Fysiker brukar säga att svarta hål inte har något hår, eller åtminstone ingen frisyr som skiljer dem
åt. Svarta hål är identiska så när som på enkla fundamentala egenskaper, såsom
massa, laddning och spinn.
Det är naturligtvis
samma egenskaper som skiljer standardmodellens (supersymmetrisk eller inte)
partiklar åt. Men kom ihåg att standardmodellens partiklar är masslösa om det
inte vore för Higgsfältets inverkan. Det märkliga är att
supersträngteoretikerna lyckats räkna på en fasövergång där svarta hål förvandlas till masslösa partikar. Det mest massiva och det
masslösa verkar vara två sidor av samma sak. Det är bara ytterligare ett
exempel på extremers identitet som vi sett exempel på i det föregående
kapitlet.
Det stora är detsamma
som det lilla. Fenomen med starka kvantmekaniska effekter är symmetriska med
fenomen som nästan helt saknar dessa effekter. Innehåll är yta.
Vår inre upplevelse är vår yta mot det yttre. Det är i det mest subjektiva som vi är närmast en
direktkontakt med den objektiva yttre verkligheten. Det betyder inte att vi ska
överge naturvetenskapens sätt att studera verkligheten och ägna oss åt
introspektion, det betyder att kvantfysikens resultat är direkt tillämpliga på
den subjektiva upplevelsen.
Kan man lära sig något av principen om extremers
identitet? Kan den principen vara
slagruta för fortsatta vetenskapliga framsteg på samma sätt som principen om
det naturliga urvalet, eller Ockhams rakblad och den Kopernikanska principen?
Det har föreslagits att principen om extremers
identitet är ett generellt sätt att hantera selektionseffekter. De fysiska termodynamiska
system vi använder för att hålla kvar information gör att informationsinnehållet tenderar att sammanfalla vid såväl
oerhört liten som oerhört stor skala.
