eller köpas i bokhandeln
eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.
| | | Mångfalden mönster kan lånas här
eller köpas i bokhandeln eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning. |
Närvarokänsla är något mer än bara vanliga känslor. Där finns också en känsla av något som styr. Något som står över de andra känslorna. Detta något har kallats själen, medvetandet eller psyket, beroende på vilken yrkeskategori som skaffat sig en brödföda på att analysera det.
Pappa tyckte att prästen hemma i bondbyn var en bluff. Denna barndomserfarenhet präglar fortfarande hans inställning till religion i allmänhet och själavårdare i synnerhet. Naturligtvis är jag själv inte helt opåverkad av detta. Jag lämnar öppet för möjligheten, att man utan att lura vare sig själv eller andra kan tro att det sitter en ande inuti oss eller åtminstone att vi på något sätt har en andlig verklighet. Men jag begriper inte hur.
Att det inte är helt oproblematiskt framgår bland annat av den imponerande mängd filosofisk litteratur som handlar om det så kallade kropp/medvetande-problemet.
Kropp/medvetande-problemet är ett klassiskt dilemma med två horn. Å ena sidan; om det finns något bortom den materiella verkligheten, hur kan då detta ha någon verkan? Å andra sidan; om allt är fysiskt hur kan jag då bestämma över mina handlingar (och om jag inte kan det, varför skulle det kännas så)?
I ett par tusen år antog filosofer att ande och materia var fundamentalt skilda. För att undgå att spetsas på det första hornet i dilemmat krävdes då att det fanns mekanismer som bokstavligen inte var av denna världen, men som ändå kunde interagera med kroppen. Detta synsätt, dualismen, har emellertid sedan lång tid tillbaka förlorat all trovärdighet och är filosofiskt bankrutt till den milda grad att det bland yrkesfilosofer inte anses intellektuellt rumsrent längre.
Så vi släpper anden ur flaskan. Ingen kommer att märka det. Den gör ingen skillnad. Vad kan vi sätta i dess ställe?
Redan 1769 konstruerade en viss baron von Kempelen en schackspelande robot. Det var bara det att det inuti denna robot satt en dvärg och skötte såväl tänkandet som spakarna som fick roboten att göra sina drag. På samma sätt känns det som om det satt någon inne i huvudet på oss och bestämmer när vi ska lyfta ett finger eller göra ett eller annat drag här i livet. Dvärgen inuti roboten skulle alltså ha ännu en bestämmande nivå inom sig. När tallkottkörteln var nyupptäckt antogs denna ha en styrande funktion. Men vem bestämmer i så fall över tallkottkörteln? Och så vidare i all oändlighet...
Med detta sätt att resonera riskerar man att fastna på dilemmats andra horn. Problemet uppkommer på grund av en förutfattad mening, att det finns en idéell verklighet där 2 plus 2 alltid är 4 och där logiska motsägelser för evigt är olösliga. Moderna schackdatorer har uppenbarligen inte fastnat i denna logiska rävsax, utan har till världsmästarens oförställda förvåning slagit denne över en serie matcher.
Man kan diskutera huruvida en schackdator verkligen bestämmer över sina drag, men det är ingen som hävdar att den skulle känna att den bestämmer. För att ta reda på varför vi känner så måste man studera fakta.
Psykoanalysens ansats har stannat vid ett antal så-skulle-det-kunna-vara historier, med olika skolor med olika idéologisk skiftning, som modern kognitiv forskning gjort passé.
Neurofysiologiska studier har kunnat visa att vissa delar av hjärnan är mottagningsstationer, projektionsområden, för inkommande nervimpulser, men att vi inte upplever närvarokänsla om enbart dessa delar av hjärnan är aktiverade.
Andra delar av hjärnan skickar själva ut signaler i nervsystemet i hjärnan utan att de verkar vara orsakade av inkommande impulser eller av signaler från projektionsområdena. Det handlar om områden för emotionella processer, som skickar ut testsignaler för att se om det finns något som organismen reagerar på som är värt att bry sig om.
Det är först när "testbilderna" stämmer med reaktionsmönster i projektionsområdena som vi får en sinnesupplevelse. Detta är en självjusterande process, som gör att närvarokänslan upplevs som styrande.
Så vad hände med kropp/medvetande-problemet? Vilket problem? Själva den mark problemet trampar försvinner vid upplysning om empiriska fakta.
"Varför gjorde du så när vi sagt att du inte får?"
"Jag villde det!"
Sonens oförmåga att prata grammatiskt korrekt, och hans oförmåga att inse att han handlat fel, var under en period i föräldralivet till lika delar förtjusande som förbryllande.
"Du kan väl bestämma dej när du går ut att INTE göra som du vill utan som vi säger!"
"Hur gör jag då, pappa?"
Under en period i hans unga liv var det ett genuint mysterium hur det var möjligt att bestämma sig för att handla som man var tillsagd och sätta sig över de egna känslorna.
Att känslorna skulle kunna styras mentalt är förvisso ett problem. Man skulle kunna kalla det kognition/närvaro-problemet. Alla (nästan) löser det problemet under en normal uppväxt. Men vad säger filosoferna?
Kripke är en modern amerikansk filosof som bland annat gjort sig känd för sin invändning mot alla försök att förklara närvaro i kroppsliga termer. Oavsett vilka funktioner vi hittar i hjärnvindlingarna så kan man tänka sig exakt dessa funktioner utan att känslan av närvaro behöver åtfölja dessa, säger Kripke. Jag vet att många känner så, innerst inne. Det är det som skiljer oss från robotar, säger man med Kripke, eftersom vi alltid har den där känslan när vi tänker.
Robotar kan redan nu utföra mängder av saker som kräver stor kognitiv förmåga. Till och med att tala blir de bättre och bättre på. Oxfordfilosofen John L. Austin myntade redan 1946 begreppet talhandlingar. Det visar sig passa lika bra för robotar som för människor.
Det klassiska kropp/medvetande-problemet, hur man kommer från kropp till medvetande, har en jämlike i kognition/närvaro-problemet, hur man kommer från kognitiva handlingar till medvetande. Det verkar ju faktiskt inte som om närvarokänsla har en kognitiv funktion. Vad gör den där?
Den Londonbaserade kognitionsforskaren och filosofen Nicholas Humphrey har lyckats bättre än alla andra att lösa upp knutarna i bägge problemen, med sin evolutionsteori om hur känslor uppkommer och sin innovativa insikt att känslor, precis som tal, är handlingar.
Händelseförlopp samverkar och motverkar varandra. Händelseförlopp kan ske parallellt men också knytas samman genom överlappningar. Att en händelse kan påverka en annan verkar inte alls mystiskt. Kognitiva händelser kallar vi handlingar, åtminstone om de är rationella. Men även emotionella känslor är handlingar. Att se rött är att handla. Både om det är en motiverande handling till att ge sig på någon, eller om det är att handla på ett rött sätt, d v s att se färgen rött. Vi handlar medvetet när de kognitiva händelserna och de emotionella överlappar varandra. Vid alla andra kognitiva händelser är vi inte hemma.
Svaret på frågan vad känslorna har där att göra är att de kalibrerar våra kognitiva handlingar till den egna kroppen när det behövs. Utan detta kunde våra perceptionssystem lura oss till saker som skadade kroppen. Om vi nu nödvändigtvis ska skada kroppen ska vi åtminstone göra det medvetet.
Immunförsvaret har kallats en förlängning av hjärnan. Man har nyligen hittat signalmolekyler som finns i nervsystemet även i immunsystemet. Kan immunförsvarets uppbyggnad säga oss någonting om våra kognitiva strukturer?
Att evolutionen har skapat immunförsvaret är de flesta införstådda med. Men hur fungerar det? Låt oss först titta på en annan evolutionsskapelse, den resistenta bakterien. Den har uppkommit på grund av överdriven användning av antibiotika säger du nog. Javisst, men hur? Penicillin eller annan antibiotika orsakar inte mutationer hos bakteriernas gener. Bakterier med en mutation som gör dem resistenta mot penicillin fanns redan när penicillinet började användas allmänt för ett antal årtionden sedan. Medicinen tillför bara ett urvalstryck som gynnar dem. De som inte är resistenta dör helt enkelt. De som var resistenta från början blir en större andel av den totala populationen. Receptet att motverka detta har varit att ta fram andra antibiotika än penicillin.
Det är samma recept som immunförvaret använder sig av. Antikroppsförsvaret ombesörjs av ca 1 kilogram celler. Cellerna reagerar bara mot specifika ämnen via sina receptorer. Varje cell har bara en typ av receptor. Men till följd av slumpmässiga olikheter i cellernas gener, och det stora antalet celler i immunförsvaret, finns det nästan alltid någon cell som reagerar på ämnen som kan vara farliga för organismen. Dessutom är den immunologiska miljön inom varje individ unik, vilket gör det svårt för mikrober att anpassa sig till vårt immunsystem.
Vi, såväl som bakterier, använder oss av en i systemet från början inbyggd mångfald. Det finns de som tror att vi också har mentala "celler" av det här slaget. Nervsystemet i våra hjärnor skulle härbärgera en ohygglig mängd moduler med regler av typen: "I händelse av X, gör A; i händelse av Y, ändra handling till B." Evolutionen skulle så att säga ha installerat mångfalden även i våra huvuden, så att vi kan försvara oss på ett eller annat sätt oavsett situation vi hamnar i.
De generella förklaringarna till även vårt mentala beteende skulle alltså gå att finna inom evolutionsbiologin. Människoapor av samma art men i olika naturliga miljöer har t ex uppvisat kulturella skillnader som kan förklaras på detta sätt.
Psykologin som akademisk forskningsdisciplin har varit tvungen att anpassa sig till evolutionsbiologins framgångar. Efter uppsvinget för kognitiva teorier på 60-talet upplevde psykologin på 80-talet en kris. En allmänt omfattad teori för det mänskliga psyket värd namnet fanns inte i sikte. På två decennier växte en helt ny psykologisk forskningsgren fram, evolutionspsykologin.
Den uppenbara skillnaden mellan andra djur och deras värld och vår värld måste förklaras med en specifikt mänsklig natur som evolutionen installerat i våra hjärnor. Evolutionspsykologer letar därför efter adaptiva problem som vår art ställts inför under sin historia.
Under nästan hela människans historia har vi varit jägare och samlare. Jägar-samlarsamhället var vår naturliga miljö i miljontals år. Bara de senaste 10000 åren har vårt samhälle förändrats. Eftersom evolutionen är en långsam hantverkare är detta en alldeles för kort tid för den att installera nya lösningar. Det mänskliga psyket är alltså anpassat för jägar-samlarsamhället.
Det skulle betyda att det hela tiden väcker minnen till liv inom oss från denna tid även i vår moderna kulturgärning. Dessa nedärvda minnen fungerar som ett filter vid förvärvande av nya minnen redan i fosterstadiet. De mest extrema av evolutionspsykologerna menar att det nyfödda spädbarnet redan har på plats den mesta av den kunskap det behöver för att klara sig som vuxen. Vi lär oss egentligen inte saker senare i livet, vi bara drar oss till minnes...
De mindre extrema evolutionspsykologerna menar att den kulturmänniska som kan frammanas på detta sätt inte kan lägga till ett alltför tjockt kulturlager ovanpå människoapornas. Skillnaden mellan oss och schimpansen i genetisk informationsmängd är nämligen bara i storleksordningen 4 megabyte! Mycket mindre än arbetsminnet i en modern persondator. Knappast utrymme för alltför avancerade kulturminnen.
Men alla behöver inte komma ihåg allt. Vi utbyter minnen med en lätthet som vida överstiger djurens när vi väl försett vår språkmodul i hjärnan med det lokala språkets ord. Djuren har känslor som vi. Vissa djur har medfödda mentala moduler som liknar våra. Men de kan inte sprida sina minnen i populationen så att det uppstår en kulturell populationsgenetik av närvarande idéer. Det är det som är skillnaden.
"Det är var och ens förbannade skyldighet att vara ett original!"
Jag tror jag först hörde Lasse Åberg säga så. Uppmaningen är lite överflödig. Naturen har redan sett till att det är så. Vi är redan när vi föds unika individer med unika personligheter. Det är evolutionens gamla knep att genom mångfald se till att oförutsedda krav kan mötas av åtminstone några individer i gruppen. Vi är sociala djur som måste fungera i grupp. De olika sociala rollerna i ett samhälle kan ses som kulturella motsvarigheter till ekologiska nischer. Det krävs personligheter av alla de slag för att fylla dem alla.
En social roll som kanske alltid funnits i alla grupperingar är kommunikatörens. Det är främst genom kommunikation det kulturella arvet förs vidare. När en uppfattning kommuniceras från en hjärna till en annan, så kan det inte göras utan att uppfattningen först lärts in. Vid kommunikationen sker alltså en kopiering av information, alldeles som vid biologisk reproduktion. Och spridningen blir epidemiologisk.
Har vi då nått vägs ände för generna? Eller är det fortfarande generna som styr fast med en alltmer långtgående fjärrstyrning?
Lager på lager av organisation har genom evolutionen lagts till genernas förmåga att uttrycka sig. Generna är sig själva närmast. Genernas grannar är gener. Bara lite längre bort hittar vi deras uttryck i form av proteiner. Därnäst cellen och kommunikation mellan celler. Flercelliga organismer är nästa stora organisatoriska steg som gör att generna skaffat sig veritabla farkoster att färdas i. Utveckling av nervsystem och hjärna gör farkosterna autonoma och självlärande. Psykiska förmågor blir ärftliga genom genernas fjärrstyrning och det naturliga urvalets evolution. Förmåga till social inlärning och kommunikation leder slutligen till kulturuttrycket.
Enligt ett sätt att se på saken är kulturella uttryck bara en ytterligare uppsättning egenskaper som ytterst förs vidare genom genernas reproducering. Kulturutryck är visserligen som ett slags informella virus och ärvs lika lite som virussjukdomar, men individernas förmåga att leva med befintliga virus är en egenskap som den genetiska utvecklingen kan anpassa sig till. Kulturuttryck som består, i form av byggnader, institutioner, teknik skapar tillsammans med den genetiskt nedärvda förmågan till social inlärning ett mycket flexibelt, men ändå stabilt sätt för generna, att se till att vi med våra starkt individuella personligheter ändå förmår anpassa oss till den sociala miljö vi råkar födas i.
Nu har vi hamnat långt från närvarokänslan kanske du tänker. Egentligen har vi inte det.
Inom den humanistiska kunskapstraditionen är kommunikation, även när den sker via artefakter som böcker eller datorer, både socialt och innehållsmässigt styrd av viljorna hos de kommunicerande parterna. Att vi kan sätta oss över våra gener är en grundbult inom akademisk humaniora. Med hjälp av kunskap från molekylärbiologin och modern genetisk ingenjörskonst är det redan idag fullt möjligt, om det vore lagligt, att ge embryon gener som skyddar mot såväl HIV-virus som hjärtinfarkt, stroke och cancer. Eller varför inte ge nästa generation norrlänningar självlysande ögon. Det är ju så jävla mörkt däruppe.
Vi skulle inte spendera så mycket tid och energi på skvaller och mer eller mindre lustigt kallprat om vi inte ville det. Eller vill vi verkligen det? Och som vi babblar med oss själva hela tiden. Vår närvarokänsla fylls med tankar som vi ibland önskar att vi kunde stänga av. När vi kommunicerar kopierar vi information som vi sedan skickar vidare. Det är som om alla hade en fax i hjärnan, redo att skicka och ta emot vilket psykotiskt klotter som helst.
Vem räddar oss från det psykiska arvet?
| | | Mångfalden mönster kan lånas här
eller köpas i bokhandeln eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning. |