Det vill jag finna, innan jag står inför herrn i himlen, innan jag återuppstår i ett tusenårigt rike. Jag vill nämligen inte bli odödlig på ett sådant sätt. Tänk att leva i ett paradis där ingen dör, där ingen föds, ingen äter, alla bara är. Nej, då vill jag hellre uppleva mitt paradis på denna jord under den tid jag lever, nämligen nu.

Det var en gång en söt tjej som gillade mig fast jag var 10 år äldre. Hon retades ofta, hon tycket att min mage var otränad (den putar ut lite och har alltid gjort). På den tiden var den inte otränad, det är den nu, men hennes retsamhet straffade sig direkt och då skrev jag denna lilla elakhet.

FRÖKEN JOHANSSON RYGGSKOTT
Sjutton år och förtidspensionär,
hur kunde det gå så här?
Det var nog för att du inte var snäll
som ryggskottet satt där med en smäll.
Att reta mig för att vara rund om magen!
Sådant straffar sig redan till morgondagen.

Så vad gör du nu med ditt diskbråck,
förutom att sova som en stock?
Passa på och läs en riktig bok,
lär och tänk, bli klok.

Efter lekskolan har det väl inte hänt så mycket mer roligt i mitt liv. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fulla fall.

Förutom, ja förutom i sexan. Det var vinter, rast och som vanligt bråk på det uppskottade snöhögarna. (Vi hade faktisk mycket snö när jag var liten.) Herre på täppan!

Tjong! Vad hände? Min näsa blöder och kläderna är fulla med snö. Kläder blir så när man ramlat från toppen och ner.

Nu var det så att alla ungar hade en överenskommelse om att inte använda knytnävar i slagsmålet om snöhögen. Trots det hade någon klippt till ordentligt. Vem? Jo, en tjej, just det en tjej hade klippt till mig i nyllet så att blogen rann. Snabbt som ögat bildas det en ring av intressanta åskådare runt mig. alla tycker att jag skall slå tillbaka, men jag slår aldrig och allra minst tjejer. In i den församlade hopen störtar en lärare, griper tag i mig och släpar iväg en förvånad jag till ett klassrum.

Bra, tänker jag! Han vill stoppa näsblodet. Istället skäller han ut mig. -Inte får man väl bråka med flickor. -Att jag bara understod mig att slåss på rasten.- Detta skulle minsann mina föräldrar få reda på.

Ack ja, där satt jag blöt och blodig och fick skäll för något jag inte gjort. Det var ju tjejen som klippt till mig! Tänk vad fel det kan bli bara för att killar uppfattas som de gör.

Idag var en alldaglig dag. Allt gick sin vanliga trall, med en och annan knall. Inget jag blev upphetsad av, inget att komma ihåg inför framtid.

Många dagar blir så här, dvs ganska ordinära. Tur kanske är väl det, att inte allt jämt går åt helvete.

Man måste säga att vintern varit vinter. Nästan som i mina barndoms dagar.

Sublimerade tankar blir ingenting i långa loppet. Kan man inte låta bli att tänka skräp kan man väl åtminstone låta bli att skriva dem. Har ni läst att vedervärdigt dåliga bloggar på tidningssidorna?

Jag vill inte påstå att Andersblog är stor litteratur, eller läsvärda tankar. Men mitt är åtminstone inte betalt arbete och skvallrar inte om vad andra gör hela tiden.

Ner med sportbloggarna i Aftonbladet, Expressen och alla andra tabloider. ( det inkluderar numera också DN )

En gång i tiden fanns ro, fanns tid

Då levde jag, då andades jag

Nu är man ännu gladare. Att se svenska hockeyspelare kämpa med hjärta, att se dem offra allt för att nå ett ouppnåligt mål. Att för första gången vinna över en bättre motståndare. Att med inga proffspengar kunna skapa en laganda och en samhörighet som ger större kraft än vad som tycks möjligt

Jag talar om Damkronorna. Lär av dem gubbdjävlar.

Bara idrottare som är hungriga vinner.

Va glad jag är!

Ryssland spöade Tre kronor med 5-0. Bengt-Åke Gustavsson svamlar om att komma in i turneringen. Förlust i nästa match och man är ute.

Hur dåligt får NHL-proffs spela för alla sina miljoner. Hur dåligt får en förbundskapten vara i att planera, coacha, ordna så att leget är förberett. Heja soporna i svenska manliga hockeylandslaget. Ni besannar min tes att för mycket pengar ger idioter vid rodret och oinspirerade idrottare på plan.

Tacka vet jag damkronorna. De måste arbete heltid i helt vanliga jobb för att kunna spela hockey. Det danar karaktär, kampvilja och lite djävlaranamma.

OS
Synnerligen underligtdet där med idrott och media. Roligt att en idrottare äntligen som tog upp svenska medias otroliga förmåga att inte se möjligheter i rimlig proportion.

Idioterna på TV lät besvikna när en svenska tog brons i störtlopp. När man är besviken på en annas människas insats som är utöver det vanliga tycker jag man skall försöka att åka själv (som Stenmark en gång sa när han fick en ovanligt dum fråga).

Vem tror att vi tar guld i ishockey? Inte jag, det svenska laget har den absolut sämsta coachen, sämsta ordningen inför turneringen, laget är fel uttaget, preperationerna minimala. Vinner de skall jag sluta titta på hockey, sluta köpa produkter som spelrna gör reklam för. De tjänar för mycket för att bry sig. Hur kan man tex inte fixa så ens skridskor kommer fram på rätt sätt. Klantigt, amatörmässigt, lat. Hoppas Sverige åker på stryk att de inte ens tar sig till kvartsfinal.

Om inte imorgon funnes, vad gjorde du då.

Om inte framtid kunde skönjas, hur skulle din väg gå

Jag kan inte se det som blir, inte veta ditt framtida liv

Jag kan dock säga, att om du är älskad finns framtid

Vad händer i dina sagor som inte händer i mina? Kan du tala om det för mig? Skulle det mot förmodan hända andra saker så vill jag låna dem för att divergera min fantasi som blivit så enahanda.

Och varför får man inte säga saker som man vill säga och vara ärlig när man känner för att vara ärlig. Vad har sanningen för existensberättigande om man aldrig får använda den och vad har livet för verklighet om man inte kan tala om hur man uppfattar den. Jag kan väl få tycka om någon för den hon är, så länge jag är ärlig mot henne och mot mig själv.

Självklart säger ni nu, men ibland är inte livet så och vi säger faktiskt oftare nej än ja till den ärlighet och öppenhet vi säger att vi vill ha.

Låg feber, näsan rinner som ett vattenfall i maj, kroppen värker och huvudet känns fullt (en ovanlighet ;)) av gegga.

SYRETÄLT
Som en astmasjuk behöver sin dos
Söker varje själ sin törneros
I längtan efter vila och tro
Glömsk om historia
Utan en skinande gloria
Under himlen ta det med ro

Långsamt reser sig dagen över natten.
Andas nytt fläktar bort unket
Ger en illusion av ny tid
Längtan till sommarbris

När jag var sju år, på våren, början av sommaren, var det första gången som jag förstod hur elaka barn kan vara mot varandra. Jag kommer ihåg att jag blev, under en hel dag, retad för något fint jag fått av mina föräldrar. Jag förstod inte att de andra barnen var avundsjuka. Jag upplevde bara den dagens konstanta retande. Alla typer av ungar , flickor, pojkar, alla retade de mig den dagen. Jag tror att det var just en grabb som startade, kanske för att han mest avundsjuk, men han fick alla med sig och till slut var det outhärdligt.

Jag kommer ihåg frustrationen och hur arg, ledsen, kränkt, hatisk jag kände mig. Min bägare rann över och det slutade inte bra. Sen den dagen har jag aldrig förlorat kontrollen igen. Inte sen 7 års ålder. Läxan jag lärde mig att när allt rinner över måste man hålla koll på sitt agerande.

Funderar på att försöka berätta en historia om något genom att skriva ett litet avsnitt varje dag. Frågan är bara vad historien skall handla om och om den skall vara fiktion eller baserad på verklighet.

Om folk visste om denna plats och att jag kontemplerar skriva om verkliga händelser kanske de skulle bli rädda, förskräckta, tveksamma. Men vad kan en helt vanlig kommunalbyråkrat skriva om som skulle kunna framkalla sådana känslor? Sina erfarenheter kanske? Händelser ur vardagen i en politiskt styrd verksamhet? Om politikers beteende!

Ta till exempel en nu betydelsfull politiker på orten, som för 15 år sen berättade för mig att alla kvinnor i hennes parti , utom en, hade gått sängvägen till bättre platser på listan. Det kan ju vara intressant... eller egentligen inte. Faktiskt ganska trist!

Nej, jag får nog fundera lite mer.................

Vad skall du egentligen behöva veta för att leva, vad behöver du egentligen uppleva för att veta.

Du ler för jämnan men i dina ögon lever sorgen, i dagen som stundar skymtar du hoppet som ett sjunket vrak och ute på havet blåser den styva kuling som skall krossa minsta tanke på tro. Kärleken är död.

Glöm imorgon som den dag du skall gömma alla dina sorger. Göm i morgon som den dag du glömde att nå. Jag vet vad du tänker, jag vet var du bor, jag kan leva ditt liv, jag kan tro ditt hopp, men jag kan aldrig vara din kärlek i morgon.

I historien har det upprepat sig till förbannelse. Någon kan inte glömma en oförätt, en annan sörjer sin älskade. I historien har mången försökt att leva utan hänsyn till detta. Att leva utan en syn på vad som var och en önskan om vad som skall komma går inte. Carpe diem säger visa. Jag säger "carpe futurum", utan framtid är inte morgondag, utan framtid är inte nuet och utan framtid är inte historien.

Det kommer en dag i allas våra liv då vi reflekterar över vad som egentligen hände. Kanske känner vi sorg, skam eller glädje över vad nu än hände. Oavsett det kanske det är så med oss människor att vi måste reflektera för att gå vidare. Vi måste bestämma om vi klarar av att ge mer av oss själva innan vi är beredda att ta emot av andra. Frågan är om det måste vara på det viset i evighet eller om vi kan lära av framtiden så att vi aldrig gör de misstag vi måste lära av. Nu kan detta låta underligt men egentligen gäller det väl bara att tänka efter före, eller har jag fel?

Somliga människor vandrar hela livet rakt fram, utan att se åt sidorna, utan att reflektera om andra vägar. Dessa människor blir ofta bäst i ett litet fält av mänsklighet, tex världsbäst i någon idrott. Hur kommer det sig? Föds vissa med kunskapen om 100%-ig koncentration eller är det något de lär sig. Föds vissa med så starka psyken att inget hindrar dem från att nå sina drömmars mål, inte ens kroppens begränsningar?

Vi sägsa bara har kopplat våra sinnen till 10-15% av vår mentala kapacitet. Vad skulle hända om vi nådde 50? Vad händer i världen om vi nyttjar 80% av hjärnans resurstak?

Kollapsar fler i hjärnstress eller blr fler fredliga, älskar man fler människor eller hatar man färre?

Jag söker svaren i min egen själ och har dem ännu inte...