KULTURVETENSKAP

 

Om du skulle ge dig på att räkna antalet myror i alla myrstackarna i en skog och rangordna stackarna efter antalet myror skulle du upptäcka att efter den största stacken följer den andra med ungefär hälften så många myror i sig som den första och därefter den tredje med ungefär en tredjedel så många myror och den fjärde med ungefär en fjärdedel så många myror och så vidare. Istället för myror i myrstackar kan du räkna antalet människor i svenska städer. Stockholm är vår största stad medan Göteborg som är vår andra stad har ungefär hälften så många invånare och Malmö som vår tredje stad har ungefär en tredjedel så många invånare som Stockholm. Ännu ett exempel: Omsättningen i Sveriges fyrtioåtta största företag finns listad i När Var Hur Årsbok för 1998. Man kan roa sig med att rangordna deras omsättning efter den första siffran. Antalet ettor var 21, medan antalet tvåor var 13 (ungefär hälften av 21) och antalet treor var 6 (ungefär en tredjedel av 21)!

Börskrascher, trafikstockningar och jordskred följer samma princip, att om de rangordnas efter en bestämd variabel är storleken på denna i grova drag omvänt proportionell mot rangen. Det är ett mycket allmänt förhållande som upptäcktes redan på 30-talet[1]. Det kan tyckas som magi, men när man får det förklarat för sig är det i det närmaste en självklarhet.

 Den vanligaste förklaringen använder sandhögar som exempel. Om du skulle undersöka ett antal sandhögar av olika höjd i en sandöken skulle du upptäcka att de är ungefär koniska och har ungefär lika branta sidor. När vinden avsätter ytterligare sandkorn på högarna blir deras sidor aningen brantare, men snart uppstår skred som återställer lutningen till densamma som tidigare. Detta är naturligtvis beroende på att sandkornens friktion inte kan stå emot tyngdkraften mer än till en viss bestämd gräns. Men beroende på vindar och små skillnader i storlek på sandkorn och deras friktion sker inte dessa skred alltid när samma antal sandkorn överskridit denna gräns. Rangordnar man skreden efter antalet sandkorn innehåller de näst största hälften så många sandkorn som det största, men sker å andra sidan ungefär två gånger så ofta, de därnäst största innehåller bara en tredjedel så många sandkorn och sker ungefär tre gånger så ofta som det största o s v. Uppenbarligen blir det samma effekt i det långa loppet som om inga okontrollerade yttre faktorer skulle påverka händelseförloppet och resultatet blir att alla sandhögarna har lika branta sidor.[2]

Jag hoppas att det för läsaren också är uppenbart att sandhögarnas branthet sålunda uppstår ur den symmetri som finns i själva situationen och de spänningar som byggs upp när symmetrin hotas och att det är självklart att det måste gälla alla sandhögarna oavsett storlek. Oavsett skalan, om sandhögarna är de som naturligt finns i jätteöknen Sahara eller små artificiella sandhögar på ett bord hos en experimenterande fysiker, växer samma förhållande fram när sandhögar bildas. De underliggande symmetrierna kan vara oerhört mycket mer komplexa än den mellan friktion och tyngdkraft och de framväxande egenskaperna kan bli väldigt komplexa. Men som framgår av exemplet med sandhögen är det meningslöst att fråga varför den framväxande egenskapen finns.[3]

Principen om att en storhet som studeras är omvänt proportionell mot rangen visade sig vara en självklar statistisk princip inte en mystisk formerande kraft ovanför och utanpå naturlagarna. Lika självklar är evolutionen. Lika lite behövs någon mystisk kraft för att förklara all den underbara design vi ser runt omkring oss, från fladdermössens radarsystem till eleganta matematiska bevis. I exemplet med sandhögarna såg vi att en viss organisation hos sandhögarna, den koniska formen och brantheten på deras sidors lutning, var något som reproducerade sig hos alla sandhögar. Förmågan att konstanthålla en organisationsform vid överföringar från en fysisk struktur till en annan kommer alltid först. Utan denna kan ingen påföljande evolution äga rum. Men sandhögarna i Sahara har inte utvecklat något påtagligt själsliv, så uppenbarligen krävs någonting mer än detta.

En viktig iakttagelse är att sandhögarna själva inte påverkar hur deras organisationsform ser ut. Det spelar ingen roll om de är jättelika eller pyttesmå. Deras speciella organisationsform reproduceras (nya sandhögar växer upp hela tiden i sandöknen) men de är inga reproduktörer. Det krävs en asymmetri i situationen. Sandhögarna skulle behöva en inre struktur som påverkade deras yttre organisationsform i någon mån. Om vi istället för sandhögar i öknen riktar blickarna mot lervallar kring floder hittar vi riktiga reproduktörer – molekylerna inuti lerkristaller. Det finns många varianter av lerkristaller. Även om de bygger på en och samma molekylkedja, där molekyler passar in i varandra som pusselbitar, så uppstår alltid "fel" här och var i kedjan, som allt som oftast får effekter på resten av kedjan. Sammantaget får olika lersorter olika egenskaper. En viss sorts kristaller kanske gör så att leran lättare fastnar på flodbädden och detta påverkar i sin tur flodådran, med dammar och grunda pölar och nya flöden som följd. Under torrsäsong kan de grundaste pölarna helt komma att torka ut och toppskiktet blåser bort i form av damm. Varje litet dammkorn är en kristall med just den defekt som gjort att de formar en lera under fuktiga förhållanden som "klibbar fast". Man kan säga att de bär på en "instruktion" om hur man täpper till floder och skapar dammar och i förlängningen nytt omkringflygande damm som kan hamna i nya floder.[4] 

Detta är en självklar process, som i naturen bygger på molekylernas stereospecifika egenskaper. Det var ur en soppa av molekylära reproduktörer som cellens konstruktionsmaskineri växte fram. Men stopp och belägg! Det är en sak att inse att vissa molekyler på grund av den struktur som uppstår när de kedjas samman får vissa egenskaper som gör att de sprids lättare än andra, men det betyder ju bara att processen avstannar så småningom, ungefär som en influensaepidemi. Vad som krävs för en reproduktiv molekyl att inte fastna i en ond cirkel är ett sätt att bygga på tidigare landvinningar. Tänk på hur en hantverkare under ett yrkesliv samlar på sig fler och bättre verktyg i sin verktygslåda. Antag att någon lerkristall råkar inkorporera en bit av en annan molekylkedja. Denna "grusiga kristall" kanske har ännu bättre egenskaper som reproduktör och sprids i så fall vidare. Tänk nu på "gruset" i kristallen som början på en verktygslåda. Det kan tänkas att detta första "verktyg" gör det lättare för ytterligare potentiella verktyg att kopplas till kristallen. Om de blir "riktiga verktyg" eller inte beror på om kristallen sprids lättare med deras hjälp. Föregångarna till de verktyg livet använder sig av påbörjade sin långa designhistoria på detta sätt. Lägg märke till att "verktygslådan" också fungerar som ett primitivt minne liksom den gör för en hantverkare som sparar på verktyg som varit användbara i olika sammanhang. Den framväxande verktygslådan ackumulerar sådant som varit delaktigt i reproduktörens tidigare lyckade reproduceringar av sig själv.

Det var det svåra steget. Därifrån till den mänskliga hjärnan är det, för att göra en lång historia kort, bara en fråga om tid. Allt liv på jorden utgår från molekyler som förmår sin omgivning att reproducera sig själva med en fantastisk uppsättning verktyg. Dessa kallas gener. I själva verket består generna av en sekvens mindre molekyler som bildar "makron" i "programmeringsspråket" den genetiska koden. Under vissa yttre betingelser utförs programmen inom en organisms celler. Resultatet är alltid produktionen av proteiner. I den biologiska evolutionen är översättningsmekanismen från gen till protein fullständigt enkelriktad, strikt irreversibel. Hjärnan, liksom allt annat i vår kropp byggs upp av små kemiska makron. Nivå efter nivå av sådana kemiska lågnivåprogram bygger - genom komplexa feedbackmekanismer - upp hela organismer, instruerar hur organismerna ska överleva, föröka sig och ytterst reproducera nya gener och celler som utför programmen på nytt.

Den genetiska koden byggs upp av fyra olika molekyler som brukar förkortas till A,C,G och T. En mer eller mindre lång kedja av dessa molekyler oavsett sekvensens ordning kallas DNA. Bara vissa sekvenser medverkar till att generna reproducerar sig medan andra sekvenser betecknas som skräp-DNA. Sekvenserna som bygger upp proteinerna inom den biologiska sfären är resultatet av en "historisk händelse". Liksom i alla program är det inte sekvensen i sig, utan var den förekommer, som bestämmer dess funktionalitet. En skräpsekvens kan alltså vara identisk med en fungerande sekvens. Detta betyder att den genetiska koden är slumpartad. Den är en nyckel som reproduceras för att användas på sig själv för att bygga upp strukturer som gör en ny nyckel. Men vad passar nyckeln till? Som de flesta idag vet har inte den biologiska evolutionen något mål mot vilken den strävar. Som Monod[5] säger, naturen är objektiv inte projektiv. Däremot blir strukturerna mer och mer komplexa, allteftersom evolutionen använder sina egna produkter att göra nya produkter med. Den närmsta omgivningen till en gen är oftast andra gener. Den närmsta omgivningen därefter är oftast en cell, därefter en organism, därefter de betingelser organismen lever och förökar sig under.

Den mest komplexa produkt vi känner till i universum är den mänskliga hjärnan. Med hjälp av den kan vi utföra en mängd fantastiska saker, liksom djuren kan med hjälp av sina hjärnor. En sak som vi gör praktiskt taget ensamma i djurvärlden, och definitivt ensamma med den lätthet vi gör det, är att imitera beteenden. Det är detta medfödda beteende som gör våra hjärnor till den nya "universelle" nyckelsmeden. Nyckeln till att åstadkomma samma sak som min granne är att imitera hans beteende. Detta öppnar dörren till en helt ny värld, kulturens värld, och till en helt ny vetenskapsgren – kulturvetenskap.

 

Memetik

 

Naturligtvis påverkar hjärnans biologiskt utvecklade funktion vad som selektivt imiteras, men kultursoppan börjar snart koka av eget liv. Djuren gör många fantastiska saker, som bruket att bygga bäverdammar t ex, och följer uppenbarligen instruktioner i sina hjärnor för att åstadkomma allt detta. Till skillnad från djuren kan vi imitera vad de gör utan att följa samma instruktioner i våra hjärnor. Därmed har vi släppt lös en ny evolutionsspiral ovanpå den biologiska.

Något som med största sannolikhet spreds via imitation var jordbrukskonsten, liksom konsten att tillverka verktyg och konsten att använda språk. Som gryende vetenskapsgren har memetiken antaget begreppet mem för den kulturenhet som överförs via imitering och har använt begreppet till att omfatta allt informationsinnehåll som kopieras på detta sätt, men i så fall är det inte analogt med betydelsen av gener som finns i DNA, utan med en mer allmän definition av gen, som en selektionsenhet som kan kopieras med varierande sannolikhet beroende på något i dess innehåll visavi omgivningen.

Det som krävs för att imitera beteende är att kunna avgöra vad som ska imiteras och att översätta från den imiterades perspektiv till det egna samt att kunna utföra själva det härmande nya beteendet.  Många primater har högt utvecklade motoriska färdigheter motsvarande de vi har i våra händer. De är också intelligenta nog att kunna bryta ut delar av beteenden som de kan välja att härma. De kan simulera händelser i sina hjärnor för att lösa problem, men också för att luras för att skaffa sig sociala fördelar. Det krävdes då inget stort evolutionssteg för att gå från social inlärning till äkta imitation. När memerna på detta sätt väl sluppit loss bildas ett selektionstryck för hjärnor som är allt bättre på att imitera. Det lönar sig att imitera de som är bäst på att imitera och att försöka para sig med dessa. Därav den snabba tillväxten av den mänskliga hjärnan. Generna själva, utan memerna, skulle knappast ha drivit fram denna hjärnstorlek som gör födandet till en både smärtsam och riskabel process. Denna tillväxt har skett för memernas skull, inte för genernas.

När memerna väl finns börjar de naturligtvis att konkurrera om utrymmet i människornas hjärnor. Inte av egen vilja, naturligtvis, men av logisk nödvändighet sprids de som oftast imiteras på korrekt sätt. Ett bra sätt är att imitera bit för bit. De ljud våra förfäder utstötte i olika samanhang för att varna för faror eller för att förföra imiteras lättare om de styckas upp i ordbitar. Sekvenser av ordbitar imiteras lättare om man anlägger en "grammatik", dessutom är de lättare att minnas då, imitationen kan upprepas fler gånger utan att förändras särskilt mycket. De grammatiska instruktionerna korrigerar för fel och gör livslängden och den möjliga spridningen av ett uttryck mycket längre. Allt detta leder med nödvändighet till att den mänskliga hjärnan utbildar en "instinkt för grammatiskt språk". Även överlevande jägarfolks språk är lika grammatiskt komplexa som våra moderna språk. Men efter denna utveckling av språket har inte den biologiska evolutionen kunnat hinna med. Den fortsatta mänskliga utvecklingen har skett inom kulturens område. Social inlärning har fram till dess skett inom varje individ för sig. Även med imitationen på plats har varje generation fått lära sig de sociala färdigheterna på nytt igen, individ för individ. Med språket på plats förändras allt detta. Stora mängder erfarenheter kan överföras direkt från generation till generation med hjälp av berättande.[6]

Vi har väldigt svårt att tänka utan att blanda in ord, som tillhör kultursoppan naturligtvis, så det är svårt att föreställa sig hur mycket djurens värld faktiskt ändå liknar vår. Blackmore[7] berättar om sin katt, som både kan se och höra, springa efter fjärilar, springa upp i träd (vilket kräver enorma perceptuella och motoriska färdigheter), lukta och smaka (och välja kattmat efter smak), hålla uppsikt över ett revir, känna igen individer (både katter och människor), kommunicera med hjälp av rörelse, beröring och ljud, hålla en stor mental karta i huvudet (med hus och gator och trädgårdar), hitta den snabbaste vägen till det rum där hon ser sin matte stå i fönstret, o s v. Så katten har ett rikt liv som innehåller mycket som vi kan känna igen – perception, minne, inlärning, nyfikenhet, att ha smak för något i förhållande till något annat, kommunikativa och sociala färdigheter. Men allt detta har katten skaffat sig utan att kunna imitera, och därför kan den heller inte föra vidare det den lärt sig till andra katter med hjälp av imitation.

Katter är inte speciellt intelligenta kanske du tänker. Men alla vet ju att apor apar efter. Varför är deras "kultur" så fattig jämfört med vår? Bortsett från betingad inlärning (Pavlovs berömda hundar) och inlärning genom belöningssystem, eller trial and error, så finns hos många djur (och hos oss) också vad forskarna kallar social inlärning. Blackmore använder exemplet från England med fåglar som lärde sig att öppna mjölkflaskor som ställdes framför dörrarna på husen innan tetrapacken tog över. Genom att picka på locket till flaskan kunde en fågel lätt komma åt innehållet. Denna vana spred sig snabbt bland flera fågelarter i England.

Man kan tycka att detta var ett praktexempel på imitation. Men skillnaden var att fåglar som såg andra fåglar picka upp locket på mjölkflaskor för att komma åt grädden blev stimulerade att komma åt belöningen, grädden, genom att använda ett beteende de redan hade nedärvt, att picka efter mat. Liksom apor kan fåglar lära sig saker om sin omgivning som de har bruk av genom att titta på andra, men imitation är till skillnad från denna typ av inlärning att lära sig saker om andras beteenden genom att härma dessa.

Lägg märke till att katten liksom vi har känslor. Känslor är inlärda, men inte genom imitation. Det är känslorna som styr våra beslut. Det är med hjälp av dem vi väger vad vi lärt oss av erfarenheten innan vi fattar våra beslut. De är alltså de sannolikhetsfördelningar vi byggt upp i vårt undermedvetna och vars mer eller mindre branta känslobackar hjälper oss att fatta medvetna beslut om hur rimligt och sannolikt det ena eller andra är när vi ställs inför nya problem. Dessa Bayesianska beräkningar på olika nivåer pågår hela tiden i såväl din som kattens hjärna. Det har evolutionen sett till. Man kan säga att Bayes teorem är en framväxande egenskap utan orsak, som all evolution frambringar förr eller senare. Det är en "organisationsprincip" utan organisatör som är oberoende av om evolutionen har biologisk grund eller inte. Att den skulle stiga upp också ur kultursoppan var bara att vänta, men vägen dit har varit krokig med många snedsteg.

Varför är skillnaden mellan människan så avgrundsdjup mot de andra djuren? Därför att det är så förbaskat svårt att imitera. Och det gör vi med lätthet. Även små barn gör det, och tycks njuta av att göra det. Varför är det så svårt? Jo, man skulle kunna jämföra det med omvänd ingenjörskonst. Anta att en industrispion lyckats få tag på en ny japansk elektronisk uppfinning. När han lämnar över den till "sina" ingenjörer tar de isär den och försöker lista ut vilken funktion alla delarna har. Lyckas de med det kan det spionerande företaget bygga sin egen version utan att behöva betala royalties. Vi gör samma sak när vi imiterar någons beteende, t ex en kock som lagar någon ny maträtt. Vi måste välja ut de saker i hela hans agerande i köket som är de som är värda att imitera. Vi måste tänka oss in i hans situation och översätta den till vårt perspektiv för att kunna utföra samma saker i en fungerande imitation.

Vi människor lär oss en massa saker genom imitation, bland annat språket. Detta är en komplicerad imitation där barnet måste kunna lära sig skilja ut orden från en sammanhängande ljudmatta. Detta gör barnet med hjälp av en medfödd "grammatik" som gör det lättare att utföra felkorrigeringar och, för att översätta det barnet hör till instruktioner i dess hjärna som får barnet att återupprepa vad det hört. Vi är födda med en generell översättningsmekanism för att fånga upp och imitera beteenden.

Sumer i Mesopotamien uppfann skriftspråket för ungefär fem tusen år sedan i form av ett bokföringssystem för får och säd. Man kan se detta som en följd av evolutionen av teknikuppfinningar som bygger på varandra i små steg (till skillnad från t ex mode som bara går runt i cirklar). Alltifrån imitering av hur man gör en stenyxa till hur man brukar jorden och skaffar sig husdjur till funktionellt uppdelade samhällen och uppfinningen av skriftspråk. Med språk och skriftspråk på plats fortsätter utvecklingen allt snabbare mot ett generellt kopieringssystem som motsvarar den biologiska sfärens DNA-baserade system som tycks kunna producera ett oändligt antal arter. Denna utveckling sker nu snabbare än evolutionen och förläggs utanför hjärnan.

I den biologiska evolutionen är översättningsmekanismen från DNA till protein fullständigt enkelriktad, strikt irreversibel. Inom memernas värld är det tvärtom, det mesta är reversibelt utom matematiken. Men att använda sig av matematik på ett otvunget sätt är som de flesta vet av egen erfarenhet mycket svårare än att imitera i allmänhet. Vår hjärna tycks inte vara speciellt väl utvecklad för det. Med hjälp av talang och träning lyckas dock en liten grupp människor i varje generation med den konsten och blir matematiker och vetenskapsmän. Därmed kan delar av matematiken fungera som gener, eller memer i egentlig betydelse. De övriga memerna är egentligen bara replikatörer, i betydelsen allt som kan imiteras med den mänskliga hjärnan. Hur har vi kommit från kulturursoppan till det vetenskapliga och teknologiska samhället? Genom att imitera varandra naturligtvis!

Man skulle kunna säga att bland alla kulturyttringar som skapats medelst imitation så är just matematiken pudelns kärna. Med hjälp av matematiken kan vi länka samman alltfler saker med vår förmåga att imitera. Så blir matematiken memernas DNA.[8]

Kunskap ackumuleras i vetenskapliga matematiska teorier som omfattar allt mer. Kunskapens innehåll är i allmänhet mer omfattande än vad vi i förstone föreställer oss.

Man kan säga att en gen lyckas återskapa sig själv i den mån den har kunskap om sin samlade omgivning. Det är genens nisch. En sådan nisch är i själva verket den mängd mer eller mindre varierande omgivningar där genen skulle lyckas med sitt återskapartrick. Den exakta utformningen hos en gen kan ofta inte variera mycket utan att den skulle misslyckas med att återskapa sig själv i större delen av sin nisch. Ju mindre variation som tillåts ju bättre anpassad är den till sin nisch. Hur genvarianter som skulle kunna existera skulle förhålla sig i omgivningar som också skulle kunna existera i genens nisch är lika mycket en del av genens kunskapsinnehåll som att den faktiska genen lyckas återskapa sig i en viss omgivning.

Datorsimuleringar av verkligheten (virtuell verklighet) kan verka mer eller mindre verklighetstrogna. Graden av verklighetstrohet hos exempelvis en flygsimulator beror inte bara på hur den reagerar på faktiska kommandon utan lika mycket på hur den skulle reagera på kommandon som skulle kunna inträffa och är lika mycket del av kunskapsinnehållet i datorsimuleringsprogrammet som en faktiskt genomförd simulering.

Detta underliga beroende generna såväl som datorprogrammet står under är ingen ytlig likhet utan en direkt följd av att båda behandlar sin omgivning med kunskap.[9] Vi gör samma sak i hjärnan när vi tänker oss följderna av olika handlingssätt innan vi bestämmer oss för en av många möjliga handlingar. Ju bättre vi är på det ju bättre är vår chans att få behålla vår kunskap. Vi överlever. Datorprogrammets simulering "hänger sig" inte. Genen lyckas återskapa sig själv.

Men vad i all sin dar betyder det att behandla något med kunskap? Det låter ju som magi. Här ska vi ta hjälp av en fabel fritt efter Dennet.[10]

Det var en gång det fanns två svarta lådor. De var sammankopplade med en ledning av inkapslad koppartråd. På den ena lådan, låda A, fanns två knappar märkta Alfa och Beta. På den andra lådan, låda B, fanns tre glödlampor. De var målade i tre olika färger - rött, grönt och gult.

Vetenskapsmän som studerade de två lådorna fann att när man tryckte på Alfaknappen på låda A så lyste strax den röda lampan på låda B. Om man däremot tryckte på Betaknappen på låda A så fick man den gröna lampan på låda B att lysa. Den gula lampan på låda B tycktes dock aldrig lysa. Som goda vetenskapsmän upprepade de försöken många gånger (några miljoner gånger faktiskt) och under olika förhållanden och tyckte sig därmed kunna fastställa två orsakssamband. Varje tryck på Alfaknappen orsakar att den röda lampan på låda B tänds. Varje tryck på Betaknappen orsakar att den gröna lampan på låda B tänds.

Dessutom kunde vetenskapsmännen fastställa att orsakssambandet på något sätt var kopplat till kopparledningen mellan lådorna eftersom man aldrig kunde få lamporna på låda B att lysa om man klippte av kopparledningen, medan man däremot alltid kunna upprätthålla de funna orsakssambanden med en hel kopparledning oavsett hur mycket man i övrigt avskärmade de två lådorna från varandra. Det verkade troligt att två olika signaler skickades genom kopparledningen beroende på vilken knapp på låda A som man tryckte på. Man bestämde sig därför att avlyssna signalen i kopparledningen.

Det visade sig då att förklaringen inte var riktigt så enkel. Oavsett vilken knapp man tryckte på på låda A så skickades en lång ström av pulser, en del med höga volt och en del med låga volt genom kopparledningen, motsvarande ettor och nollor i ett binärt språk. Meddelandenas längd var alltid 10000 bitar (ettor och nollor) men mönstret av ettor och nollor var alltid olika!

Eftersom man inte kunde se något mönster beroende på om man tryckte på Alfaknappen eller Betaknappen på låda A men låda B alltid tycktes kunna göra det och lysa med röd respektive grön lampa bestämde man sig för att öppna lådan. Inuti låda B fanns en supersnabb dator med en massa minneskapacitet som körde ett jättestort program, allt i vanlig maskinkod av ettor och nollor. När en sträng ettor och nollor anlände via kopparledningen som ett resultat av att någon tryckt på Alfa- eller Betaknappen på låda A så startades sekundsnabbt några miljoner operationer i datorn som alltid avslutades med en etta (som tände den röda lampan) eller en nolla (som tände den gröna lampan). Det var aldrig exakt samma operationer som utfördes i datorn eftersom minnet ändrades efter varje körning.

Eftersom det var ännu mer komplicerat att utfinna ett mönster bland alla dessa operationer på ettor och nollor i datorn i låda B så vände vetenskapsmännen åter sitt intresse mot de inkommande strängarna av ettor och nollor, men denna gång gick man experimentellt tillväga. Man registrerade ett stort antal "röda" strängar orsakade genom att trycka på Alfaknappen på låda A och "gröna" strängar orsakade genom att trycka på Betaknappen på låda A. Sedan kopplade man bort låda A och kopplade istället in sin egen dator där man registrerat strängarna. Allt betedde sig till en början som man hade anledning att antaga. När man skickade en "röd" sträng genom kopparledningen till datorn i låda B så tändes den röda lampan på låda B och när man skickade en "grön" sträng så tändes den gröna.

Man började sedan enligt planerna att ändra lite i strängarna man skickade till datorn i låda B för att se om man den vägen kunde komma fram till exakt vad det var i strängarna som gjorde dem "röda" respektive "gröna". Det var då man gjorde en olustig upptäckt: Nästan alltid när man ändrat - om än aldrig så lite (en etta här till en nolla där) - i en "röd" eller "grön" sträng så fick det den gula lampan på låda B att lysa! Det var som om datorn i låda B kunde avgöra att det inte var en "äkta" sträng (genererad av ett knapptryck på låda A) som skickades till den och reagerade genom att tända den gula lampan.

Efter några miljoner tester med slumpmässiga förändringar på de 10000 bitar långa strängarna så kunde vetenskapsmännen fastslå att antalet "gula" strängar av alla möjliga strängar på 10000 bitar var långt fler än antalet "röda" och "gröna" strängar. I själva verket var nästan alla strängar "gula". Trots mycket nedlagd möda kunde vetenskapsmännen själva inte se någon skillnad på strängarna som kunde förklara varför datorn i låda B nästan aldrig (i genomsnitt en gång på miljonen) tvekade om strängen var "artificiell" - och tände den gula lampan - eller om den var "äkta" - och tände den röda eller gröna lampan.

Då bestämde sig vetenskapsmännen att öppna låda A. Där fann man precis som i låda B en mycket kraftfull dator, även om den var av ett annat märke och programmet den körde var ett annat om än lika stort. Vetenskapsmännen upptäckte snart att så fort man tryckte på Alfaknappen så skickades en sträng med åtta ettor till datorns processor och när man tryckte på Betaknappen så skickades åtta nollor samma väg. Oavsett vilket så startades miljontals operationer, men den första var alltid att datorn läste av sin klocka. Det visade sig snart att denna rutin gjorde att de vidare instruktionerna för minnesåtkomst i praktiken blev slumpmässiga, men det hindrade inte att datorn i låda A varje gång Alfaknappen trycktes kunde skicka iväg en sträng ettor och nollor som datorn i låda B avläste som en "röd" sträng och varje gång Betaknappen tryckts skicka iväg en "grön" sträng!

I själva verket hände det ungefär en gång på miljonen att ett tryck på Alfaknappen orsakade en ivägskickad sträng som datorn i låda B avläste som en "grön" och omvänt vid ett tryck på Betaknappen blev strängen "röd" en gång på miljonen. Denna ytterst lilla irregularitet bara ökade vetenskapsmännens lust att få en förklaring på gåtan.

Förklaringen är ganska enkel om man lyfter blicken en aning.

Det visade sig att programmen i de två datorerna i lådorna var skapade av en svensk AI-forskare (låda A) respektive en amerikansk AI-forskare (låda B). Medelst två olika programmeringsspråk hade de två forskarna oberoende av varandra skapat var sitt "expertsystem". Expertsystem kallas en grupp datorprogram inom AI-området som egentligen består av en stor databas och kopplat till den en "slutledningsmodul". Databasen består av ett antal "sanna påståenden" och "slutledningsmodulen" beräknar implikationer utifrån dessa. Expertsystem är vanligast som hjälpmedel inom medicinsk diagnosticering. Men även mer generella expertsystem finns som innehåller all möjlig kunskap. Det var sådana "encyklopediska expertsystem" som våra forskare konstruerat.

Vad som hände när någon tryckte på Alfaknappen på låda A var att dess datorprogram valde ut ett slumpmässigt påstående eller implikation som enligt programmet var sant, översatte det till vanlig engelska som de två AI-forskarna valt som gemensamt språk för kommunikation mellan sina datorers olika Lispprogram, och skickade iväg alltsammans som vanlig ASCII-kod genom kopparledningen åtföljt av slumpmässiga bitar så att den totala strängen blev 10000 bitar. Datorprogrammet i låda B i kraft av att också vara ett "encyklopediskt expertsystem" av all jordens kunskap bedömde nästan alltid samma påståenden sanna som datorprogrammet i låda A och tände därför sin röda lampa. När någon tryckte Betaknappen på låda A genererade programmet en falsk implikation utifrån några slumpmässigt valda påståenden och datorprogrammet i låda B gjorde nästan alltid samma bedömning och tände den gröna lampan. Båda programmen krävde för sina bedömningar "välformade" strängar av det engelska språket, d v s inga typografiska felaktigheter godtogs. Icke välformade strä