euklidiska geometrin handlar t ex inte om punkter, linjer och ytor. Dessa begrepp kunde lika gärna bytas ut mot bord, stolar och ölglas. Matematiska objekt, som den Euklidiska geometrin, har ingen mening. De är bara meningslösa spel med symboler som kan stå för precis vad som helst.

Idéer om hur matematiska objekt kan användas för att föreställa fysiska objekt tillhör inte matematiken utan fysiken. Efter Einstein använder inte fysiker den Euklidiska geometrin som modell för rummet längre. Men liksom schackspel inte längre står modell för hur krig genomförs men ändå fortsätter att existera som spel, så består fortfarande reglerna i den Euklidiska geometrin.

Ett schackspel är fysiskt naturligtvis. Ett schackspelande datorprogram är också fysiskt. Formella system inom matematiken är också fysiska. Numera körs de också oftast i form av datorprogram. De delar av verkligheten datorprogrammen är tänkta att simulera är också fysiska. Så vart tog idéerna vägen?

Idéerna att ett fysiskt system ibland liknar ett annat verkar inte riktigt ha den rang av objektiv sanning som kräver en egen idévärld. Abstrakta objekt bakom de fysiska systemen behövs inte för att de ska kunna jämföra sig med varandra. Två hjärnor är exempel på två fysiska system vars processer i människans fall kan växelverka genom det talade språket, vilket i sin tur är en fysisk process. Skriftspråk är fysiska tecken på papper. Att chatta på internet är också en fysisk process.

Om nu 2+2=4 alltid bara skulle vara resultatet av en fysisk process, varför känner vi oss då så säkra på att få samma resultat gång på gång? Jag menar, det är lätt att förälska sig i den man chattar med på nätet, men det händer inte varje gång. Om jag å andra sidan bryter av en pinne för att få två kortare pinnar så är jag lika bombsäker, som i fallet 2+2=4, på att resultatet alltid är två kortare pinnar. Denna "sanning" kräver inte ens människans existens för att upptäckas. Schimpanser klarar av det galant!

 

 

HUR BÖRJAR KÄNSLORNA?

 

 

När en dator gör beräkningar åtföljs de inte av känslor. Vi kan beskriva hela händelseförloppet hos datorn utan att beskrivningen ger någon som helst antydan om att datorn har ens ett rudiment av känslor. Om detsamma kan sägas om beskrivningen av en amöbas liv lämnar jag till läsaren att bedöma. Men att du och jag har känslor när vi medvetet överlägger med oss själva står utom allt tvivel.

Det är just detta, att medvetandet alltid åtföljs av känslor, den subjektiva upplevelsen, som många tar som intäkt för att det inte kan förklaras i fysiska termer.

Det kanske inte finns någon hemma så ofta som vi tror. Jag kan också tänka mig att idéer inte nödvändigtvis behöver tillskrivas en icke-fysisk tillvaro. Men när vi är hemma, så är vi hemma på ett subjektivt upplevt sätt. Vi känner kort och gott att vi är hemma. Vi känner igen den molande värken i korsryggen. Vi ser på köksklockan att det är dags att lämna frukostbordet. Vi hör att hunden gläfser för att den behöver gå ut och pinka. Vad är det som luktar? Det är nog dags att byta kattsanden. Vi känner den välbekanta smaken av favoritkaffet i munnen. Vi känner oss hemma.

Den subjektiva närvarokänslan som du har hos dig är inte överförbar. Du kan tala om vad du känner. Du kan skriva ner det. Du kan programmera in det som rader i ett datorprogram. Men ingen annan än du kan känna hur det känns att vara du. Hur skulle någon då kunna beskriva ett fysiskt händelseförlopp som ger ett dött ting, en objektiv sak, samma sorts känsla? Eller, för den delen, hur kan en grå hjärnmassa vara detsamma som min känsla?

Ändå är det naturligtvis det som krävs. Närvarokänsla och fysisk hjärnmassa måste vara exakt samma sorts sak om vi inte ska behöva ta till ett mirakel för att komma från det ena till det andra!

Eftersom vi alla känner att vi finns till, åtminstone tidvis, så är det lika bra att börja i den änden. Vad för sorts saker är känslor?

Man skulle kunna tro att de som studerar dessa ting, kognitionsforskare, skulle ha lika svårt att nå konsensus om detta som filosofer om t ex varats ontologi, men så är inte fallet. Känslor har nämligen vissa lätt igenkännliga drag.

För det första: Känslor tillhör den egna kroppen. De handlar bara om vad som händer i den egna kroppen. Jag kan inte känna någonting utanför min kropp. Att jag kan uppfatta saker i min omgivning med mina sinnen betyder bara att sinnesintryck skiljer sig från sinnesförnimmelse. Sinnesintrycken, perceptionen, handlar om det som händer därute. Sinnesförnimmelserna, känslorna, det som händer i mig.

För det andra: Känslor är lokaliserade på kroppen. När jag känner en smak, så känner jag den alltid på tungan, när jag känner med fingertopparna, så känns det jag känner på just i fingertopparna, när jag ser, så är det bilden på min näthinna jag ser osv...(även om människans starka synsinne gjort att perceptionen i synsinnet ofta tar överhand och vill förlägga allt vi ser utanför kroppen.)

För det tredje: Känslor sker alltid i nuet. De har en livslängd. De existerar under en viss tid, här och nu.

För det fjärde: Känslor är alltid förknippade med ett sinneslag. När vi känner något gör vi det alltid med synen, känseln, hörseln, lukten eller smaken. Jag kommer ofta på mig själv med att känna ögonrörelser när jag uppmärksammar något med min "inre syn".

För det femte: Känslorna avslöjar sig själva. De fyra egenskaperna ovan avslöjas direkt i känslorna. De upplevs inte som tolkningar eller slutledningar. De känns säkra. Vi känner oss aldrig mer fyllda av tillförsikt än när vi "går på känslan"!

Det finns alltså en förvånande konsensus bland kognitionsforskare att känslor har dessa egenskaper. Du kan också själv avgöra huruvida dina känslor i huvudsak har dessa ingredienser. Jag antar att du känner dig någorlunda hemma med detta och hoppas att du är villig att lyssna till en liten spekulation om hur någonting sådant kan ha uppstått ur känslolös materia.

Känslor handlar om "insidan", den egna kroppen. En insida kan bara uppstå när det finns en gräns som något kan vara på insidan av. En amöba har ett membran som innesluter dess molekylära maskineri och tillåter en del material från utsidan att sippra in, men utesluter annat. Det naturliga urvalet ser till att gynna de amöbor vars membran är bättre på att släppa in bara sådant som är bra för det inre maskineriet. Även före den första amöban överlever de "nakna" molekyler som gömmer sig bakom någon rudimentär skyddande "gräns" bättre än andra. Innan det fanns molekylära maskinerier med förmåga att kopiera sig fanns inga biologiska membran, men väl kemiska. Kemiska bindningar uppstår på grund av de fysiska lagarna. Redan här finns ursprunget till den senare evolutionen. Det som binder sådant som liknar det självt till sig kan ju sägas ha en rudimentär förmåga att diskriminera med subjektiv preferens.

Alltså: De fysiska lagarna medger kemiska bindningar, som medger förmåga att diskriminera med "subjektiv" preferens, som medger evolution via naturligt urval. Den fortsatta evolutionen favoriserar flexibilitet med lokala variationer i de biologiska membranens förmåga att diskriminera. Vidare favoriseras flexibilitet även tidsmässigt i den diskriminerande responsen, med fördröjningar mellan lokala variationer. Här uppstår ett slags enkla minnesfunktioner. Membranen kan snart också reagera med svängningar som förflyttar hela organismen mot eller från yttre kemiska miljöer som är bra eller dåliga för organismens överlevnad.

Vi har då kommit fram till en amöbaliknande organism som har ett system för att hålla reda på (1) vad som händer vid den egna gränsen, om det är bra (sväng mot) eller dåligt (sväng bort), (2) var det händer på membranet (lokala svängningar), (3) tiden för händelserna (svängningarnas tidsutdräkt till följd av fördröjd dämpning), (4) slaget av händelser (svängningarna diskriminerar så att de stöter bort eller suger upp olika kemiska substanser) och det är (5) ett direkt system utan omvägar, det enda organismen har att "gå på".

Det är så det känns att vara en amöba!

 

 

      VEM ÄGER KÄNSLORNA?

 

 

Mer än tre år efter min frus död rör det fortfarande ofta upp starka känslor inombords när jag tänker på något hon sagt eller gjort. Hon var en känslig människa. Hon värnade om djuren. " Dom har känslor precis som vi", sa hon ofta. Om en amöba knappast kan sägas ha mer än en mycket ofullgången prototyp till någon form av känsel, så vet varje hundägare att deras älskling har ett mycket rikt känsloliv. Vad betyder det att visa emotionell respons?

Det är uppenbarligen en stor skillnad på simpel kontaktkänsel och på en emotionell respons. Men låt oss börja där. Förutsättningen för att ha kontaktkänsel är att ha en gräns mot omvärlden. Kontakten börjar vid huden som innehåller organismen och skiljer den från omvärlden. Från början är all respons på omvärlden lokal. Fläckar på huden reagerar med direkt reflex vid beröring på ett sätt som evolutionen valt ut. Senare i evolutionen utvecklas en "reflexbåge". En irritation från huden går via ett relä som sänder tillbaka lämplig reflex till fläcken på huden.

En okomplicerad organism behöver inte fundera över hur den känner inför sina reflexer på omgivningens påverkan. Men eftersom evolutionen bygger på redan "installerade" delar ökar komplexiteten och behovet av förfinade reflexer. All information om beröringens lokalisering och art och påkallade respons finns i den utgående signalen i den redan installerade reflexbågen. Nästa steg för organismen att känna av vad som händer den blir då helt enkelt att reagera på den egna signalen. På detta sätt uppkommer en organism som håller reda på vad som händer vid dess yta. Evolutionen har installerat kontaktkänsel!

Våra emotioner beränsar sig naturligtvis inte till kontaktkänslor. Under evolutionens gång har vi inte bara utvecklat förmågor att känna av vad som händer vid vår yta. Vi kan också uppfatta vad som händer bortom gränserna för den egna organismen. Det är naturligtvis en klar fördel ur överlevnadssynpunkt att inte bara kunna känna vibrationerna i marken när ett rovdjur närmar sig, utan också att tolka dessa på just det sättet.

För att kunna associera vibrationerna till annalkande rovdjur krävs utvecklade minnesfunktioner. Det blir nödvändigt att koppla ihop flera sinnesförnimmelser. När vinden ligger åt rätt håll kan bytesdjuret via sitt luktsinne och sina nedärvda, eller förvärvade minnen, lätt avgöra att det är ett rovdjur som kommer och inte en artfrände. Sådana observationer kan göras av alla inom flocken och är därmed olika den rent subjektiva känslan av vad som händer vid den egna organismens yta.

Jag har läst någonstans att varje katt har ett begrepp för träd. Ett träd är det man springer upp i när man blir jagad. Att ha begrepp om världen bortom den egna kroppen är alltså utbrett inom djurriket. Det har visat sig mycket bra ur överlevnadssynpunkt att kunna objektifiera. Den utvecklingstrenden har under evolutionen till viss del följt sina egna spår parallellt med förmågan till subjektiv känsel. Det viktiga är att komma ihåg följande: Det finns inga idéer utan känslor och inget utvecklat känsloliv utan idéer.

Medan vår förmåga att någorlunda objektivt uppfatta omvärlden har sträckt sig allt längre ut i rum och tid, så har vidhängande känslor utvecklats i allt mer subjektiv riktning.

Man kan tycka att subjektiva känslor skulle komma till korta i det längre utvecklingsperspektivet. Förmågan att fördröja och ändra responser beroende på en mer objektiv uppfattning av vad som händer verkar överlägset för det enda syfte evolutionen har; artens överlevnad. Men alla minnesfunktioner härstammar från organismens sekundära reaktioner på direkta känsloresponser. Så även om organismen oftast inte bör reagera reflexmässigt längre, så kan den inte göra sig av med de under evolutionen installerade responssignalerna. De är dess enda sätt att relatera till den sedermera installerade begreppsapparaturen. Det är med känslorna vi ytterst förankrar begreppen hos oss själva.

Men det vore oklokt att låta de övervakade responsignaler som känslorna bygger på fortsätta hela vägen ut till organismens yttre när den reaktion de där skapar inte längre med nödvändighet är önskad. Evolutionen har då använt sig av ett litet knep. Responsen "kortsluts". Den når inte längre av sig själv ut till organismens yta. Den träffar istället den ingående signalen. Utvecklingen har varit att återkopplingen sker allt längre in på signalnerverna. I takt med detta förlorar det naturliga urvalet sin betydelse i utformandet av dessa återkopplingar. Den urspungliga affekten som vidlåder vår övervakning av dessa, som på en intern monitor, finns kvar. Men känslornas innehåll blir alltmer subjektivt.

Det uppstår en självresonans. Hela känslolivet blir självstartande och självuppehållande. En emotionell historia föds. Känslorna handlar om sig själva. Bakom emotionella responser ligger såväl objektifierade minnen som självkänslighet, för att inte säga självkänsla.

Referenser: Nicholas Humphrey (2000) How to Solve the Mind-Body Problem. E. Szabó, László (2003) Formal Systems as Physical Objects: A Physicalist Account of Mathematical Truth. http://philsci-archive.pitt.edu/archive/00001164/

 




    Mångfalden mönster kan lånas här

eller köpas i bokhandeln

eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.

       Bokomslag med omslagsbild av Konstnär och illustratör