Intermezzo 1

Vi har alla favorithypoteser, käpphästar, när det gäller hur för oss relevanta delar av verkligheten beter sig i vår vardagliga situation. Vi har dessutom ett antal alternativa hypoteser som också är rimliga. Om vi kunde formalisera en modell som fungerade för denna hypotesmängd, så skulle vi kunna bygga en robot och sätta roboten i samma situation som oss själva och se om den klarade sig. Gjorde den det hade vi en effektiv[1] förståelse av situationen.

Alla vetenskapliga teorier är av det slaget. De ger oss en effektiv förståelse av verkliga situationer. Tack vare sin matematiska formulering är de också ackumulativa. De ger oss allt effektivare förståelse.

Hela processen kan liknas vid evolutionen. Hur skapa koalabjörnens DNA givet eukalyptusträd? Det kan inte göras i ett steg. Det kräver en omfattande beräkning där varje nytt steg kan bygga på tidigare landvinningar.

Det är en rationell process. Numera finns även vetenskapliga teorier som ger oss en effektiv förståelse av själva vägen till effektivare förståelse. De handlar alla om hur en matematisk modell – Bayes teorem – ska användas i olika situationer och kan sammanfattas under begreppet Bayesiansk analys.

Bayesiansk slutledningsteori sätter en standard för rationellt handlande i den meningen att om man inte följer den standarden och antar ett antal vad kan man förvänta sig att förlora i långa loppet.

 

Vad tror jag på?

 

Jag tror att all förståelse kommer av att vi liknar något vid något annat. Alla fysiska strukturer som på något sätt liknar en annan fysisk struktur kan sägas simulera, mer eller mindre lyckat, denna andra fysiska struktur, men inte förrän vi ser denna likhet.

En struktur liknar (simulerar) en annan om de har symmetrier gemensamt. Vet vi symmetrierna i den ena kan vi med statistiska tester jämföra med symmetrierna i den andra (och alla jämförelser liknar varandra, är symmetriska, genom Bayes teorem).

De olika sätt vi växelverkar med en struktur (som kan vara en simulator) motsvaras inom biosfären av en arts utbredningsområde och alla sätt det växelverkar med individerna inom arten. Ju bättre en individ lyckas klara sig inom sitt utbredningsområde desto bättre kan individens gener sägas simulera sin omgivning, d v s organismen liknar sin omgivning (koalabjörnen tycker om eukalyptusträdens löv).

Vi tycker om sådana simuleringar (vi tycker om kunskap), vi är bra på att se dem, vi lever på dem (i minst lika hög grad som koalan lever på eukalyptuslöv) – det är alltså orsaken till att vi finns.

 

Vilka frågor har jag?

 

Jag har i början av kapitlet liknat cellernas tolkning av DNA med hjärnors tolkning av vetenskapliga matematiska teorier. Eftersom hjärnor är organ i organismer som byggs upp via cellernas tolkning av DNA kan man undra över vad som skall komma härnäst.

Finns det någonting i de laboratoriemiljöer som byggs upp för att testa vetenskapliga matematiska modeller som kan ta rollen av tolkare på ännu en nivå?

Vilken kod är det i så fall som ska tolkas?

Vilken ny omgivning är det som skall liknas?

 

Hur tror jag frågorna kommer att besvaras?

 

Världen kan förstås genom beräkningar, genom att simulera allt fler omgivningar. Det kommer att krävas ofattbart omfattande beräkningar för att simulera alla fysiskt möjliga omgivningar.

Av skäl som kommer att bli uppenbara längre fram i texten tror jag att den fysiska simuleringen, inte koden eller hur den upplevs, är tillvarons nav. Det är med andra ord koalabjörnen som är viktig. Tolkningen av dess DNA sker ju i varenda cell i dess kropp. Dess DNA-kod kan muteras; koalan  kan få smak för andra löv.

Kvantdatorer tror jag tar över den nya tolkningsrollen så fort de har skapats. Det roliga med dessa tingestar är att inte bara ett antal skarpa hjärnor hos oss måste klura ut hur de ska byggas, utan också, och exakt samtidigt, ett bokstavligen oändligt antal hjärnor på andra ställen (i parallella världar; mycket mer om denna nya omgivning längre fram). De får alltså redan vid sin födsel tidigare gigantiska "organismer" byggda av hjärnor (såsom partikelacceleratorer) att framstå som obetydliga leksaker. Den "kod" de ska tolka får likaså de hittills mest omfattande dataprogram att bokstavligen framstå som oändligt små i jämförelse. Matematiska bevis kommer att kunna köras på dessa kvantdatorer där summan av logiska steg är större än antalet atomer i vårt universum