Du kanske är medelålders när dina barn inte längre är barn

För mig finns det fler frågor som jag tänkte att hockeyorganisationen själv bör fundera på.
1. Hur rehabiliteringsprocessen ut, har man ens en plan, finns det en ansvarig som följer ”grabbarna” så de inte gör något dumt i brådskan att komma tillbaka?
2. Har inte unga spelare en mentor, någon som coachar, någon att prata med så dumma val förhindras?
3. Hur ser egentligen en hockeyspelares anställning ut? Gäller inte LAS och då också arbetsgivarens rehabiliteringsansvar?
samt en generell fråga
4. Ser inte idrotten att just dessa fantasilöner som delas ut för mediokra och i ett samhällelikt perspektiv obetydliga insatser skapar just problem med dumma val.

Jag har andra frågor också men de får vänta. Min egen reflektion kring ovanstående frågorna är dock: att tydligen lämnar man en spelare i sticket när de är skadade, det finns ingen övervakning av rehabiliteringen, ingen som kollar av vad som händer. Det finns ingen coach som tar ansvar för planering, ingen för den unge spelaren att anförtro sig till.

En vanlig arbetsgivare skulle aldrig kunna upphäva ett kontrakt, oavsett hur det faktiskt ser ut utan att ha gjort allt den kan för att ordna en rehabilitering och förhindra dumheter.

Det är för mycket pengar inom elitidrotten och pressen på att prestera är kanske orimligt hög. Hade lönen varit som en undersköterskas kanske inte dumma val gjordes, för vem vill riskera allt för en bråkdel av idrottsmännen inom hockey idag tjänar? Är det också så att chefen kanske ligger på en hela tiden och frågar ”när kommer du tillbaka, du vet att du måste vara klar då och då” just därför att kostnaden är så hög?

Nä, jag tror nog att hockeyorganisationen bör ta en fundering på hur de arbetar/eller inte arbetar.

Vad 23-åringen belangar hoppas man att inte allt går åt skogen nu, trots att det var ett oerhört idiotiskt val han gjorde. Förresten, vem gav honom skiten? Tala om det så kanske fler dumheter kan undvikas i framtiden.

Samma sak är det väl med kassor i varuhusen eller för den delen Systembolaget där jag är en mycket frekvent kund (ja eller var, för nu är det fullt i vinkylen ). Man ser kassorna där framme, inte en person så långt ögat når, man går fram genom gången av hyllor och precis tre meter innan dyker det upp. 70 pers som ställer sig i alla kassorna och själv väljer man då den kortaste, men den visar sig ju vara långsammast, då det skall krånglas med kort, eller återköp eller brist på pengar eller språk som ingen fattar. Det är som någon sett en i någon övervakningskamera och tänkt, den där killen tar det alldeles för lugnt, han är inte stressad. Budskapet går ut till någon underlig kader av människor.
”OK skicka fram 70 fejkkunder så han blir försenad och stressad!”

Eller varför inte när du skall spela golf. Inte en käft har bokat tid, du ser ut att få ha hela banan för dig själv. När man anländer till parkeringen står där 3-4 bilar. Allt lugnt och skönt. På väg mot rangen så ser man helt plötsligt 10 pers, var kom de ifrån? Och när man tänker att nu skall jag väl ta och spela, jag hade ju bokat kl 08.30 så ser man hur hela banan är full av 4-bollar och att det står två typer och väntar vid tee. ”Skall du gå ut nu?, Vi hänger på.” Utan någon hänsyn, utan att ha bokat tid. Det är fortfarande 4 bilar på parkeringen så man börjar förtvivlat leta efter en gömd buss eller ett närbeläget hotell , men inget syns. Var fan komma alla ifrån, på en måndag morgon. Truman showkänslan infinner sig och man kan nästan krevera.

Den där Truman-känslan är lite frustrerande, för inte är det väl så att ens tålamod måste prövas av dessa saker, så triviala. Eller så är det just det, det är det triviala som är tålamodsprövande. Att vara åskådare vid ens barns födelse och död, det är bara olidligt, det har inget med tålamod att göra. Att vänta månader på klartecken för behandling av en svår sjukdom är slitande, har inget med tålamod att göra. Att uppleva saker som skapar krisreaktioner är erfarenheter som kanske gör det där triviala så otåligt. Att bara leva en dag är en kamp och att då få den där Truman-känslan hjälper liksom inte en att klarar av de små guppen i vardagen utan att bli irriterad.

Vad vet jag, erfarenheterna av mitt liv har varit värre än bilar som blockerar ens utfart, kunder som gör köandet innan betalning lång eller golfande typer som blockerar varje chans till att i egen takt strosa runt banan. De har troligen gett mig ett tålamod med det triviala och en beredskap på köer, trängsel och andra dumheter, det är något man måste leva med.

Men visst vore det skönt att slippa :)