http://hem.bredband.net/b124876/utgivning.htm

    Finns även att låna på universitetsbiblioteken, ISBN 91-631-4475-1

Jag är en stor beundrare av naturvetenskapen och de briljanta män och kvinnor som utövar den. Men man ska inte tro att vetenskapsmän står över mysticism. Ofta hör man framstående naturvetenskapare säga att "matematiken är naturens språk". Varför säger de på detta viset?

Till en del beror det på att matematiken är naturvetenskapens språk. Vetenskapliga teorier sammanfattas i ekvationssystem. Den framstående vetenskapsmannen och popularisatorn Gordon Kane[1] beskriver hur man först gör en modell med hjälp av symboler och en begränsad matematisk formulering. Symbolerna står här normalt för bestämda mätsituationer inom eller utanför laboratoriet. Efter hand kan modellen byggas ut och omfatta allt fler naturfenomen. Det vältestade, slutliga ekvationssystemet kallar vetenskapsmännen en teori. En vetenskaplig teori är alltså något helt annat än vad man i dagligt tal menar med teori – någon flummig idé om hur någonting förhåller sig.[2] Vetenskapsmännen är så säkra på sina teorier att de i informella samtal sinsemellan ofta använder ekvationssystemen och strukturerna i naturen som ett och detsamma.

All erfarenhet, sedan den moderna naturvetenskapens genombrott, tyder på att de har rätt i sin förmodan. De flesta av oss är villiga att sätta våra liv på spel i samma förmodan. Annars skulle vi inte våga sätta oss i ett flygplan eller knappast ens vrida om startnyckeln till explosionsmotorn i vår bil. De flesta av oss är däremot mycket tveksamma till att sätta våra liv på spel för en pedagogisk eller psykologisk skola och inte heller för en ekonomisk eller politisk teori. Och med all rätt! Varför är det så?

Det beror just på matematiken. Den är inte bara naturvetenskapens språk, den är dess gener. Jag lutar mig här mot memetiken[3], som är en förlängning av genetiken och den biologiska evolutionen in på kulturhistorien. På det hela taget litar vi på våra gener. Under evolutionens gång har en enorm kunskapsmassa om vårt förhållande till omvärlden inkorporerats i våra gener. David Deutsch[4], ett samtida snille, går så långt som att framhäva omvärldskunskapen som livets mest påfallande egenskap. DNA kopierar sig själv med hjälp av sin omedelbara omgivning, cellen, och med hjälp av den organism, bestående av en eller flera celler, som förökar sig i sin ekologiska nisch. I den mån DNA lyckas kopiera sig beror det på om dess kodade kunskap om omvärlden är "sann" – dess existens beror på det.

Naturvetenskapliga matematiska teorier är också "sanna" i samma mening. Motsvarigheten till cellen är här den mänskliga hjärnan, det enda ställe där det matematiska symbolspråket betyder någonting. Hjärnan tolkar symbolspråket som cellen tolkar DNA-koden. Cellerna bygger upp organismer av olika storlek. Naturvetenskapsmän bygger laboratoriemiljöer där de enorma partikelacceleratorerna motsvarar ett slags dinosaurier. Spridandet av kunskap sker genom lyckade experiment i laboratorier, eller andra högst kontrollerade miljöer.[5] När de ger resultat som motsvarar den matematiska teorin, gör de att just det ekvationssystemet överförs till andra mänskliga hjärnor,  som bygger nya laboratorier och gör om experimenten o s v…

Den ekologiska nischen, slutligen, motsvaras i den här analogin av det teknologiska samhället med dess flygplan och explosionsmotorer och annat som vi dagligen förlitar oss på. Men bara för att kunskapen om de yttersta grunderna för vår existens kommer att ta formen av ett eller annat matematiskt ekvationssystem betyder inte det att matematiken är naturens språk.

Den matematiska teorin är sann i den mån den korrekt representerar sin omgivning. Detta kan jämföras med simulatorer. Dataprogrammet som styr en flygsimulator ska korrekt representera flygplanets uppförande så att piloten får samma upplevelse som i verkligheten när han rör på spakarna. Men väl uppe i luften är det inte dataprogrammet som talar till piloten utan naturlagarna. Lika lite som vi sätter likhetstecken mellan naturlagarna och dataprogram bör vi göra det mellan naturen och de matematiska beskrivningarna av den, även om det i moderna flygplan i mångt och mycket är dataprogrammet ombord som förmedlar kontakten mellan pilot och naturlagarna. I moderna kommunikationsteoretiska termer skulle man säga att programspråket är kanalen mellan sändare och mottagare.

Språk är informationskanaler och betyder ingenting utanför denna sin funktion. Att säga att matematik är naturens språk är därför att mystifiera. Matematiken har ingen mening i naturen, utan bara i vårt förhållande till naturen.