Mångfalden mönster kan lånas här eller köpas i bokhandeln eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.

KAN VI VÄLJA VÅR HISTORIA?

Mitt i ishockey-vm 2004 slog det mig att en hockeyspelare som armbågas framför motståndarkassen tar för givet något som den välkände filosofen Dennet brottats med hela sitt liv: Hur kan man skaffa sig armbågsutrymme för fria tankar och handlingar i en deterministisk värld?

Modern vetenskap visar att utrymmet för måluppfyllelse genom olika uttryck är ofantligt mycket större än vad förmodligen både hockeyspelaren och filosofen tänker sig.

Inom biologin har i de stora kartläggningsstudierna det mänskliga genomet visats innehålla något mer än 30 000 gener. Det är färre än vad man tidigare har trott. Att vi klarar oss med så relativt få gener beror på att samma gen kan uttrycka sig på många sätt.

När filosofer frågar sig om vi har en fri vilja, brukar en av hörnstenarna vara, att vi bara har en fri vilja om vi kan handla på olika sätt i exakt samma situation. Hur man besvarar den frågan är beroende på hur liten man gör individen som är tänkt att besitta den fria viljan. Var sitter identiteten som har fri vilja?

Evolutionen av alla högre växter och djur kräver mekanismer för att bibehålla de genuttryck som bestäms i tidiga stadier av en organisms utveckling. Dessa bestämda genuttryck är avgörande för att en cell ska kunna behålla sin korrekta identitet. Om vi tänker oss massan av hjärnceller hos en individ som identiteten som har fri vilja så finns inget filosofiskt problem. Hjärnans inre dynamik gör att dess tillstånd alltid är olika även om vi ställs inför exakt samma situation flera gånger. Därför kan vi handla olika.

Vad händer om vi förflyttar oss till en nivå under biologi och livskemi, till fysiken, och tänker oss hjärnans totaltillstånd i ett enda ögonblick och kräver att en person med fri vilja ska kunna handla på olika sätt i just detta (eller snarare direkt påföljande) ögonblick?

Problemet är att Einsteins relativitetsteori säger oss att det inte finns ett absolut ögonblick som alla kan vara överens om är samma. Eftersom tid ärberoende av rörelse, och eftersom vi alla rör oss, så är det en person kallar nu aldrig exakt samma ögonblick som en annan kallar nu, bara ungefärligt så.

Men om vi struntar i tiden och håller oss till rummet borde vi kunna bestämma att alla elementarpartiklar som bygger upp vår hjärna ska befinna sig i en och samma positioner (oavsett när de gör det) och vi ska ändå kunna handla på olika sätt i en och samma situation.

Problemet blir då att kvantmekaniken säger oss att vi inte kan bestämma positioner exakt (lika lite som vi kan bestämma ögonblick exakt). Däremot kan vi iordningställa vissa kvantsystem på exakt samma sätt och utsätta dem för exakt samma påverkan, och ändå få olika utslag varje gång utefter rums- och tidsaxlarna.

Liksom genen kan samma elementarpartikel uttrycka sig på olika sätt.

Men de olika uttryck som är möjliga är faktiskt större än så. Vad Einstein lärde oss är i korthet att man ska tänka sig rumtiden som alla möjliga positioner i alla möjliga ögonblick samtidigt! Det är helheten som är universum. Hur vi beskriver den som en eller annan historia över tid är bara ett utslag av att det är en beskrivning som är passande för oss. Med Everett har kvantfysiken givit oss en ännu större bild. Varje universum är i sin tur bara som ett kort i en korthög. I vilken ordning de ligger är inte avgörande för kortlekens vara eller inte vara. Det är alla möjliga blandningar av kortleken som är det som i sin totalitet bäst beskriver verkligheten.

Liksom allt har flera utryck, från elementarpartikel till gen och människa, har varje uttryck flera historier. Men blotta förmågan att tänka en sådan tanke (eller vilken annan tanke som helst) kräver att den närmaste omgivningen, vad gäller ögonblick och kort i stapeln som innefattar allt som finns, tillåter informations- och minneshantering mer eller mindre exakt. Mindre exakt ju längre ut i periferin från den tänkande individen man kommer. Riktigt långt ut är vi fria att välja vilken historia som helst!

Referenser: Worlds in the Everett Interpretation by David Wallace
Daniel C. Dennet: Elbow Room, Bradford Book, 1984

RATIONELLT SEXIGA KONSTUTTRYCK

För 15 år sedan läste jag tegelstenen "Vår tids filosofi" med underrubriken "Filosoferna. De filosofiska strömningarna. En uppslagsbok." med Poul Lubcke som redaktör. Jag kan sammanfatta hela min behållning av boken med två citat ur densamma.

"En princip för något är det som ligger till grund för att detta något är som det är och att det kan framträda, komma till uttryck på det sätt som det gör."

"En princip för bataljmålning är inte i sig målning av en strid, liksom en regel för hur man löskokar ett ägg varken är ett löskokt ägg eller kokning av ett ägg."

De filosofiska skolorna hade alla olika förklaringar av vad sådana principer kunde tänkas bestå av. Min tolkning är att de är modeller som vi använder oss av för att åstadkomma ett uttryck.

De som vill åstadkomma ett rationellt uttryck har som grundprincip att förvänta sig att någon form av mönster är bestående. Att så ofta som möjligt lyckas välja ett mönster som är fortsatt användbart för det personliga uttrycket är i sig ett rationellt mönster. Sannolikhetspostulatet, som hela den moderna kvantfysiken grundar sig på, är bara en konsekvens av detta. Vetenskapliga modeller bör naturligtvis vara rationella att använda, så det är föga förvånande.

Men vi har mycket annat än rationella uttryck i vår arsenal. Gemensamt med djuren har vi t ex de sexuella uttrycken, flirtandet, kråmandet, spela Allan o s v. Däremot är vi förmodligen ensamma om de konstnärliga uttrycken. I betydelsen konsten för konstens skull är det uttryck som antas skilja den moderna människan från förmänniskorna.

Grottmålningar av bisonoxar i bl a Chauvet, 30000 år gamla, anses vara, tillsammans med andra liknande från istiden, just exempel på konstruktioner utifrån en idé om "bisonoxen som sådan" snarare än en ren avbildning av en enskild bisonoxe. Till skillnad från förmänniskornas klotter skulle de vara uttryck för en modern människas förmåga till symbolisk kommunikation.

Den teoretiske psykologen Nicholas Humphrey anser emellertid att de berömda målningar från Chauvet uppvisar klara tecken på att de modeller som använts tillhör förmänniskans svanesång snarare än ett genombrottsuttryck för den moderna människans mentala förmågor.

En jämförande studie mellan en autistisk, språklös flickas ritningar och grottmålningarna visar så klara uttryckslikheter att Humphrey menar att målningarna i sig inte ger belägg för att det krävs avancerade kognitiva förmågor eller avsikt att kommunicera för att åstadkomma dessa. I den autistiska flickans fall upphörde hennes förmåga att rita naturtrogna djur när hon slutligen lärde sig ett språk. Hennes modell hade varit att rita av en minnesbild och inte att först tänka på ett djur och sedan rita det. När hon började kunna klassificera djur med hjälp av språket förlorade hon förmågan att minnas med bildmässig exakthet.

Den som är lite insatt i människans utvecklingshistoria vet att språket anses ha sin begynnelse redan för en miljon år sedan. Men vad användes det till? Moderna teorier menar att språkets ursprungliga funktion var att bygga personliga relationer inom gruppen. Den språkliga modulen i hjärnan var från början mycket specialiserad på vad som med modernt språkbruk kallas social kompetens. Den gick bara att använda till att kategorisera andra människor i gruppen och relationerna till dessa. Enligt denna teori skulle det ännu inte vid istiden finnas ett språkbruk för "bisonoxen som sådan".

Liksom för den autistiska flickan är det svårt för istidsmänniskan att rita det man har språk för. De tidigaste grottmålningarna med människomotiv dyker inte upp förrän 15000 år senare än de i Chauvet. De liknar då ett barns streckfigurer och är inte alls lika naturalistiska som djuravbildningarna.

Eftersom den moderna människan genetiskt har funnits mycket längre än så är detta ytterligare en antydning om den stora betydelse "mjukvaran"har för hjärnans funktion. Kulturuttryck är inte genetiska, till skillnad från påfågelns färgsprakande stjärt. Bägge kan dock vara sexinviter.

Referenser: Quantum Probability from Subjective Likelihood, Wallace, 2003
Nicholas Humphrey: The Mind Made Flesh, Oxford University Press, 2002

FRÅN LÄTE TILL HJÄRNESPERANTO

En chattvän som stundtals använt sig av nicket "Kvinnan som älskar Wittgenstein" gjorde mig en gång i tiden bekant med dennes privatspråksargument. Wittgenstein menar att privata språk, med beteckningar på förnimmelser som bara vi själva har tillgång till, är omöjliga.

Det må vara hur det vill med logiken i argumentet. Moderna empiriska studier har visat att en människa har ett dussintal olika områden i hjärnan, som när de stimuleras, gör att försökspersonen uttalar egennamn. Dessa "egennamnsområden" är var för sig av en femtioörings storlek. Var dessa områden, som uppenbarligen betecknar egennamn, befinner sig i hjärnan skiljer sig från person till person. Lokaliseringen är så att säga privat.

Vilka egennamn som en försöksperson yttrar är olika från gång till gång även vid stimulering av samma område. Man kan tänka på "egennamnsområdena" som ett slags hemsidor för egennamn vi känner till. Liksom en datapixel kan ingå som element i flera bilder samtidigt kan elektrokemiska förlopp i hjärnans synapser ingå i flera mönster samtidigt.

Vissa mönster resonerar bra ihop, andra inte. Psykiatriprofessorn och beteendeforskaren William H. Calvin har en teori om små sexkantiga mönster med en halv millimeters diameter, som tävlar om utrymmet genom att sprida de specifika händelseförloppen hos ca 300 rader med 100 hjärnceller i varje som ryms inom varje sexkant. Spridningen från en sexkant till en annan sker analogt med hur två pendlar bredvid varandra tenderar att hamna i samma svängfrekvens. Det mönster som lyckas sprida sig bäst inom ett område stort som en femtioöring betecknar det namn som vunnit i denna mycket privata tävling.

Långt innan vi kunde använda oss av egennamn behövde våra förfäder lära sig att kategorisera individer i den grupp de tillhörde. Ömsesidiga tjänster, som att hjälpa varandra med päls- och hårvård, är utbredda hos alla aparter. Att dela med sig av mat och tjänster och att hålla reda på vilka i den övriga gruppen som står i skuld till en, eller som man själv står i skuld till, får ett överlevnadsvärde.

Det intressanta med detta selektionstryck är att det skiljer sig från att enbart känna igen individerna. Individerna uppträder i olika roller. Samma individ står ibland i skuld och men har i andra sammanhang visat stor generositet. En och samma sociala roll kan också spelas av olika individer.

Att kunna hantera denna typ av mer generella kategoriseringar kräver stor intelligens. När förmänniskorna dessutom lärde sig att överföra meningen av varningsläten och andra naturliga ljudyttringar till dessa sociala kategorier uppstod möjlighet till en kommunikation av ungefär samma komplexitet som den intelligenta shimpanser kan lära sig i mänskliga språklaboratorier. Lingvisten Derek Bickerton har kallat denna kommunikationsform protospråk.

Protospråken saknar syntax i egentlig mening. Kommunikationen är därför väldigt privat och ger ypperligt många möjligheter till missförstånd. I motsats till vad en del teoretiker antagit verkar det därför rimligt att anta att protospråken bara försvårade det sociala samspelet inom gruppen. Under dessa årmiljoner av förmänniskans begynnande språkförmåga ökade också hjärnstorleken markant. Det krävdes större och större intelligens för att kunna överleva.

Protospråkets ursprung ur varningsläten återspeglas också i att dess bästa användningsområde förmodligen var inom jakten. Jaktgrupperna behövde kunna göra varandra uppmärksamma på spår av vilt. En annan jaktfärdighet som finslipades alltmer var det välriktade kastet. Människans förmåga att kasta i prick är vida överlägsen apornas. Att få till ett välriktat långt kast kräver en oerhörd massa vältimade beräkningar. Calvin menar att de moduler som utvecklades för denna funktion i hjärnan har sådana uppenbara likheter med den språkliga modulen, med vilken vi med lätthet "kastar" ur oss meningar, att det förmodligen är samma modul som bara fått flera användningsområden!

Steget från protospråken till moderna språk togs väldigt sent i evolutionshistorien, förmodligen runt tiden kring sista istiden. Hjärnan hade då nått en storlek som möjliggjorde en ny typ av kommunikation mellan dess olika områden. När vi kopplar sladdar vet vi att det är viktigt att de olikfärgade sladdarna kopplas till rätt ände. Det vet inte hjärnan. Dess "kopplingar" ser inte alls ut på det viset. Om ett mönster som vunnit i en lokal "betecknandetävling" ska kunna överföras till en annan del av hjärnan krävs att tillräckligt många signaler går fram så att ett "frö" av åtminstone två samsvängande sexkanter kan starta en "odling av samma mönster" i andra hjärnområden.

Detta innebär att hjärnan kan skaffa sig ett "hjärnesperanto", visserligen lokalt för den privata hjärnan, men icke desto mindre ett så stort evolutionistiskt framstegstrick att den mänskliga hjärnan kunde sluta att växa. Den hade inte längre någon konkurrens. Inte därför att den kunde tänka så mycket bättre än förmänniskans, men den kunde tänka på andra saker.

Sammansmältningen av de sociala kategorierna med kast/språkmodulen, som möjliggjordes av ett gemensamt, privat kodmönster mellan olika hjärndelar, skapade en för alla olika språk gemensam argumentationsstruktur. När vi lär oss prata om syntax med hjälp av samma struktur är steget inte långt till logik och andra kulturella uppfinningar.

Referens: William H. Calvin, Derek Bickerton: Lingua ex Machina, Bradford Book , 2001

PÅVERKAN AV ORD

En söndag i juli avslutade Ingmar Bergman sitt första program som sommarvärd i radio med frågan "Varifrån kommer musiken?"

Om psykiatriprofessorn och beteendeforskaren William H. Calvin har rätt i sin teori om ett slags hjärnkod som består av temporala mönster som kan fortplanta sig i hjärncellernas spatiala mönster finns det skäl att tro att musik kommer före ord. Hos musik finns mönster som inte påstår någonting.

På samma sätt är det med Calvins teori om en neutral mönsterkod som gör att hjärnan förmår förmedla och behandla samma känsloupplevelser på flera ställen. Vi strukturerar våra känslor innan vi kan sätta ord på dem. Den israeliske musikforskaren Ruth Katz menar att den musik vi skapar är vad våra hjärnceller förmår strukturera.

Det är mot den bakgrunden inte så konstigt att vi låter oss påverkas så starkt av musik. Men där musiken lämnar öppet för privata tolkningar blir påverkan mycket mer beräknande när ord kommer in i bilden.

Med ord sätter vi etiketter på upplevelser. Ord ger saker namn. Namn är verktyg för tänkandet. I veckan presenterades en forskningsrapport om ett naturfolk som inte har namn för siffror. Föga förvånande kunde de heller inte räkna!

Att räkna kanske inte är särskilt känslomässigt för de flesta av oss, men de flesta saker vi har namn på har vi mer känslomässiga samband med. Det språk som ligger närmast känslorna, vår "hjärnmusik", är också det vi helst pratar om. Vi har givit det ett namn. Jag.

Jaget tillskrivs egenskapen att ha fri vilja, att kunna styra den biologiska organismen som det "bor" i. Vi sprider mycket hellre idéer, vi själva tror på eller känner för, än andra idéer som våra jag inte känner något direkt samband med. Idéer om jaget sprids också lättare än andra idéer därför att våra jag intresserar oss alla.

Så det som egentligen ligger bortom orden, som är en förutsättning för dem, påverkas mer än någonsin av just orden.

En katt är en del av universum som rör sig kattlikt, sa Susan Blackmore nyligen i en radiointervju. Det är en vacker beskrivning, men katter är färgblinda och tondöva och påverkas knappast alls av den väldiga ordmassa som deras mattar och hussar omger sig med och rörs av. De har personlighet men inget jag.

Det vi har, jaget, är en del av universum som gör musik, som begränsas av hjärnans neuroner, men som kan vara oändligt vacker, och som skriver med ett begränsat antal ord, men som med hjälp av språkliga metaforer kan fås att omfatta ett obegränsat antal erfarenheter.

Referenser: William H. Calvin, Derek Bickerton: Lingua ex Machina, Bradford Book , 2001
            Lyssna på hela intervjun från den 20:e augusti med Susan Blackmore, doktor i psykologi, på denna länk: http://www.abc.net.au/classic/throsby/

ARGUMENT SOM ORSAKER

Är det någon mening med våra strävanden? Besitter vi en fri vilja som betyder någonting?

I boken "Elbow Room: The Varieties of Free Will Worth Wanting" från 1984 ger den amerikanske filosofen Daniel C Dennet ett programmatiskt svar på den frågan som utesluter varje hänvisning till ett medvetande som står utanför den fysiska världen.

Hur ett fritt, men materiellt, medvetande har utvecklats är en lång historia som Dennet sedermera beskrivit i detalj i de berömda (för att vara filosofiska) böckerna "Consciousness Explained" (1991) och "Darwin's Dangerous Idea" (1995). Efter att så ha underbyggt sina argument återkommer nu Dennet i den nya boken Freedom Evolves (februari 2003) till själva grundfrågan: Är vi, i någon betydelsefull mening, verkligen fria? Vad är det för skillnad på fågelns ansvarslösa fria flykt och människans ansvarsfulla val?

Vi människor kan jämföra våra upplevelser genom att prata om dem. Vi andas ensamma på denna planet den atmosfär som skapas av denna kommunikation, en argumentationsatmosfär.

Vi kan förmås ändra våra planer genom argument. En biljardboll ändrar sin riktning när den krockar med en annan. En spindel väver sitt nät på det sätt dess gener bestämt att den ska. Fysisk yttre påverkan och inre genetiska betingelser styr också oss naturligtvis, men därutöver styrs vi av argument som både kommer till oss utifrån från andra och inifrån när vi försöker övertala oss själva att handla på det ena eller andra sättet.

I sina ljusa stunder kan argumentation användas som ett avancerat förvarningssystem som hjälper oss att undvika faror vi annars skulle ha svårt att upptäcka och göra någonting åt i tid. Den har höjt vårt självmedvetande och medvetenheten om vår omvärld till en nivå som ingen annan jordvarelse kommer ens i närheten av. Vi resonerar nu till och med om hur vi kan skydda hela planeten från inkommande jättelika stenbumlingar från rymden.

Vi har samtidigt skaffat oss förmågan att själva spränga hela härligheten i små stenblock. En utomjording i ett förbipasserande rymdskepp skulle av atmosfärens färg kunna sluta sig till att planeten hade liv, men inte att den osynliga argumentationsatmosfären möjliggjort för en livsform att följa rymdskeppet och undra om det är en välvillig utomjording eller en vars skepp man borde förinta.

Vår utomjording har alltså inte tillgång till tillräckliga fakta om livet på jorden för att veta om rymdskeppet befinner sig i fara eller inte. Att förbipassagen sker någon av alla de andra närmast oräkneliga dagar när det fanns liv på jorden, men inget som utgjorde en fara för rymdskeppet, är också en tänkbar möjlighet. Vilken av dessa dagar förbipassagen sker har ingen inverkan på dess utgång. Om vi väljer att inte skjuta på rymdskeppet har dess passagerare ingen möjlighet att veta om förbipassagen sker en dag när det faktiskt fanns en fysisk möjlighet att inverka på den från livet på jorden. Alla möjligheterna är lika verkliga. Men även om vi beskjuter skeppet finns det många, många återstående möjliga verkligheter där detta sker.

Inga förvarningssystem kan göra en exakt bestämning av vilken av olika möjliga verkligheter som faktiskt är för handen. Vi vet inte i vilken värld vi lever! Vi befinner oss i ett grenverk av möjligheter. Vi kan argumentera för att ge vissa grenar mer ljus genom att beskära andra, men vi kan aldrig vara riktigt säkra på att vi inte sågar av den gren vi sitter på.

Att argumentera är att ange skäl. Hur ska en människa som befinner sig i en fritt fallande hiss i ett mycket djupt schakt resonera? För det första kan alla möjliga världar där hon inte inom en mycket kort framtid kraschar mot schaktets botten räknas bort från de världar som för henne kan vara fysiskt verkliga världar. Dessa logiskt möjliga men fysiskt omöjliga världar bör snabbt skäras bort från resonemanget så att hon kan fundera över vilken inverkan olika beteenden i de återstående fysiskt möjliga världarna kan ha på utgången.

Helst skulle hon nog vilja stoppa världen ett tag och utföra ett antal experiment med fallande hissar med människoliknande dockor i som intaget olika skyddsställningar. Studier av dockorna efter krascherna skulle ge ett bra underlag för att avgöra vilka som skulle ha haft en chans att överleva. Det är naturligtvis i denna mindre grupp av möjliga världar som hon i den fritt fallande hissen skulle vilja befinna sig. Om hon inte kan dra sig till minnes resultatet av några sådana studier har hon ändå möjlighet att något förbättra sina överlevnadsodds genom att inte välja en värld där hon i den rådande situationen ställer sig på huvudet (såvida hon inte vill försäkra sig om en snabb död).

Anta att vår olycksaliga människa i den fallande hissen intar en ställning som hon sett att fallskärmshoppare intar strax före landning, och att hon mirakulöst överlever utan livshotande skador. Anta att du läser om denna händelse i tidningen. Du kan då börja fundera över andra möjliga händelseförlopp som är lika sånär som på små detaljer, som t ex temperaturen inuti hissen eller vilken färg hissväggarna hade. I de allra flesta av dessa världar skulle personen ha dött. Det finns ett oändligt antal små detaljer, utöver att personen valde rätt grupp världar att infinna sig i, som därutöver bestämmer utgången av händelsen. Det är nödvändigt att människan inte ställer sig på huvudet om hon vill överleva, men det finns inget enskilt beteende eller andra omständigheter som i det aktuella fallet är tillräckliga för att säkerställa överlevnad. Överlevnaden blir i slutändan ett lotteri.

De flesta situationer är av detta slag i det verkliga livet. Det bästa vi kan göra är att förbättra våra odds och lita på att vi av en slump befinner oss i den tursammaste av världar. Men det är naturligtvis inget skäl att bli fatalist och inte bry sig om att välja bättre odds! Även om vinstlotten vore dragen på förhand i Det Stora Lotteriet Om Världarna funnes det alla skäl i världen att välja världar som haft en chans att ingå i vinstdragningarna.

John Rawls argumenterade för över trettio år sedan (1971) i "A Theory of Justice" att just lotterier kan vara den bästa av förutsättningar för att välja en bättre värld. Om t ex ett brett spektra av positioner i samhället avseende yrkesroller, pengar o s v lottades ut bland politiker, så att ingen hade en aning om vilken social ställning de skulle få efter politikerkarriären, så funnes ett bra skäl att anta att vi alla skulle leva i en bättre värld.

I ett evolutionärt perspektiv är vi alla extremt lyckligt lottade. De allra, allra flesta i generationerna som föregått våra gamla förfäder fick aldrig någon avkomma. Vi är resultatet av några lyckliga få som evolutionen bevarade trots alla utgallringar i kampen för överlevnaden. Vi har därför väldigt bra gener i förhållande till poolen av alla tänkbara möjliga genuppsättningar. Generna är våra bästa argument för överlevnad.

Den frihet vi som människor har att använda även andra argument än våra geners i samspelet oss emellan och i val av värld vi vill leva i är, menar Dennet, inte heller en Gudagåva, utan resultatet av en evolutionsprocess, där de för oss olyckliga argumenten (som det visats sig i efterhand) för de mesta gallras bort. Vår frihet utvecklar oss till moraliska individer som gör både betydelsefulla och meningsfulla val i den värld vi råkar leva i.

FRIA VAL I MULTIVERSUM

Vad innebär det att göra intelligenta val i det multiversella perspektivet? Jo, för det första, om jag väljer att göra X, så gör flera kopior av mig i andra universa samma sak. För det andra kan jag hoppas att val som bygger på samma tankegångar som mitt val X upprepas oftare i multiversum än val som bygger på andra (mindre intelligenta) tankegångar.

Är det då en fråga om tur?

Inom kvantmekaniken händer allt som kan hända och allt som är fysiskt möjligt finns. Vi ska använda oss av en kraftigt förenklad modell av världen för att visa vad tur betyder.

Antag en värld som bara består av två personer vid ett spelbord. Den ena personen, Kastaren, slår vad med den andra personen, Spelaren, om utfallet av ett myntkast blir krona eller klave och kastar därefter myntet. Vi antar att världen är ytterligare idealiserad så att myntet aldrig kan ställa sig på tvärkant.

Enligt kvantmekanisk teori händer allt som kan hända. D v s att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en krona och att Spelaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en krona och att Kastaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en klave och att Spelaren vunnit vadet och att Kastaren och Spelaren efter kastet tittar på en klave och att Kastaren vunnit vadet.

Efter kastet har vi alltså fyra parallella världar. I två av dem har Spelaren vunnit vadet. I två har han förlorat. Kastaren och Spelaren i de fyra parallella världarna är helt omedvetna om existensen av mer än av den av de fyra världarna de för tillfället upplever. I var och en av de fyra världarna slår nu Kastaren vad på nytt med Spelaren om utfallet av ett nytt myntkast. Allt som kan hända händer igen och vi har nu sexton världar.

Proceduren kan upprepas ett godtyckligt antal gånger men oavsett hur många parallella världar vi har i slutändan så har i någon av dessa världar Spelaren vunnit vadet varje gång och i flera andra har Spelaren vunnit vadet nästan varje gång. Kastaren i dessa världar tillskriver Spelaren egenskapen att ha tur.

Proceduren återupprepas ytterligare ett antal gånger och i någon av de världar som är avläggare till de världar där Kastaren har tillskrivit Spelaren egenskapen att ha tur så har Spelaren återigen vunnit samtliga vad. Kastaren i denna speciella värld är nu empiriskt övertygad om att Spelaren verkligen har tur.

Om Kastaren kunde se in i de andra världarna och summera över hur många gånger Spelaren vunnit vadet respektive förlorat vadet skulle han sett att dessa utfall var jämt fördelade över alla världarna, vilket är den kvantmekaniska definitionen av slump.

Men om allt som kan hända händer, och tur bara är frågan om slump, vad återstår då för möjligheter till intelligenta val?

I det multiversella perspektivet ger det här faktiskt lika lite upphov till paradoxer som tidsresor. Jag ska för det första kunna välja. Det betyder att jag, utifrån den person jag är och den situation som föreligger, bestämmer mig för att göra något. Anta att jag väljer handling X. I det multiversella perspektivet betyder, som redan nämnts, detta att om jag väljer att göra X, så gör flera kopior av mig i andra universa samma sak.

Att välja innebär också att jag skulle ha kunnat göra på ett annat sätt. I det multiversella perspektivet bestämmer sig några kopior av mig att handla på ett annat sätt. Hur stor proportion som väljer annorlunda är beroende på min personlighet. Det är inte konstigare än skillnaden mellan utfall av kast med en viktad tärning och utfall av kast med en "ärlig" tärning. Den viktade tärningen har mer personlighet. Den gläder sin Fiaspelande ägare med att oftare ge sexor t ex.

Om valet är ett bra val bör det upprepas oftare i multiversum än ett dåligt val. Om det blir så är en ren följd av hur spridd min personlighetstyp är i multiversum. Om jag är duktig på att göra bra val beror på hur ofta jag gör dem i proportion till mindre bra val, d v s hur "viktad" min personlighet är.

I varje parallellt universum där "informationshandel" bara sker inom det egna skiktet har verktygslådor med användbar kunskap byggts upp med hjälp av evolutionen till väl fungerande personligheter. Hur spridda personlighetstyperna är i multiversum har dock varit omöjligt att utröna och fram till byggandet av en tidsmaskin har deras spridning undandraget sig evolutionistisk ackumulering.

Med tidsmaskiner i bilden startas däremot bygget på en ny verktygslåda som styr"kunskapshandeln" med ackumulation av bättre och bättre val.

Att hävda mänskliga rättigheter är förmodligen ett bra val som sprids lättare än andra val inte bara vid kontakter mellan länder på jorden utan också vid kontakter med framtiden.

Mångfalden mönster kan lånas här eller köpas i bokhandeln eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.