Anden ur flaskan

 

 

VAR KOMMER KULTUREN IN?

 

En ny kunskap kan röra upp känslor. Det spelar ingen roll hur du får reda på att din partner är otrogen, det är informationsinnehållet, inte informationskanalen,som upprör dig.

Signaler till nervsystemet kan uppenbarligen bära med sig information vid sidan av sinnesförnimmelsen. Om du läser ett brev eller hör det pratas eller om du helt enkelt ser det som det skrivs eller pratas om spelar ingen större roll för de känslor som rivs upp inom dig.

Det är i och för sig inte konstigt att en ny insikt, eller en idé, föder känslor. Vi kan inte tänka utan känslornas ackompanjemang. Att den information som bärs fram av våra gener är fysisk är heller ingen svårsmält tanke. Finns det fler budbärare?

En konstnär sa i TV en gång, att måleri är den enklaste av alla konstformer. "Det är bara att lägga på färg, tills det liknar!" Att påverka något "tills det liknar" är grunden för all reproduktion naturligtvis.

När målaren tittar på sitt motiv påverkas hans mentala tillstånd, som i sin tur påverkar hans hand med penseln, för att till slut skapa en målad bild av motivet. Om det inte är abstrakt konst så liknar motivet och bilden varandra. När tavlan hängs upp i ett galleri kan flera människor uppleva mentala tillstånd som liknar den upplevelse de skulle ha haft av motivet självt, t ex ett landskap om det är en landskapsmålning.

Budbärarna av informationen är här det mänskliga nervsystemet. Informationsöverföringen innebär en reproduktion av mentala tillstånd i flera hjärnor. Hjärnorna själva är ett resultat av informationen i våra gener, så man kanske kan säga att generna fortfarande indirekt är informationsöverföringens budbärare. Låt oss titta närmare på hur långt genernas inflytande sträcker sig inuti våra hjärnor.

Det som händer i hjärnan händer framförallt i kopplingarna, när hjärnan kopplar från ett tillstånd till ett annat. Hjärnans kopplingar kallas synapser. I varje kubikcentimeter av hjärnbarken finns sisådär en miljard synapser som knyts samman med utskott från nervcellerna som bildar ett kopplingsnät som i detta lilla utrymme är ungefär fyra kilometer långt! Varje enskild nervcell i detta enorma nätverk (i hela hjärnan finns över 100 triljoner kopplingar) påverkas av upp till 10000 synapser från ett tusental andra celler.

Genernas sätt att styra utvecklingen av dessa kopplingar sker, som alltid när det gäller gener, genom produktion av proteiner. När det gäller att ha koll på synapserna delegerar DNA produktionen av proteiner till specifika RNA-molekyler som producerar proteiner "på plats" ute vid synapserna. Proteinerna reagerar på förändringar i kopplingarnas styrka. Dessa elektro-kemiska förändringar sker på tusendelen av en sekund. Proteinerna "håller fast" styrkeförändringarna i tidsintervall från en sekund och uppåt. Den här mekanismen, som ansvarar för långtidsminnet, är alltså indirekt styrd av den genetiska evolutionen, även om det direkta innehållet i minnena hämtas från organismens livserfarenheter.

Som den uppmärksamme läsaren sett finns det utrymme för en annan evolution som kan pågå i ca 1000 generationer, från en millisekund till en sekund. I dethär tidsintervallet lägger korttidsminnet ut ett spår som proteinerna kan befästa i långtidsminnet. Rallarna bakom det spåret jobbar utanför varje genetisk kontroll. De påverkas dock av informationen i t ex en landskapsmålning. De är kulturarbetare.

 

VILKA MINNEN KAN MAN LITA PÅ?

 

Det nya millenniet har börjat med en ny guldålder inom två forskningsgrenar. Jag tänker på astronomi/kosmologi. Mina intryck från de snabba forskningsframstegen där har jag redogjort för i min bok Draget från oändligheten.

Jag tänker också på kognitionsforskningen. Det går inte en dag utan att nya fantastiska rön görs om hjärnans funktionssätt. Precis som astronomiska resultat väller in till följd av nya tekniska möjligheter, som rymdbaserade och andra tekniskt avancerade observatorier ger, så ger nya tekniker att "ta bilder" på hjärnan i arbete mängder av ny hjärnkunskap.

Aktiviteterna mellan hjärnans celler, neuronerna, studeras i många olika syften. Vad sägs om Neuroteologi - studiet av hjärnan i samband med religiösa upplevelser! Det handlar inte bara om att se hur sinnesimpulser tas om hand och förgrenas i en kaskad av signaler mellan neuroner på olika nivåer. Våra stora hjärnor för också en omfattande dialog med sig själva.

"Stör mej inte när jag tänker!"

Så sa jag ofta som barn när min mamma ville prata. Jag hade upptäckt den kreativa kraften i tänkandet. Som så ofta när det gäller kreativ verksamhet behöver den i tillblivelsefasen ofta skyddas från yttre påverkan. Kreationen behöver så att säga tid att konsolidera sig för att överleva i en turbulent omgivning.

När vi lär oss saker lagras det som vi lär oss med hjälp av proteiner (proteinsyntes) i långtidsminnet i en process som kallas just konsolidering. Tills nyligen har man trott att detta händelseförlopp sker en gång för varje lagrat minne. Nu har det visat sig att varje gång vi minns så blir långtidsminnet kemiskt instabilt. Det måste rekonsolideras. Innan detta sker är det mycket påverkbart av hjärnans pågående inre dialog, men även av inkommande information från omgivningen. Nya känslor kan integreras med det rekonsoliderade minnet, men också falsk information.

Inte nog med att nya känslor kan kopplas till gamla minnen och "nyrenoverade" minnen till gamla känslor, känslornas fysiska lokalisering i hjärnan är också föränderlig. På en tusendels sekund kan en neurons "receptionsfält", som bestämmer vilken typ av stimuli som just den neuronen ska reagera på, förändras. Ena ögonblicket reagerar den på smärta på vänster långfingertopp, för att i nästa ögonblick kanske reagera på beröring vid knogen istället. Den topologiska kartan överkroppen som hjärnan har, och som vår kroppskänsla är beroende av, är flytande. Den kan snabbt förflytta sig över hjärnan.

I själva verket sker förändringarna så snabbt att även med de senaste avbildningsteknikerna är bilderna av hjärnan i arbete "suddiga", eftersom avbildningarna inte kan ske lika snabbt som hjärnan förändras. Kan vi då någonsin hålla fast ett ögonblick, eller i någon mening vara densamme från ögonblick till ögonblick? Det verkar som om hjärnan är ett system i stort behov av en fortgående och säker backup. Men för det fick neuronerna vänta på artefakter. Lagringar av idéer på medier utanför kroppen är hjärnans verkliga "hårddisk", eftersom långtidsminnet inte är särskilt beständigt.

Med artefakter på plats tar språklig och kulturell utveckling fart naturligtvis. Men hur klarade "hjärnor utan hårddisk" att skapa artefakter till att börja med? Krävs det inte ett visst mått av planering och fasthållande av idéer för att klara en sådan uppgift? Det är intressant att kognitionsforskningen kunnat visa att "högre" mentala funktioner, som planering, ofta hamnar på olika ställen i hjärnorna hos olika individer. Men med tanke på "flyttbarheten" av mentala tillstånd krävdes ett gammalt välkänt evolutionistiskt trick för att hålla fast vid användbara idéer, nämligen överflöd.

Förutom korttidsminnen och långtidsminnen krävs en mekanism ytterligare. Att vissa minnen kan kopiera sig en masse.

 

 

VAD ÄR EN MEM?

 

Vad tänker du på när jag använder ordet minne? Jag slår vad om att du inte tänker på begreppet mem. Begreppet lanserades av Richard Dawkins. Han beskriver i sin berömda bok Den Själviska Genen hur genernas reproduktion genom våra cellers maskineri driver evolutionen. Mer än 17% av vår genmassa består av transposomer. Dessa gener gör över huvud taget inget annat än att kopiera sig själva hela tiden. Memer är samma sak fast mentalt. Ett slags minnen som kan kopiera sig. Med Dawkins ord: "Ett replikerande informationsmönster som använder hjärnor för att sprida kopior av sig själv..."

En hjärncells beredskap att signalera beror på en uppsättning elektriskt laddade molekyler och så kallade trasmittorsubstanser som kan skifta på tusendelar av en sekund. För att informationsmönster i korttidsminnet ska hinna kopiera sig krävs därför speciella förutsättningar.

Hjärncellerna är kopplade till varandra på ett speciellt sätt. Det är inte så att varje hjärncell bara kan kommunicera med sina närmaste grannar. Men det är heller inte så att hjärncellerna bildar ett slumpmässigt nätverk. Istället bildar de ett nätverk som i matematiska modeller brukar kallas "small-world". Det betyder att de flesta av hjärncellernas kommunikationskanaler går till de närmaste grannarna, men en mindre del når långt ut till hjärnceller i andra delar av hjärnan.

Anledningen till att sådana nätverk benämns som "små världar" är att de lämpar sig så bra just för snabb spridning av lokal information till hela nätverket. Bland människor i sociala nätverk som kan beskrivas på det sättet sprids t ex skvaller eller infektioner snabbare än i andra modeller av sociala nätverk. För hjärnans del innebär det att om ett "smittsamt minne" uppstått någonstans i hjärnan är det nästan ödesbestämt att det kommer att kopieras till stora delar av hjärnan.

Eftersom långtidsminnen som aktiveras måste rekonsolideras kan "smittsamhet" komma att inkorporeras som en aspekt av "vanliga" minnen. Det betyder att en nygammal minnesepidemi oss ovetandes startas upp nästagång vi drar oss just detta till minnes. I själva verket härjar ett otal sådana minnesepidemier hela tiden i hjärnan och tävlar om utrymme.

Det är klart att de minnesepidemier som är mest spridda vid en minnesrekonsolidering har störst chans att få vara med och tävla igen. De sprider sig oerhört snabbt. Bakterier tar 20 minuter på sig mellan generationsväxlingarna, men de smittsamma minnena, memerna, hinner med tusentals generationer på så lång tid.

I den här bilden är memerna som parasiter på vanliga minnen. Den genetiska evolutionen har skapat en hjärna som kan masskopiera minnen. När denna mekanism väl finns tar den memetiska evolutionen vid. Resultatet av denna oerhört mycket snabbare evolution sätter spår i hjärnan som inte generna har kontroll över.

Men vad betyder då memerna? De minnen som sprider sig i epidemiologiska hjärntävlingar är väl inga minnen som vi är direkt medvetna om. Fast i all den stund känslor är kopplade till "vanliga" minnen och memerna lever "på ryggen"av dessa minnen är de kanske rent av en del av närvarokänslan. De vill vara med och styra. Och framför allt vill de lämna värdhjärnan och sprida sig till andra hjärnor!

 

 

HUR KOMMER MEMERNA VIDARE?

 

När jag var liten trodde jag att alla var som jag. Det har varit smärtsamt att upptäcka att så inte är fallet. Vi tillhör alla en mental minoritet. Närvarokänslan är med nödvändighet privat eftersom varseblivning uppstår inuti våra hjärnor. Psykologiskt är vi obönhörligt ensamma.

Om hela vår genmassa enbart var inriktad på att kopiera sig själv skulle vi vara genetiskt lika ofrånkomligt ensamma. Men som tur är startar generna också produktion av proteiner som inte är gener själva. Hjärnan kan bland andra organ tacka denna alternativa produktion för sin existens. Dessa produkter utgör vad biologerna kallar genernas fenotyp. Det är bland fenotyper det naturliga urvalet sker. Vissa biologer, som Richard Dawkins, talar också om en "utsträckt fenotyp". Inte bara kroppsliga organ, utan även teknologiska landvinningar som hjälper individer i en art att överleva (t ex bävrars dammbyggen), påverkar det naturliga urvalet och vilka gener som förs vidare.

De "smittsamma minnena", memerna, i våra hjärnor har också en alternativ produktion förutom att föröka sig själva. De är parasiter på den proteinstyrda minnesmekanismen, men hjälper tack vare sin kopieringsförmåga till att uppvigla sovande delar av hjärnan till att just minnas gång på gång. De komplexa signalmönster som uppstår är memernas motsvarighet till genernas fenotyp. Den memetiska fenotypen bidrar aktivt till hjärnans mentala operationer och handlingsberedskap.

Har memerna även en utsträckt fenotyp? Kanske en stor del av våra handlingar, inklusive våra talhandlingar, är måltavla för ett naturligt urval för memernas överlevnad likväl som för genernas. Säkert är det så. Det är naturligt att kopieringen av elektrokemiska tillstånd från hjärncell till hjärncell påverkar inte bara hjärnceller med kopplingar inom hjärnan utan även hjärnceller med kopplingar till muskelceller. Men kom ihåg att gener förs vidare från en generation till nästa på ett mycket fysiskt robust sätt. Det är inte genom bäverdammar som bävergener förflyttar sig, det är genom kopulering bävrar emellan. Men elektrokemiska tillstånd i hjärnceller kommer aldrig i fysisk kontakt med elektrokemiska tillstånd i andra hjärnors hjärnceller.

Kopplingen mellan en mem och en handling är inte det minsta fysiskt robust. De har varken fysisk eller formmässig likhet, utan är slumpmässigt sammankopplade i varje enskilt fall. De beteenden som ur genernas perspektiv selekterats för, tack vare sitt överlevnadsvärde, är ur memernas perspektiv bara tomma symboler.

Grymtningar och morranden använder sig av samma förflyttningar av luftmolkeyler som grammatiskt korrekt mänskligt språk. Samma vågmönster som sprids ut i luften för vem som med ett hörselsinne att ta del av kan uppenbarligen fyllas med ett helt godtyckligt innehåll.

Hur signalbeteenden avsedda att påverka andra individer uppkommit måste ha varit genom att ett sådant beteende ibland haft ett större överlevnadsvärde än andra handlingar möjliga för arten att utföra.

Med signalbeteende på plats uppkom en typisk evolutionistisk "kapprustning", där sändare och mottagare av signaler utvecklade alltmer sofistikerade mekanismer för att producera och att läsa kodade signaler. Individerna som deltog i detta signalspionage/kontraspionage hade emellertid också något annat gemensamt. De bar på sammainfektion - memerna. Memerna skulle komma att använda signalsystemen för att åstadkomma vad som i sanning kan sägas vara en kulturrevolution.

FÅR VI UTOMJORDISK NÄRVARO?

 

Det har funnits en tid då inget liv, med eller utan närvarokänsla, existerade. Det betyder att liv och medvetande är ett derivat av den fysiska världen och inte tvärtom. Detta är fullständigt självklart. Trots detta har jag i 36 år misslyckats att övertyga en person jag känner om detta.

Levande organismer påverkar varandra hela tiden. Men att försöka påverka andra att tänka som en själv är nog förbehållet människan. Egentligen börjar all kommunikation inuti hjärnan. Hjärncellerna påverkar varandra genom elektrokemiska signaler i molekylskala. Vissa av dessa signaler orsakar vad jag kallat smittsamma minnen, eller memer. Detta startar en evolutionsprocess i vår lättmodellerade hjärna på synapsnivå. "Synapsernas Darwinism", säger den berömde neurologen Jean-Pierre Changeux. Vi är alla ett resultat av både den allmänna biologiska evolutionen och den privata evolutionen i våra hjärnor.

Förutom de interna signalerna skickar vi alla hela tiden ut signaler i omgivningen som tecken på vad som händer inom oss. Vi är signalfyrar och hoppas att främmande skepp ska se oss. Detta är den typiskt evolutionistiska lösningen på kommunikationsproblemet. Överflödet gör att åtminstone en av signalerna till slut av en slump kan generera ett spår i en annan hjärna som påminner om de minnesaktiveringar som signalerna utgick från.

Smittsamma minnen lämnar alltså inte bara spår i det egna långtidsminnet. De lämnar också från och till spår i andra hjärnor. Dessutom kan de lämna spår i konstgjorda föremål - artefakter. Likt långtidsminnen kan dessa uppväcka nya epidemier av smittsamma minnen. Det startar ytterligare en evolutionsprocess, där det är hjärnorna som är i överflöd, medan artefakten är en och samma.

Det betyder inte att artefakter inte utvecklas. Bilens historia t ex är en utvecklingshistoria så god som någon. Alltifrån stenyxan till datorn har artefakterna påverkat oss. Vi tänker annorlunda på grund av dem. Våra tankar förstärks också av dem. Det vet var och en som suttit och skrivit vid en persondator. Utan den skulle man inte fått hälften sagt. Men den viktigaste kulturprodukten som verktyg för tänkandet är naturligtvis språket. Språket är en mall för tänkandet lika mycket som ett datorprogram är en mall för datorkörningar. Utan språket skulle vi helt enkelt inte kunna tänka särskilt mycket (Tänk dig en dator utan program!).

Alla dessa kulturprodukter förändrar dramatiskt vår livsmiljö, den ekologiska nisch där vi lever. Vi blev ekologiska ingenjörer långt innan genetisk ingenjörskonst såg dagens ljus. Bävrar är också ekologiska ingenjörer. Men medan bävrar fortsätter att bygga sina dammar planerar vi resor till planeten Mars! Det som driver på den utvecklingen är den stora plats som memerna tagit i våra hjärnor.

Det finns bara en vetenskapligt accepterad förklaring till utvecklandet av komplext designade föremål, vare sig de är organismer, artefakter eller tankesystem. Det är evolution genom reproduktion under urvalstryck. Vore det inte för att vi lyckats smitta varandra med en gemensam mempool skulle inte artefakterna, inklusive våra språk, kunnat utvecklas. Vår kunskap skulle inte kunna ackumuleras. Vår idé- och kulturhistoria skulle bara inte existerat.

I det genetiska perspektivet är vi fortskaffningsmedel för genernas bestånd och utspridning. I det memetiska perspektivet är tekniska landvinningar ett sätt att föra memerna vidare. Tänk på snabbare färdmedel att föra människor tillsammans så att de kan överföra sina smittsamma minnen på varandra. Tänk på boktryckarkonsten som lyfter språkets betydelse för att massprida memer. Tänk på telekom! Memerna har fått en kulturell "kropp" av tekniska prylar. All den stund vårt tänkande vore mycket begränsat utan dessa verktyg för memernas spridning så är det lätt att hålla med memetikern Robert Aunger när han säger att vi inte kan skilja kognition från teknologi .

Vi säger att den mänskliga genetiska koden är känd. Men alla miljoner genkoder (A,G,C och T) finns inte i någons huvud eller ens i en pool av huvuden. Istället finns de i en databas uppkopplad mot internet. Mycket av det vi kallar kognitiv kunskap ser idag ut på det viset. När vi släppte anden ur flaskan visade den sig vara ett fysiskt neuromem som är lika evolutionistiskt framgångsrikt som gräs. Gräs blir förmodligen den första biologiska livsform förutom den memetiskt nedlusade människan som får en utomjordisk närvaro.

Referenser: Robert Aunger (2002) The Electric Meme: a new theory of how we think.
            Jean-Pierre Changeux (1986) Neuronal Man: the biology of mind.
            Daniel C Dennet (1996) Kinds of Minds: toward an understanding of consciousness.