Det kanske verkar underligt att standardmodellen för elementarpartiklar och deras växelverkan skulle ha någon som helst betydelse för det kosmologin studerar,
nämligen alltihop på en gång, hela universum. Men studiet av det största
växelverkar på ett mycket fruktbart sätt med studiet av det minsta. I en av
meningarna i beskrivningen av standardmodellen råkar jag nämna att det finns
tre elektroner. Någon läsare reagerade säkert på detta. Det finns tre
elektroner i den meningen att det finns två partiklar som är identiska med
elektronen så när som på deras massa. Det är myonen och taunen. Deras
arompartners heter myonneutrinon och tauneutrinon för att skilja dem från den
vanliga neutrinon som är elektronens arompartner. Man kan tala om tre familjer
av elektronliknande partiklar. Även på kvarkarnas område finns det tre
familjer. Det är bara uppkvarkar och nerkvarkar som finns i vanliga protoner
och neutroner. Men det finns två kärnpartikelfamiljer till. En som består av
särkvarkar och charmkvarkar och en som består av bottenkvarkar och toppkvarkar.
Visserligen är den vanliga materien på jorden begränsad till den första
familjen, både vad gäller elektroner och kvarkar, men i andra delar av
universum och då speciellt vid dess heta början kanske det inte var på det
sättet. Och eftersom det gick hetare till i universums begynnelse än vad det
gör i fysikernas partikelacceleratorer kanske det inte räcker med tre familjer. Men det visar sig att det
gör det och att det kan beläggas med astronomiska observationer.
Det visar sig att de
mängder helium, deuterium och litium som förekommer i universum står i en relation till varandra som kräver att det bara
finns tre neutriner i naturen.
Slutsatsen är att det inte finns fler än tre familjer elementarpartiklar. Men bortsett från sådana
samband mellan stort och smått har man också använt sig av standardmodellens
sätt att beskriva elementarpartiklarnas tillstånd för att beskriva hela
universum. Hur går det till?
Det förhållande att man inte
kan mäta en partikels läge och rörelsemängd exakt samtidigt, gör att
partiklen kan befinna sig i ett oändligt antal kvanttillstånd. Om man nu har t ex två elektroner och bestämmer
sig för att följa den ena av elektronerna säger man att man "summerar över"
alla lägen och rörelsemängder för den andra elektronen och den situation som då
erhålles kallas ett "blandat kvanttillstånd". Universum som helhet däremot kan
befinna sig i ett "rent kvanttillstånd". Gell-Mann
liknar detta tillstånd vid en bok som innehåller svaren på alla frågor. Det
gäller bara att lära sig ställa frågorna.
En sådan fråga är: Hur
uppkom universum? Det brukar sägas att det
inte finns några fria luncher, men om frågan om universums uppkomst över huvud
taget ska ha någon mening måste universum självt vara den ultimata fria lunchen. Universum
har vi fått för ingenting! Det vill säga vid sin början bör universum ha
uppkommit ur absolut ingenting. Med det menas inte något tomt rum. Det
får inte ha funnits något rum. Med det menas heller inte att själva rummet
uppkommet vid en viss tidpunkt. Det får inte ha funnits någon tid. Kan man föreställa sig en början utan en början?
Om man heter Stephen Hawking och är vår tids störste
kosmolog och har jämförts med Einstein kan man det och har skrivit en
av vår tids mest spridda populärvetenskapliga böcker om det.
Vågfunktionen för ett vanligt kvanttillstånd inom kvantmekaniken beskrivs med en berömd ekvation
som kallas Erwin Schrödingers ekvation efter sin upphovsman. Det finns en omformning
av denna ekvation som först skrevs ner av de amerikanska fysikerna John A.
Wheeler och Bryce S. DeWitt som
beskriver vågfunktionen för universums rena kvanttillstånd. Ekvationen
innehåller en övergångsfunktion som ger sannolikheten för att bestämda
förändringar ska äga rum i universums rena kvanttillstånd.
Det är nu lämpligt att dra
sig till minnes att tid är det man mäter med någon form av klocka. Ett pendelurs visare
talar om hur många gånger pendeln har svängt. I universums historia finns många
naturliga "pendlar" som kan användas för att hålla reda på hur en särskild
konfiguration av universums kvanttillstånd "ligger till i tiden" i
förhållande till andra. Man kan tänka sig bilden av en kortlek med en
tidstämpel på varje hjärterkort. De tre övriga färgerna får representera de tre
dimensionerna i rummet. Det intressanta är nu att när vi går bakåt i tiden och
närmar oss universums början är det som om tidstämpeln blir suddigare och
suddigare och vi har till sist bara kortlekens vanliga figurer att sortera den
efter. Även hjärterkorten representerar nu en rumsdimension. Att fråga efter
tiden blir då som att fråga efter vad som ligger norr om nordpolen. Det fina i
kråksången är emellertid att vi med hjälp av Wheeler-DeWitt-ekvationen fortfarande kan hitta övergångsfunktionen som ger
sannolikheten för att universum ska övergå från ett tillstånd
till ett annat. I vår dubbla analogi är det som att hitta sannolikheten för att
"kortlekens nordpol" ska uppkomma från intet. Den klumpiga dubbla analogin står
för att kvantfysikens universum
visserligen har uppkommit med en viss förväntad sannolikhet som vi kan beräkna, men
det finns inget skapelseögonblick och heller inte någon
skapelsepunkt!
De flesta har idag hört
talas om den modell för universums utveckling som fysikerna kallar Big Bang. Modellen beskriver att
galaxer ska röra sig bort från varandra (som russinen i en jäsande deg) med en
hastighet som är proportionellt större ju längre ifrån varandra de är. Denna
förutsägelse är själva orsaken till namnet och har bekräftats i ett otal
observationer. Den korrekta förutsägelsen, av mängden lätta element (helium,
deuterium och litium) i universum, har redan beskrivits. Enligt
modellen ska hela universum också uppfyllas av ett bad av kosmisk bakgrundsstrålning som är en historisk rest av kärnreaktioner i universums heta
början. Vilken temperatur och andra egenskaper detta strålningsbad bör ha kan beräknas utifrån standardmodellen för elementarpartiklarna som ingick i kärnreaktionerna. Bakgrundsstrålningen observerades först 1965
och dess temperatur överensstämde med den beräknade. De övriga egenskaperna hos
bakgrundstrålningen kunde mätas först med satelliten COBE (Cosmic Background Explorer).
De överensstämde så förbluffande väl med förutsägelserna att upptäckten
kablades ut över världen 1992 under rubriker som "Den största vetenskapliga
upptäckten genom tiderna". Det var i vilket fall som helst en strålande
bekräftelse på såväl standardmodellen för elementarpartiklarna som
standardmodellen för universums utvidgning.
Från att
ha varit en teori bland
många är nu Big Bang den allmänt accepterade modellen för universums utveckling från
det att universum var en sekund gammalt fram till idag. Men teorin kan inte förklara
varifrån energin kom som gjorde att det "small" någonstans där inom den allra
första sekunden. Modellen kräver också att vissa parametrar var mycket fininställda vid tidpunkten för den stora smällen för
att universum ska se ut som det gör idag. Tjugo år före millennieskiftet
lanserade fysiker i USA, dåvarande Sovjetunionen och Japan oberoende av
varandra en teori som både gav smällen sin energi och inte krävde att universum började på något speciellt sätt
bland mer eller mindre sannolika konfigurationer. De beskrev alla en modell där universum genomgår en period som kommit att kallas inflationistisk.
Om du
tänker dig en skrynklig ballong som du blåser upp (inflate = blåsa upp) så
försvinner alla skrynkligheter och om du kunde blåsa upp den riktigt stor blir
dess krökning allt mindre dessutom. Om du nu undersöker en liten, liten del av
ytan på den uppblåsta ballongen är den platt (så gott som) och utan varje spår
av information om ballongens storlek, skrynklighet eller krökning innan du
började blåsa upp den. På motsvarande sätt suddar den inflationistiska perioden
i det tidiga universum helt bort spåren från universums tillstånd före inflationen. Det var denna egenskap som
tilltalade påvedömet, som jag anmärkte i förra kapitlet. Man hade redan
tidigare tvingats acceptera modellen för Big Bang och slöt nu entusiastiskt till sig teorin om dess inflationistiska
början som dolde Gud för
vetenskapsmännen och alla andra som inte hade en direktkanal till Honom. Det
påminner om chefspersoner som försöker upprätthålla sin auktoritet genom att
begränsa informationen till medarbetarna. Fysikerna var glada därför att de nu
kunde beskriva hur universums utveckling enligt Big Bang inte var beroende av
hur mer eller mindre osannolikt universums begynnelsetillstånd hade varit, men
framför allt att man fick tillgång till så mycket energi man behövde för att driva på processen. Man kunde nu beskriva hur
den fria lunchen kunde hållas vid liv.
Det som
driver inflationen är ett fenomen som man kan likna vid underkylt vatten. Om man sänker temperaturen
tillräckligt snabbt i ett vattenbad kan man kyla vattnet till hela minus 20
grader innan det fryser till is. I universums början sker på motsvarande sätt
en så snabb sänkning av temperaturen att det uppstår ett slags underskylt
vakuum. Ett tillstånd som fysikerna kallar ett falskt vakuum. Ett "sant" vakuum
definieras som ett tillstånd av lägsta möjliga energi. Allting strävar efter sitt
lägsta energitillstånd, så ett falskt vakuum övergår snabbt till sitt sanna
jag. Och eftersom sant vakuum saknar egenskapen tryck, till skillnad från även
en tunn gas, som utövar ett tryck, om än så litet, på sin omgivning,
men ändå expanderar på det falska vakuumets bekostnad, så betyder det att det
falska vakuumet har negativt tryck.
Enligt
den allmänna relativitetsteorin påverkar trycket gravitationen, och ett negativt tryck bildar i praktiken en anti-gravitation som på bråkdelen av en sekund dubblerar universums storlek 167
gånger, därefter fortsätter universum att utvecklas enligt den gängse Big Bang modellen. Enorma mängder energi frigörs vid fasövergången från det inflationistiska till det
efterföljande tillståndet som räcker till att skapa de ca tio miljoner miljoner
miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner miljoner
miljoner miljoner miljoner
partiklarna i det observerbara universum. Det observerbara universum är ett
klot med oss i mitten med ungefär femton miljarder ljusårs radie. Den del av
det expanderande universumet vars signaler hunnit fram till oss sedan
fasövergången. Men inflationen blåste upp en mikroskopisk skärva till en
storlek som redan före fasövergången var mycket större än vårt observerbara
universum femton miljarder år senare.
Det som
ibland brukar kallas det synliga universum, eller helt enkelt universum
i vanligt tal även bland astronomer, är alltså försvinnande litet i
totaliteten. Att kalla det synligt visar sig också vara en sanning med mycket
stor modifikation. En av konsekvenserna av dess inflationistiska början är att
huvuddelen av materien i vårt synliga universum är osynlig, mörk materia. Det kanske inte låter så
märkligt. Det finns ju en massa stenbumlingar där ute i rymden som inte lyser
som stjärnor precis. Men vanlig materia byggd på protoner och neutroner står tillsammans med strålning som
vi kan observera för mindre än 5% av den totala energin i universum enligt
nuvarande uppskattningar. Så vårt vanliga universum förminskas alltmer i
jämförelse.
|
Strålning
|
0,005%
|
|
Vanlig synlig materia
|
0,5%
|
|
Vanlig ickestrålande
materia
|
3,5%
|
|
Mörk exotisk materia
|
26%
|
|
Mörk energi
|
70%
|
Tabell 1. Procentuell andel av olika uppskattade
energiformer
i universum i en artikel
av Ostriker och Steinhardt i januarinumret
av Scientific
American 2001
De
senaste versionerna av inflationsteorin åstadkommer ytterligare en perspektivförflyttning åt det
tillnyktrande hållet. Det visar sig, när alla symmetrier som är inbyggda i
standardmodellen för elementarpartiklar tas med i beräkningarna, att det med största sannolikhet inte är allt falskt vakuum som hinner övergå i sant vakuum, utan att området med falskt
vakuum expanderar exponentiellt runt om det område som bildar det universum där vårt synliga universum bara är en pytteliten del. Dessutom
upprepas denna bild, ett "vanligt" universum omringat av ett vilt expanderande
falskt vakuum, som en oändlig holografisk självgående process.
I nästa
avsnitt tar jag med läsaren på ytterligare ett steg som till synes förintar
varje tanke på vår egen betydelse. Det ska emellertid, hoppas jag, visa sig
vara tvärtom. Det finns många fler världar.
Som anmärkts tidigare
använder sig kvantfysiken av en matematisk beskrivning av rörelse som något som pågår i en
rymd av oändliga dimensioner. Den fysiska tolkningen av denna
abstrakta rymd har inte bekymrat partikelfysikerna särskilt mycket, men desto
mer kosmologerna. Vad den berömde kosmologen Lee Smolin kallat den "konventionella tolkningen inom kosmologin"
är att det finns ett oändligt kontinuum av universa och att det abstrakta matematiska rummet i själva verket
representerar ett multiversum. Vi måste vara noga med att
hålla det oändliga antalet universa i den holografiska inflationen skild från det oändliga antalet universa som så att säga existerar
parallellt med varje annat universum i den bilden.
Vad ryms
inom denna större verklighet? Jo det finns en oändlig mängd parallella världar till vår egen. Och då menas exakta kopior ner till minsta
elementärpartikel av hela vårt universum! Sedan finns det en oändlig
mängd världar som skiljer sig från vårt universum bara med positionen hos en
enda elementarpartikel. Sedan finns det en oändligt mycket större oändlig mängd andra världar som skiljer allt från
två elementarpartiklars läge till total oigenkännlighet visavi vårt universum. Men
alla dessa världar följer kvantmekanikens rörelselagar.
Ett
universum med ett speciellt värde på en viss egenskap existerar alltså i en
oändlig mängd. Denna mängd är ändock en otroligt liten del i den oändligt mycket större mängden - multiversum. Andelen är dock inte
noll utan ett bestämt värde, men ett värde som till skillnad från alla mätbara
värden förändras kontinuerligt. Det finns inga mätbara kontinuerliga
övergångar. Det gäller inte bara numera välkända förhållanden, som att ljuset
inte är en kontinuerlig ström utan består av fotoner, utan också sådant som
avstånd – d v s fysiskt, mätbart avstånd till skillnad från abstrakta avstånd i
abstrakta rymder. Inom varje universum kan ingenting anta en oavbruten räcka av värden utan endast diskreta värden - men ingenting förändras från ett diskret värde till ett annat!
Det är enbart andelen världar där något antar det ena värdet eller andra som
förändras med kontinuerliga (oavbrutna, utan "hopp") värden
tillgängliga. Och i inget universum registreras "själva hoppet".
Varje
partikel i ett universum finns i ett oändligt antal identiska kopior i multiversum som är utbytbara i den mening vi beskrivit tidigare, vilket alltså innebär att multiversum i
någon mening roterar medan varje observatör i något av de ingående universumen
bara kan registrera rörelse som statistiskt fenomen.
Den rörelse som kan härledas till påverkan från andra universa inskränker sig dessutom till interferens mellan praktiskt taget identiska parallella sådana. Det betyder
att 99,999999999999……99% (till ett näst intill obegränsat antal decimaler) av
multiversum är principiellt omöjligt att observera.
Vi verkar ha nått en nivå av
fundamental obetydlighet. Inget som händer oss är ursprungligt, utan en
illusion av statistisk karaktär. Ställ detta emot hur de gamla grekerna tänkte.
Aristoteles försökte urskilja en fundamental fysisk egenskap hos livet som
skilde ut det från icke-levande materia, nämligen ursprunglig rörelse.
Vi vet idag att det är fel.
Tunga atomkärnor kan vara oförändrade i miljarder år för att sedan, utan yttre
stimulus, plötsligt falla samman i vad som i Aristoteles mening måste betecknas som en
ursprunglig rörelse. Men ingen skulle komma på tanken att tillskriva dem liv. I själva verket kommer knappast några moderna tänkare på tanken att
tillskriva livet någon fundamental fysisk egenskap över huvud taget. Alla
egenskaper hos liv kan finnas i död materia och tvärtom.
Men Aristoteles hade rätt! Det finns en fundamental
fysisk egenskap som urskiljer levande materia från allt annat. Men inte
förrän många-världar tolkningen av kvantmekaniken fanns tillgänglig gick det att
bestämma denna fysiska egenskap.
Ett sätt att beskriva idén
om parallella världar är att tänka sig att varje
universum kan beskriva ett oändligt antal historier. I vissa
världar inbegriper historien biologiskt liv byggt på reproduktion av DNA. Det har ganska nyligen upptäckts att generna är mycket utspridda och
att det mesta av DNA är "skräp", men att "skräpet" kan ses som ett "historiskt
arv". I varje universum förändras
molekylkedjorna i DNA slumpmässigt genom mutationer.
Ofta finns identiska sekvenser på olika ställen på kedjan, men bara en fungerar
som gen. I världar som liknar vår finns levande organismer parallella till
våra egna i liknande miljöer. Om vi kunde titta på sekvenserna i deras DNA
skulle vi upptäcka att av två identiska sekvenser i vårt exempel av fungerande gen
och skräp kan vi bara återfinna den fungerande delen. Skräpsekvensen är
genom mutationseffekter slumpmässigt olik i alla andra världar än vår egen.
Det naturliga urvalet har behållit den fungerande
sekvensen på sin rätta plats i alla närbesläktade världar, medan skräpsekvensen
speglar de olika historiska tillfälligheterna i parallella historier i parallella världar. Den fungerande gensekvensen är däremot en mellanuniversell kristall! Detta är livets fysiska egenart
och ett unikum i multiversum. Långt ifrån
att
vara ett obetydligt kemiskt skum i ett obetydligt universum på en obetydlig planet som det
i vissa naturvetenskapliga kretsar varit fashionabelt att försöka chockera
meningslängtande människor med att människan är, så är vi en del av den mest
storskaliga av alla strukturer som skulle kunna upptäckas av ett magiskt
teleskop riktat mot multiversum.

Det finns de som hävdar
att man inte bör tolka den matematiska konstruktionen på detta påtagliga sätt,
men det hindrar naturligtvis inte de som redan försöker göra teknik av den.
Jakten på att bli först med en kvantmekaniskt fungerande dator - där olika beräkningarna görs i ett oändligt antal parallella världar för att i slutändan återföras till ett och samma resultat i alla
dessa världar - är redan igång och är ett sätt att tekniskt försöka utnyttja
denna underliga beskaffenhet hos världen.
Inte minst militären tar
detta på stort allvar. Alla säkra metoder för att kryptera meddelanden bygger idag på antagandet att det är omöjligt att
faktorisera de stora tal som används som nycklar i dessa meddelanden. Dessa
metoder har ansetts säkra därför att för att faktorisera ett tal med 250
siffror skulle krävas att man kunde koppla ihop 10 upphöjt i 500 datorer. Då
ska man veta att det bara finns 10 upphöjt till 80 atomer i hela det synliga
universum!
En kvantmekaniskt
fungerande dator har emellertid ett oändligt antal kopior av sig själv att dela beräkningarna med och
faktoriseringen av stora tal blir en barnlek och samtidigt beviset på att de
parallella världarna existerar - för var skulle annars alla dessa beräkningar
äga rum?
Men även om det inte
existerar fullt utbyggda kvantmekaniska datorer än så existerar motsvarigheter
till vissa av de delar en vanlig dator är uppbyggd av, logiska portar. Det är bara det att en kvantmekanisk logisk port utnyttjar att det
finns flera världar. En typisk logisk port i en vanlig dator är en som alltid
omvandlar en inkommande signal till sin motsats. Anta att jag kastar en slant
och får upp "signalen klave". Jag har anställt en person som ska simulera en
port av ovannämnda slag. Han plockar upp slanten, vänder på den så att "krona"
kommer upp, och skickar den tillbaka till mig. Hade jag fått upp "krona" skulle
han ha vänt upp "klave" naturligtvis. Om jag kastade slanten väldigt många
gånger och min anställde gjorde sitt jobb felfritt skulle den slant han
skickade vidare i 50% av fallen ha "krona" upp och i 50% av fallen ha "klave"
upp.
Om min gode anställde
istället skickade vidare slanten till en tvilling till mig som hade anställt en
tvilling till min anställde som skulle upprepa hela proceduren och skicka
tillbaka slanten till mig och vi upprepar denna procedur tillräckligt många
gånger så är det väl uppenbart att den slant jag fick mig tillskickad i 50% av
fallen fortfarande skulle ha "krona" upp och i 50% av fallen "klave" upp.
Däremot skulle jag inte längre kunna förutsäga krona eller klave som
slutresultat i de enskilda fallen. Om de istället för att vara "seriekopplade"
till oss använde en egen slant och utförde hela processen parallellt så skulle
sannolikheten för antalet "krona" upp eller "klave" upp på slantarna
tillsammans fortfarande vara densamma, 50% av vardera. Och jag skulle bara kunna förutsäga att min
egen slant hade fått omvänd "signal", men inga korrelationer med
parallellfallet.
Men om man kunde använda
samma slant i parallellfallet? Detta är vad som händer i en kvantdator
med denna typ av logisk port. När samma slant singlas i två parallella världar, är det inte bara våra
tvillingar, utan identiska kopior till mig själv och min anställde som singlar
respektive vänder på slanten. Fortfarande blir resultatet detsamma. Men om vi
låter även "seriekopplingen" ske parallellt med samma slant och med identiska
tvillingkopior så uppstår förstärkningar när processen är i fas och
utsläckningar när den är i helt motsatt fas. Den underliga effekten blir att i
varje parallell värld är det alltid på det sättet att när jag kastat
"krona" och slanten fått gå hela vägen genom min anställdes och tvillingarnas
hantering så skulle jag få tillbaka den med "klave" upp och tvärtom, "krona" om
jag kastat "klave". I motsvarande figuration av logiska portar i en vanlig dator har jag ingen aning om vilken signal jag får
tillbaka, även om jag vet vilken signal jag skickar in, bara att det är lika
stor chans för bägge. Exemplet visar att det finns informationsvinster att göra redan vid rudimentärt fungerande kvantdatorer.
Försök är på gång som
visar att t ex budgivningen i bridge skulle kunna ge spelarna betydligt mycket
mer information om varandras händer med samma antal bud om bara spelarna hade
tillgång till var sin kvantdator. Det
vore inte fusk. Spelarna kunde fortfarande bara ge signaler till varandra genom
normal budgivning. Däremot skulle det se ut som tankeläsning!