Framväxande egenskaper som beror på tillfälliga
situationers inneboende symmetrier, och därför inte kan härledas ur allmänna
förhållanden, kan bilda fundament för förklaringar på allt högre nivåer. Om den
yttre muren i en gammal fästning är två meter tjock beror det på att de som lät
bygga muren en gång i tiden var rädda för att fiendearméer skulle tränga sig
in. "Rädsla" och "fiendearméer" är framväxande egenskaper som fasthålls med hjälp av den memetiska evolutionen. Medan rädsla kan härledas
bakåt till generna är begreppet fiendearméer enbart en kulturell enhet. För att
föklara hur atomerna som bygger upp stenen i muren hamnat där i sådana mängder
att muren är två meter tjock krävs därför mycket mer än kunskap om naturlagar.
Selektionseffekter uppkommer emellertid även inom fysiken. Om man sätter ut
råttfällor för att fånga råttor är det knappast förvånande att man inte fångar
större råttor än de som kan krypa in i fällan. På samma sätt är det föga förvånande
att när kolbaserat liv i form av astronomer tittar ut i universum så ser det ett universum som kan producera kol. Om detta är en
fundamental organisationsform för varje universum, eller resultat av spontana
symmetribrott, framväxande egenskaper och evolution är däremot inte helt självklart.
Vad som är klart är att kombinationen
av framväxande egenskaper, selektionstryck och naturlagar räcker för att förklara oss själva, våra gener och
memer, matematiska modeller och vetenskapliga teorier.
Memetisk ogräsbekämpning är en del av det
vetenskapliga projektet: Vi lever av kunskapens grödor och har inte råd att
låta vidskepliga växter frodas hur som helst.
Redan som ung grubblare förstod jag att den
medvetna simulering som är närvarokänsla närmast är att se som ett ingenjörskonststycke som väntade på att
skapas i artefakter. Först då skulle man kunna
förstå vad som krävs för att skapa närvarokänsla. Men först måste man kunna
bygga in perception och mening i dessa artefakter.
Kan man kopiera
närvarokänsla i maskiner genom imitering av genetiska och memetiska
instruktioner?
Svaret på frågan är självklart ett rungande ja. Om
inte så vore fallet skulle det kvarstå ett mysterium, ett "mirakel", ett "gap" i verkligheten. Däremot verkar det
mesta av AI-forskningen hamnat i
återvändsgränder.
De intressantaste angreppssätten är i mina ögon de som växte
fram i en grupp kring Douglas Hofstadter i mitten av 1990-talet, som anknyter till Jaynes tankar från mitten av 1970-talet om metaforer och språkliga överföringar. Hofstadter utgår från analogier som grundläggande för all perception, och därmed närvarokänsla, och inte bara i metaforisk,
språklig mening.
Ett av projekten i
gruppen var att skapa ett dataprogram som
kunde reagera på en handling vid
ett virtuellt kaffebord som liknade mänsklig imiteringsförmåga. Den som körde
programmet kunde peka på en sak på det virtuella kaffebordet och utmana
programmet genom kommandot: "Gör så här!"
Programmets uppgift var
nu att peka på en sak på kaffebordet som översatte handlingen till det egna
perspektivet.
Den som kör programmet
har sin virtuella plats här.
Programmet har sin virtuella plats här.
Figur 3
Lägg märke till att det
i ovanstående exempel (som är mitt eget) inte finns något "rätt" svar. Skulle
du kära läsare peka på popkornspåsen, eller skulle du peka på kaffekoppen på
programmets sida av bordet? Förhoppningsvis pekar du inte på samma kaffekopp
som den som kör programmet pekar på!
Men har detta med
närvarokänsla att göra? Som påpekats i kapitlet är känslor inte inlärda medelst
imitation. Ett Bayesianskt topologiskt
landskap torde behöva bära upp det hela. Bayesianska "övertygelsenätverk" är en
stor del av många AI-projekt. Här kan många fruktbärande överkopplingar
förhoppningsvis göras inom en nära framtid.
