Draget från oändligheten av   Lennart Nilsson (Del 1)    
    ©2001 2002 2003
  
Lennart Nilsson  

      "En beprövad strategi för att få grepp om ett förbryllande  ämne är att skriva en bok om det." David Wick

   NATURENS SPRÅK
   SPRÅKA MED NATUREN
   KULTURVETENSKAP
   NATURVETENSKAP
   STANDARDMODELLEN
   KOSMOLOGIN





Webdesign Indexkompaniet Nilsson HB


Introduktion
Intermezzo 1
Intermezzo 2
Intermezzo 3
Del 2

Intermezzo 3

 

 

När jag sitter vid köksbordet och dricker en kopp te sammanflätas mina faktiska handlingar med min upplevelse av dem på så sätt att jag skulle svara att jag sitter och dricker te om någon frågade. I själva verket är mitt multiversella jag inblandat i ett otal olika, men var och en på sitt håll, lika verkliga situationer. I en del världar dricker jag kaffe. I en del världar gör jag helt andra saker. Det är kvantfysikens lagar som gör att verkligheten skiktar sig i parallella historier. I varje historia korresponderar upplevelserna (åtminstone approximativt) med den bakomliggande fysiska verkligheten, medan vi inte upplever alls de andra historierna med sina upplevelser som korresponderar med deras fysiska verklighet.

Det är detta som motiverar att vi pratar om varje skikt som ett universum, och om de andra skikten som parallella universa.

Men vad händer där system inte är sammanflätade. Där oskiljaktiga små partiklarna rör sig helt deterministiskt i en samlad vågrörelse. Så länge de rör sig i vakuum och inte stöter på omgivningen i form av mätapparatur och annat (sinnesorgan t ex) så skiktar sig inte verkligheten på detta parallella sätt utan man bör enligt Deutsch istället för parallella universa där tala om multipla universa.

Den fundamentala insikten vad gäller multiversum är att det på samma sätt som standardmodellen inte kan beskrivas enbart med hänvisning till antalet punktpartiklar (i multiversum kan ju varje universa uppfattas analogt med en punkt i ett kontinuum), så kan multiversum inte beskrivas med hänvisning enbart till ett antal universa utan det har en hel del struktur utöver summan av alla universa. Som Deutsch säger så är kvantteorin just en teori för fysiken i multiversum.

 

Vad tror jag på?

 

De olika världarna i kvantteorin har samma ontologiska och epistemologiska status som standardmodellens kvarkar t ex. De är precis lika verkliga och de ingår lika oundgängligt i kvantteorin och kan inte plockas bort utan att man överger den framgångsrikaste fysikaliska teori som någonsin upptäckts.

 

Vilka frågor har jag?

 

Om det nu är så att min biografi bara är en bland en massa andra mer eller mindre parallella historier, hur kommer det sig då att mina bekanta tycks leva i samma historia som jag? (De flesta av dem vill säga. En del, särskilt de kvinnliga, verkar leva i en annan värld!)

 

Hur tror jag frågorna kommer att besvaras?

 

Svaret har att göra med informationsspridning. Olika universa kan "korsa" varandra i den meningen att de i vissa stycken delar på samma information. Men varje parallellt universum är ett skikt med inom sig optimal informationsspridning. David Deutsch modellerar detta med hjälp av nätverk av tänkta kvantdatorer. Det har därmed också att göra med Bayes teorem, som vi såg i första kapitlet. Det har att göra med någonting kvantteoretikerna kallar "mått".

Jag och mina bekanta befinner oss på en "gren" av multiversum med approximativt identiska historier. Tack vare "tjockleken" på grenen, dess "mått", är sannolikheten, beräknad med Bayes teorem, försvinnande liten att inte jag och mina dubbelgångare och mina bekanta och deras dubbelgångare skulle uppleva "samma" universum.

Som den noggranne och eftertänksamme läsaren inser av detta är det under förutsättning att medvetandet också mångdubbleras och inte bara dess informationsunderlag. Men som vi sett är det bara approximativt klassiska termodynamiska fysiska system som kan lagra information. Är då medvetandet fysiskt?

Ett problem är själva frågan. På svenska betyder medvetande detsamma som både det engelska mind och consciousness. I den bokstavliga betydelsen av att vara något som innehåller vetande, är det klart att medvetandet sitter i hjärnan och följer alla kvantfysikens lagar. Men i betydelsen närvarokänsla, att inte bara uppleva den blodröda solnedgången utan också att uppleva att man upplever den, är det till synes inte lika självklart.

Filosofen Michael Lockwood menar att i den mån närvaro kan påverka någonting har det en fysisk position. Energi kan bara transportera information med som högst ljusets hastighet. Man pratar därför om ljuskoner. Jag kan bara påverkas av det som ligger inom min ljuskon och jag kan i min tur bara påverka sådant som har mig inom sin ljuskon. Om korrelationen av två fysiska händelser beror på min närvaro kan den närvaron, oavsett vad den består av, låsas in mellan två koner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


                                                                                                                           

Figur 4. Ljukonerna till händelserna A och C som är korrelerade genom den "andliga" händelsen B låser in B till en fysisk postion någonstans inom cirkeln.

Deutsch tror att en bättre förståelse även av medvetandets närvarokänsla kräver en bättre förståelse av hur kvantteorin och den allmänna relativitetsteorin kan uppfattas mot en gemensam bakgrund även om hjärnan i sig bara är att funktionellt betrakta som ett klassiskt termodynamiskt system.