Epilog

 

Det finns många fler ögonblick än de som ligger bakom dig och framför dig. Det är bara det att du inte upplever de som ligger vid sidan av dig. Men du upplever många av dessa i parallella biografier med dig själv som stjärna. Du kan tänka på dem som historier som virtuella kopior av dig själv genomlever.

Vad tror jag på?

 

Vi är automater av samma skrot och korn som resten av världen. Men vi är autonoma och intelligenta automater. Vi behandlar världen med kunskap. Vi har fri vilja. Vi hävdar moraliska värderingar i ett universum som tycks vara gigantiskt likgiltigt för våra göranden.

Detta har vi gjort sedan länge, men det är inte förrän kvantteorin fanns på plats med dess multiversum som ersätter den gamla teorins enda orubbliga blockuniversum som våra strävanden kan ges en möjlig mening utan att ta till vidskepligheter som ligger utanför naturlagarna.

 

Vilka frågor har jag?

 

För att saker och ting ska bli riktigt intressanta krävs att vi kommer att bygga tidsmaskiner. Men är det möjligt att liv kan förflytta sig i kraftfält som är så starka som de som finns i närheten av svarta hål? Det verkar hur som helst krävas för att vi ska slunga oss tillbaka i tiden.

 

Hur tror jag frågorna kommer att besvaras?

 

Det verkar rimligt att framtidens tidsmaskiner kommer ta formen av en "verkstad" där man sätter ihop kopior av framtidens människor utifrån signaler med detaljerad information om hur kopian fungerar. Signalerna kommer till oss genom en slags konstruerad "svartahålsvängdörr".

Det kommer förmodligen inte att vara att "läsa av" all informationen och skicka signalerna som är det svåra: Det svåra kommer att vara jobbet i ihopsättningsavdelningen. Hofstadters exempel med superdatorn som behöver ett helt år att simulera veckningen av ett enda protein visar på svårigheterna.

Men varför måste datorsimuleringen återge ett proteinbaserat liv och medvetande? Funktionerna måste väl vara oberoende av den substans som uppbär dem?

I slutändan är det säkert så, annars skulle inte Omegapunktteknologin vara möjlig, och då är inte heller Turingprincipen hållbar och då måste det mesta av naturvetenskapens framgångar lämpas av båten. Inte för att det skulle hjälpa, för i så fall skulle vi ändå sjunka.

Men i det korta perspektivet är det svårt att se hur vi kan återskapa något som liknar närvarokänslan utan att simulera biologiskt liv. Som funktionalisten Dennet erkänner[1] så har det autonoma nervsystemet "nyckel-nyckelhåls"-funktioner speciellt avpassade till det egna och omgivande materialet på praktiskt taget varje punkt. Detta gör det inom överskådlig framtid praktiskt taget omöjligt att skilja närvarokänslan från det material som evolutionen använt sig av.

Å andra sidan har Hofstadter offentligt låtit sig imponeras av ett datorprogram som kallas Emmy[2]. Programmet kan analysera kompositioner av t ex Beethoven, Mozart, Chopin, och Joplin och sedan själv komponera musik med omisskännliga drag av dessa kompositörers stil och anda. Han säger sig förbluffad av att så känslosam musik kan åstadkommas av något som aldrig hört en ton eller upplevt ett ögonblick av liv. Då ska man veta att Hofstadter är vida berömd inom AI-kretsar och inte låter sig imponeras i första taget.

Vi vet ju också redan att evolutionen hittat känslorna i komplicerade Bayesianska nätverk med Bayes teorem som en matematisk grundstruktur. Likt alla matematiska strukturer kan de beskrivas i formella system och automatiseras.

Vi vet också att den som återskapas i ett tidigare ögonblick återfinner sig i ett som ligger vid sidan av det han/hon kommer ifrån. Ögonblicken vi har befunnit oss i kan vi aldrig ändra.

Vi söker skönhet. Det gör vi rätt i för alla ögonblick är för evigt.