Tillbaka till PV
    Mångfalden mönster kan lånas här

eller köpas i bokhandeln

eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.

       Bokomslag med omslagsbild av Konstnär och illustratör

 

                              Abstraktioner och konkretioner

 

 

ATT STIGA AV DET SLUTTANDE PLANET

 

 

 

En jazzkritiker beskrev en gång hur han försökte få sin son att uppskatta friform jazz, en form av jazz där improvisationen står så fri som möjligt från förutbestämda ackordföljder. Sonen bara skakade på huvudet. "Den här musiken beskriver ju inget!" sa han.

Abstrakt konst beskriver inte heller något. Eller? Nu ska jag ge mig på att försöka beskriva vad en abstraktion är.

När jag utför själva handlingen att beskriva listar jag i en konkret talhandling ett antal relationer jag har till objektet jag försöker beskriva. För att göra beskrivningen av ett objekt fullständigt konkret skulle jag behöva lista precis samtliga relationer jag har till objektet. Det är naturligtvis ogörligt. Alla beskrivningar är en kraftigt förkortad sådan lista. Alla beskrivningar kan därför definitionsmässigt sägas vara en abstraktion av ett konkret objekt.

I tanken handlar vi sedan vidare med dessa abstrakta beskrivningar. Vi listar relationer beskrivningarna emellan. Logiken är tankens pengar, sa Marx. Med pengar får vi relationer till varor vi aldrig annars skulle, om vi vore hänvisade till konkret byteshandel vara mot vara. Man tänker annorlunda i slott än i koja, sa Marx också. Med logiken får vi relationer till världar som överträffar de konkretaste slottsbyggen.

Abstrakta "pengar" förflyttas idag elektroniskt mellan datorer, så att vi kan ta ut konkreta papperspengar vid bankomaten. Abstrakta logiska resonemang överför konkreta elektrokemiska tillstånd - memer - mer eller mindre intakt mellan hjärnor.

Om känslor är hårdvarustyrda elektriska flöden i hjärnan så är memerna program installerade i densamma. Vi kan överföra programvaran effektivast med logik och matematik, just därför att dessa uttryck, till skillnad från tal- eller kroppsspråk inte betyder någonting konkret. Objekten som de kan relatera till är utbytbara. På samma sätt är de konkreta elektriska flöden en memstruktur relaterar till i hjärnan utbytbara.

Pengarnas makt kommer sig just av deras utbytbarhet. De kan bytas mot vilken vara som helst. På samma sätt har man med en välbyggd mem-modul ett rikare utbyte av känsloflöden och sinnesupplevelser. Mem-modulernas verkliga användbarhet kommer sig emellertid av att de, likt pengar, kan anta olika former och utbytas mot varandra.

Vi inte bara "ser" hur vi själva tänker, vi "ser" också hur andra tänker, genom att vi skaffar oss relationer med mem-moduler i andra hjärnor. Som var och en som haft ett långvarigt nära förhållande till en annan människa vet, så lär man sig se på världen med sin älskades ögon.

Att se med andra "ögon" är detsamma som en förmåga att "hoppa ur" sin egen mem-modul och byta ut den mot en abstrakt kopia av en annans när man handlar med närvaro via hjärnans signalflöden.

Detta trick liknar matematikernas sätt, att genom att bortse från detaljer kunna handla med väsenskilda objekt som ekvivalenta. Fysikerna gör om tricket när de beskriver allt i världen som uppbyggt av strängar. När beskrivningarna blir tillräckligt enkla upphör illusionen av att abstraktionerna är mindre konkret hanterbara än att måla om köket därhemma.

Det är dags att stiga av det sluttande planet där abstraktioner är mystiska idéobjekt att grubbla över. Den illusoriskt obeskrivbara jagkänslan är inte heller mystisk. Den kan hanteras konkret.

Referenser: Aunger R.: The Electric Meme: A new Theory of how we think, FREE PRESS , 2002
            Humphrey N.: How to Solve the Mind-Body Problem, IMPRINT ACADEMIC , 2000
            Hofstadter D.: Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid, BASIC BOOKS , 1999

 

 

RELATION ÄR PÅVERKAN

 

 

 

Ett sätt att ta reda på hur något förhåller sig är att göra en mätning av en del av verkligheten. En lyckad mätning ger oss information. Information kan alltid beskrivas som ja-/nejsvar på ett antal frågor. Ett enda sådant svar brukar kallas en bit information.

Vi kan få en bit information genom en mer eller mindre komplicerad fråga, där svaret kommer från en sammansatt del av verkligheten. Vi tar alltid mått på verkligheten, om det så bara är genom att fråga andra människor om de mår bra eller dåligt.

På samma sätt som vi i vardagslag listar ut hur våra medmänniskor mår, så gör fysiker beräkningar av de mätresultat de får, men till skillnad från vardagsmänniskan ställer de helst upp matematiska ekvationer för relationen mellan olika mätresultat. Mätinstrumenten själva har utvecklats och med dem beräkningsteori och datorer.

När den klassiska fysiken i början på förra århundradet fick ge vika som beskrivning av den fysiska verkligheten ersattes den av kvantfysiken. Allt sedan dess har vi vetat att mätningar av verkligheten påverkar den. Den klassiska beräkningsteorin gäller dock fortfarande vid tillverkning av datorer och de flesta mätinstrument.

Den klassiska beräkningsteorin är dock bara approximativt giltig i de fall där den mer exakta kvantmekaniska beräkningsteorin i praktiken kan bortses från. En mätning ger i själva verket alltid informationen i form av kvantbitar och inte bitar.

Om man vill mäta en enda kvantbit är man hänvisad till att i mätinstrumentet försöka efterlikna värdet på den del av kvantsystemet som har ett "skarpt" värde. Andra delar av kvantsystemet har värden som inte går att fastställa i sammanhanget. En ideal mätning går till så att det skarpa värdet lämnas orört men kopieras i mätinstrumentet. Det som alltid påverkas vid mätning är det mätta kvantsystemets obestämbara värden. Denna förändring gör att systemet på något sätt alltid beter sig annorlunda efter mätning.

En mätning är med andra ord alltid en abstraktion. Mätinstrumentet simulerar en liten del av en liten del av verkligheten. Relationen mellan mätinstrumentet och den del av verkligheten det mäter är en beräkning. En dator som använder sig av relationer mellan kvantbitar är en kvantdator. Den kvantmekaniska beräkningsteorin är i sin linda, liksom kvantdatorerna, ännu 75 år efter kvantmekanikens genombrott.

En utbyggd kvantdator kan naturligtvis utföra samma klassiska beräkningar som en vanlig dator. Den kan konstruera klassiska informationsbitar från sina kvantbitar. Denna fysiska konstruktion är vad verkligheten runt om oss hela tiden håller på med, eftersom den inte består av klassiska bitar utan just ofattbart komplexa mönster av kvantbitar.

Alla relationer, alla regler, alla beräkningar är bara detta. Kvantfysiska materiella konstruktioner. Den verklighet vi upplever är instansieringar av detta. Vi bygger hela tiden nya konstruktioner av de relationer vi har kläm på.

Den yttersta av frågor är egentligen: Vilka relationer är möjliga?

Svaret påverkar som alltid de delar av verkligheten som är obestämbara. Så först kanske vi borde ställa oss en annan fråga: Hur påverkar det obestämbara oss?

Referenser: Lectures on Quantum Computation, David Deutsch Online , 2004

 

 

DET PSYKOANALYTISKA SPELET

 

 

 

Jag kan inte påstå att jag plågats av frågan varför man inte kan ta på ett spöke. Alla gamla berättelser om spöken verkar beskriva dessa figurer som oåtkomliga. Vi kan se deras skepnader och höra deras rasslande kedjor, men vi kan inte fysiskt hantera dem. Det visar sig bero på att de är hallucinationer, hjärnspöken, som jag alltid trott.

Hjärnan är en fantastisk informationshanterare. Men om den skulle tillåta att vi kunde interagera med dess hallucinationer finge den en övermäktig uppgift. När vi handlar i verkligheten så kan hjärnan hämta informationen utifrån och behöver inte simulera alla perspektivskiftningar, skuggningar, färgskiftningar, känselförändringar o s v. Hjärnan får hålla sig till att simulera skenverkligheter som vi inte tillåts påverka.

Inom klinisk psykologi finns dock många redogörelser för fall där någon tycker sig haft en mycket realistisk upplevelse av medverkan i ett skenverkligt skeende. Detta skulle alltså inte vara möjligt, med mindre än att hjärnan lurar personen ifråga att tro att den haft fria händer att handla på olika sätt, men där de "fria" handlingarna varit styrda på förhand, så att en tillfällig "dekor" kunnat simuleras.

En skenverklighet jag tror de flesta haft en känsla av att vara delaktiga i på ett ofta mycket handgripligt sätt är naturligtvis drömmen. Så låt oss leka drömtydare, med hjälp av ett psykoanalytiskt "spel".

Det psykoanalytiska spelet är en partylek där en utvald person får reda på en dröm och skall gissa vilken av alla personerna på partyt som drömt den drömmen. Den person som väljs ut bör därför känna alla närvarande någorlunda väl. För att göra det svårare ska personen själv ta reda på innehållet i drömmen genom att ställa frågor om drömmen. Den utvalde ombeds därför gå ut medan en person i sällskapet som har ett färskt och livligt minne av en dröm berättar om sin dröm för de andra. Vitsen är förstås att alla ska kunna svara på frågorna utan att avslöja vem som faktiskt drömt drömmen.

Så fort den utvalde lämnat rummet berättar emellertid värden att ingen ska berätta någon dröm. Istället ska alla svara på frågorna med ett ja eller nej beroende på om frågan avslutas före eller efter en viss bokstav i alfabetet. Empiriska tester av detta "spel" ger vid handen att resultatet oftast blir bäst om man svarar ja på alla frågor som slutar på bokstaven p eller tidigare i alfabetet och i övrigt svarar nej. Det ger en viss ja-övervikt. Uppenbara motsägelser kan också få göra att den som svarar tillfälligt får överge regeln för ja/nejsvar. Denna meta-regel är emellertid knappast nödvändig då riktiga drömmar ofta är mycket motsägande och ologiska.

Som jag hoppas står klart vid det här laget är det alltså utfrågaren som egenhändigt tillverkar "drömmen". Den skenhistoria som uppkommer blir ofta så sjuk att det är svårt för utfrågaren att peka ut någon av sina vänner som trolig upphovsman, speciellt som man tryckt på att det är fråga om ett psykoanalytiskt test som ska avslöja någon av de närvarande. När våndan börjar bli för stor är det upp till värden att avslöja att "den sjuka hjärna" som drömt detta inte är någons annan än utfrågarens själv.

Allt vi upplever är en följd av ett aktivt frågande och ifrågasättande av tillgänglig information. Ifrågasättandet är nödvändigt därför att inga informationskanaler är störningsfria. Ett visst mått av slumpmässigt brus lär vi oss överse med. Den överseende förmågan kan förstöras av droger. Hallucinatoriska droger spelar självklart inte upp skenverkligheter för oss (Hur skulle de kunna det?), däremot är vi helt kapabla till det själva, liksom författandet av en dröm byggd på slumpmässiga ja/nej-svar.

I drömmen är vi så gott som helt utlämnade till det slumpmässiga bakgrundsbruset i våra sinnen. Den Freudianska psykoanalytiska skolan har uppenbarligen helt rätt i att drömmar är knutna till såväl det vi mest önskar och det vi mest fruktar, som vilken manusförfattare som helst i god kontakt med sitt känsloliv. Den "författare" Freud och hans efterföljare frambesvärjer till drömmen är emellertid mer lik den intrigerande illusionisten som manipulerar vår fria vilja för att vi inte ska kunna avslöja "dekoren" och se det verkliga sjabbiga innehållet. Tyvärr har hjärnan inte tillnärmelsevis tillräcklig beräkningskapacitet för att åstadkomma detta med den delaktighetskänsla vi ofta har i drömmarna. Den måste förlita sig på inkommande information.

Om den information hjärnan får är intetsägande bakgrundsstörningar på frigång är det inte så konstigt att vi hänger på ett innehåll som står oss närmast till hands, även om upphängningen blir kaotisk och delaktigheten en illusion på grund av feltolkning av signalerna som kommande från något handfast yttre.

Freuds analys av psyket var, liksom Marx analys av ekonomin, bara delvis rätt. Verklighetens topologi är mycket mer komplex än de någonsin kunde ana. Psykets och ekonomins förmåga till utstuderad framförhållande planering är begränsad på rent ingenjörsmässiga grunder. Resurserna räcker inte till. Realism är inte vad den brukade vara visar det sig.

Referens: Daniel C. Dennet: Consciousness Explained, PENGUIN BOOKS LTD, 2004

 



VARTÅT DET LUTAR

 

 

 

När jag skriver detta har just 2004 års ekonomipris till minne av Alfred Nobel delats ut. Jag har också läst en artikel som hävdar att detta pris är så ovetenskapligt att det borde heta fredspriset i ekonomi istället. Detta inspirerar mig till att visa på en rad analogier mellan ekonomisk vetskap och den mest säkert vetenskapliga av alla kunskapsområden, fysiken. Den har emellertid av tradition bara den näst högsta prestigegraden av alla nobelpris. Den högsta har som vanligt litteraturpriset. Det subjektiva historieberättandet har också likheter med verklighetens mönster ska det visa sig.

Subjektiva upplevelser av minnen, drömmar eller t o m det så kallade nuet är alla mer eller mindre påhittade. Hjärnan är en förväntningsgenerator och letar efter mönster i tillvaron. Där inga mönster finns hittar den sådana ändå. Dessa konstruktioner försöker den finna en plats för bland de redan hävdvunna.

Även om hjärnan kunde "se" verkligheten på kvantbitsnivå skulle inte mycket vara annorlunda. När kvantfysiker gör ett experiment får de oftast inte det förväntade resultatet. De måste göra om experimentet ett otal gånger för att det förväntade resultatet ska framträda som ett genomsnittsvärde av alla de enskilda mätningarna.

Även om fysikerna skulle efterapa hjärnans stora förmåga till parallella beräkningar vore inte mycket vunnet. Om en kvantdator finge göra beräkningar på varje enskilt resultat skulle det kommunicerbara slutresultatet ändå bara vara en summering.

Det vore som om kassaapparaten i livsmedelsbutiken inte skrev ut de enskilda varornas priser på ett läsbart sätt, utan bara slutsumman framstod svart på vitt. Ekonomer kunde ändå tala om "prisbilden" för en genomsnittlig matkorg, men hur många enskilda historier ryms inte bakom den bilden.

Einstein tyckte inte om kvantfysiken därför att den inte kunde ge en komplett beskrivning av verkligheten. Även om vi bara fick se resultatetav Guds tärningskast (Einstein tyckte inte heller om tanken på att Gud kastade tärning för att avgöra vad vi skulle se) så borde den kunna beskriva sidorna på tärningen och ange dess bestämda värden, ansåg Einstein.

Enligt kvantfysiken är inte världen på det viset. Vill vi se ett resultat svart på vitt får vi låta oss nöja med att delsummorna, som kassaapparaten NATURA skriver ut gult på blå botten, inte syns, därför att de smetats ut till en jämngrön utskrift. Väljer vi att titta på de enskilda varuslagen på kvittot är också slutsumman utsmetad i en jämngrå utskrift. Tittar vi på naturen där kassaapparaten NATURA inte står, så hittar vi varken svart eller vitt eller gult eller blått, och för den delen inte heller grönt eller grått, utan ett odifferentierbart "gränt" (eller vad nu ett sammansmetat grönt och grått blir för "färg").

Fysikern Deutsch har använt bankkontot som en metafor för den denna del av verkligheten. Du kan ta ut sedlar från ditt konto. Dessa sedlar genomlever olika mer eller mindre färgstarka historier, alla lika verkliga. Men när du sätter in dem på kontot igen så uppgår de i en odifferentierbar mängd. Politikerna har sedan länge på ekonomernas uppmaning dessutom valt att ta bort denna mängds koppling till en guldmyntfot. Dess värde är "gränt".

Även Einstein måste medge att "det krökta rummet" var en beskrivande bild som bara kunde anpassas till vissa delar av hans allmänna gravitationsteori. Den totala bilden kunde bara fås genom matematiska beräkningar som inte kunde knytas till verkliga perceptioner eller tänkta analogier till dessa. Ingen skulle för den skull på allvar förneka gravitationens existens vare sig vi är här för att uppleva den eller inte.

Ekonomin styrs inte av mängden guld på jorden, utan av våra förväntningar. Själva naturlagarna är bara "fickor" av den ordning som kvantfysikens beräkningar ger oss anledning att förvänta oss. Att räkna på vilken ficka den sedel vi sätter in på bankkontot kommer ifrån är däremot en meningslös ekonomisk fråga. I andra av naturens fickor räknas det dessutom säkert på helt andra sätt än matematiska. Kassaapparaten NATURA finns bara i din lokala livsmedlesbutik!

Ingen av naturens kassaapparatsmodeller har, lika lite som pengar, en guldmodell att jämföra sig med. Vår kunskap om dem liknar ekonomernas och vår användning av dem liknar författade historier. Likt dödsbons bankkonton är de emellertid användbara även för efterkommande generationer och är inte knutna till enbart till ett subjekt.

Referenser: David Z. Albert: On Quantum-mechanical Automata, PHYSICS LETTERS, Volume 98A, number 5,6 1983
    Anne Runehov: Mind, Brain, Quantum & Time: A Lockwoodian perspective, Magisteruppsats i filosofi, Stockholms Universitet, 20 September 1999



 

Tillbaka till PV



    Mångfalden mönster kan lånas här

eller köpas i bokhandeln

eller direkt från Indexkompaniets förlagsutgivning.

       Bokomslag med omslagsbild av Konstnär och illustratör