Intermezzo 5

 

Inom fem miljarder år måste vi lämna solsystemet eller lära oss kontrollera solen innan den förvandlas till en röd jätte. Solens framtida färg är alltså beroende på vad som händer med intelligent liv på jorden och vad det bestämmer sig för att göra.

Solens framtida färg är därmed beroende av politik och ekonomi likaväl som gravitationen och kärnkrafter. För många år sedan skrev Paul Davies en underbar bok[1] om sökandet efter superkraften i elvadimensionell supergravitation. Den verkliga superkraften kan som vi sett visa sig vara intelligensen.

 

Vad tror jag på?

 

Det som är möjligt för en människa med tillräckligt avancerad teknik att uppleva är det som existerar. Det betyder att det måste vara möjligt att simulera på en begränsad yta. Detsamma gäller naturligtvis för upplevelsen. Men eftersom existensen inte är beroende av upplevelsen, men möjliggör upplevelsen, och eftersom upplevelsen är möjlig att simulera på samma sätt som existensen, är existens, syns det som om en upplevelse finns även när vi slutat uppleva den.

Hur går det till?

När en fysiker ser på en matematisk formel som beskriver en del av den fysiska verklighet han studerar gör han i själva verket en simulering av den i sin hjärna med hjälp av de matematiska instruktionerna. Men  det fungerar naturligtvis bara om världen är beräkningsbar. Turingprincipen[2] säger att beräkningsbarheten är universell för alla fenomen, antingen de är skapade av oss (som när vi beräknar hur fort vi kan ta bilen genom nästa kurva eller räknar fram ett större primtal än någon annan hittills gjort) eller inte. Beräkningar är detsamma som simuleringar och simuleringar är alltid fysiska. Simuleringar är dessutom alltid multiversella, även mycket blygsammare simuleringar än de som kan göras med Omegapunktteknologi.

Vårt "grannområde" i multiversum har helt andra stjärnbilder än "våra".[3] Mina läsare och jag ser ut från parallella ögonpar framför parallella hjärnor från ett parallellt Tellus, men de stjärnbilder som syns är alla olika. Om vi kunde höja oss upp till det multiversella perspektivet skulle det vara lika svårt att avgränsa stjärnbilder från varandra som det är att avgränsa gener från skräp-DNA i vår skiva av multiversum. Men lika lätt som vi upptäcker stjärnbilder i "vårt" universum, lika lätt skulle en gen upptäckas i det multiversella perspektivet som den uppmärksamme läsaren numera vet.

Koalabjörnen är en fysisk simulering, som jag använt som exempel tidigare, och skulle upptäckas lika lätt i båda perspektiven. Det skulle även teknologiska simuleringar som stjärnkikare. I den mån en idé har en fysisk struktur i hjärnan skulle den också finnas multiversellt även om den vore betydligt svårare att studera (liksom den är "för oss"). Är det en "bra" idé så tenderar den att sprida sig i multiversum i form av simulerad fysisk upplevelse i allt fler hjärnor som befinner sig längre och längre bort från "grannområdet". I det multiversella perspektivet kan upplevelsen alltså finnas långt efter det att "vi" slutat uppleva den.

Bra idéer är odödliga och leder fram till Omegapunktteknologin.

 

Vilka frågor har jag?

 

Som efterföljd till ett tankeexperiment som lanserats av Max Tegmark har frågan om kvantteorin i sin "många världar"-tappning innebär att vi har ett evigt liv tagits upp. Max Tegmark själv är skeptisk, men medger att frågan besvärat honom.

Tegmarks tankeexperiment var egentligen avsett att visa att det är möjligt att empiriskt få belägg för att de andra världarna i multiversum är lika verkliga som den värld vi känner oss hemtama i.

Tanken är att den djärve experimentatorn sätter sig framför en pistol som är riggad så att dess avskjutningsmekanism är kopplad till en bifurkation i multiversum, en händelse där identiska tillstånd delas i två separata universa. En sådan koppling kan i princip göras redan med dagens teknik. Utfallet av experimentet blir att i den ena grenen i det nydelade multiversumet avfyras pistolen och experimentatorn dör. I den andra grenen avfyras däremot inte vapnet och experimentatorn pustar ut. Detta bevisar naturligtvis ingenting eftersom chansen att han skulle överleva hur som helst var 50%.

Men nu kommer det fina i kråksången. Experimentatorn gör om experimentet som han sitter. Överlever han gör han om det igen. Och igen. Efter så där en tio experiment är han, tänkte Tegmark, förmodligen övertygad om att det alltid finns någon gren i multiversum där han överlever. Hur många gånger han än gör experimentet kommer han alltid att uppleva en värld där han överlever alldeles oavsett hur många världar som finns där han inte överlever (och därför inte upplever att han inte överlevt).

Hur har tanken på evigt liv uppkommit ur detta experiment? Om experimentatorn fortsätter sina experiment kommer han visserligen alltid att befinna sig i en värld där han överlever, men alltid något äldre än han var före det senast utförda experimentet.

Men å andra sidan är alla händelser kvantmekaniska även om vi inte upplever dem så, vilket innebär att när experimentatorn blir så gammal (i de världar han överlevt) att han dör av ålderssvaghet, så bör det även då finnas "en dörr ut" i en värld där han överlever ett litet tag till. Väl där finns ännu "en dörr ut" o s v i all oändlighet. Ergo evigt liv!

Det kanske inte låter som något evigt liv att eftersträva, men man ska inte dra förhastade slutsatser. Teknologiska framsteg kanske gör att livet kan fortsätta i robustare former än våra åldrande kroppar. Detta kan hända fortare än vi tror, som vi ska se i nästa kapitel.

Så är det något fel på resonemanget att alla kommer att uppleva evigt liv?

 

Hur tror jag frågorna kommer att besvaras?

 

Bortsett från det tråkiga i att alla som redan dött i några universa verkar leva vidare i andra i ett allt sämre tillstånd så finns ett uppenbart problem i definitionen av den egna identiteten.

På det första problemet har föreslagits två lösningar. Den ena av Omegapunktteorins upphovsman, Tipler. Han tänker sig att en Omegapunktteknologi gör det möjligt att "återuppväcka" tidigare medvetna liv och placera dem i en "himmelsk tillvaro", något som han tänker sig att varelserna som besitter denna teknologi kommer att vilja göra för att uppväga tidigare lidande.

Den andra lösningen går ut på att i någon väldigt liten portion av alla universa sker en oväntad omkastning av degenereringsprocessen (som när någon efter åratal av liv "som grönsak" vaknar upp från ett tillstånd av koma). Max Tegmark menar att detta är en tänkbar lösning, men att den normala förväntningen bör vara ett långsamt utslocknande av medvetande och liv.

Problemet med identiteten kvarstår dock. Anta att vi känner igen oss själva genom våra minnen. Det betyder att vi bara kan leva vidare i de lösningar av multiversums vågfunktion som är approximativt kronologiska. Multiversums totala vågfunktion är förmodligen statisk , medan det vi upplever är en approximativ yta av orsak-och-verkan-förhållanden.  Fysikens lagar på dessa ytor verkar inte tillåta evigt liv.

Å andra sidan finns det ett oändligt antal sådana ytor i multiversum vilket bör betyda att den del av min hjärnstruktur som gör att jag definierar mig själv som mig själv i varje ögonblick bör återfinnas hos andra  kroppar i en del av dessa ytor. När en döende person tappar medvetandet finns ännu en stor del information lagrad i hjärnan. Denna lagrade information måste återfinnas i ett oändligt antal andra hjärnor på dessa ytor. En del av dessa återfinns i unga kroppar. I det här perspektivet är knappast den personliga identiteten strikt bevarad, men en del av den sprids vidare i multiversum.

Hur vi kan bevara den personliga identiteten kommer knappast att få något svar förrän vi kan tillverka robotar som tillräckligt naturtroget simulerar våra upplevelser.