Inledning

Olika diagnoser
Begrepp
ADHD
DAMP
Tourette
Asperger
FAS
Klinefelter/XXY
OCD
Diagnoskriterier
Diagnostik
Olika perspektiv
Positiva sidor
Flickor
Tonåren
Vuxna
Negativ utveckling
Behandling
Pedagogik
Skola
Elevvård
Samhällets stöd
Överklaga beslut
Kritiska röster
Kontakter
Länkar
Diskussion
Gästbok
Startsidan

 

Vuxna och NPF

Tidigare trodde man att de allra flesta neuropsykiatriska svårigheter växte bort och läkte ut under puberteten. I vissa fall tycks det som om så också är fallet men många (kanske de allra flesta) har kvar problemen i vuxen ålder.

Psykolog Lennart Lindqvist (1993) har i en av sina undersökningar funnit att merparten av de som hade svåra MBD/DAMP-symtom i barndomen hade kvar sina problem i vuxen ålder. Intensiteten i symtomen hade minskat liksom hyperaktiviteten. Vissa personer hade istället utvecklat en påfallande passivitet och därmed också övervikt. 88 procent av de vuxna beskrevs av anhöriga som motoriskt klumpiga och många hade fortfarande finmotoriska svårigheter. Lindqvist menar dock att problematiken i vuxen ålder i första hand inte är ett motoriskt problem utan ett socialt problem.

Allt fler föräldrar börjar förstå att de själva har samma svårigheter som deras barn kämpar med och som de utreds och diagnostiseras för. Dessa vuxna börjar själva kräva egen utredning och diagnos, de vill veta om deras egna svårigheter beror på en neuropsykiatrisk problematik. Det är dock inte alldeles självklart vart vuxna skall vända sig med sina frågor.

I en undersökning från 1998-1999 (Sääf Göransson 2000) beskrivs hur vuxna personer med diagnos bollas mellan olika handläggare och olika myndigheter, de hör inte hemma vare sig i landstingets vuxenhabilitering, inom psykiatrin eller i kommunal handikappomsorg. Inom socialtjänsten hänvisas de till olika handläggare och det tar tid att hitta någon som ser det som sitt ansvarsområde att besluta om stöd för dessa personer. Dock konstateras i undersökningen att en större öppenhet att hitta lösningar och en vilja att erkänna problemen kan skönjas inom socialförvaltningarna.

Många av svårigheterna förbättras med stigande ålder men hur mycket och när är individuellt. Den som har lättare symtom i barndomen har troligtvis senare i livet också lättare att kompensera för sina brister. Ju svårare symtom i barndomen desto sannolikare att personen har bestående problem i vuxen ålder. Det finns sannolikt också en betydande koppling mellan tidigt stöd i barndomen och hur svårigheterna tar sig i uttryck i vuxen ålder. Det är troligt att ett stort antal vuxna inom psykiatrin med olika diagnoser har en neuropsykiatrisk problematik i botten.

En liten del av dem som har neuropsykiatriska svårigheter återfinns inom missbruks- och kriminalvård. Men om man vänder på resonemanget så är de å andra sidan överrepresenterade inom samma vård. Det är därför av största vikt att barn tidigt i livet fångas upp och ges adekvat hjälp. Endast 3 procent hade dragits in i missbruk eller kriminalitet i Lindqvist (1993) undersökning. Han drog av det slutsatsen att föräldrarna är en skyddande faktor, alla vuxna i hans undersökning kom från hem med motiverade och välutbildade föräldrar.

Hur svårigheterna kommer att ta sig i uttryck för den vuxne är beroende av en rad faktorer som till exempel begåvning, utbildning, social tillhörighet, uppväxtvillkor etc. Omgivningen märker sällan så mycket av problematiken då många vuxna lärt sig att dölja eller kompensera sina brister. En liten grupp har så stora svårigheter att vardagen bli ett stort kaos.

Autistiska drag i sin personlighet

För den som har mer autistiska drag i sin personlighet kan vuxenlivet te sig lite annorlunda.

Gillberg (1997) delar in vuxna personer med denna svårighet i tre grupper; en grupp med personer som fortfarande i vuxen ålder är avskärmade, en grupp med personer som är aktiva och udda samt en grupp med personer som är förhållandevis passiva i vuxen ålder. Han menar att ungefär 2 av 5 med Aspergers syndrom förblir relativt avskärmade även som vuxna. De väljer ofta ensamhet före gemenskap och har svårigheter i umgänget med andra människor. Ytterligare 2 av 5 tillhör den grupp som är mycket aktiva men uppfattas av andra som socialt udda. De har inte de sociala koderna och är ofta distanslösa i sina kontakter, de talar högt vid opassande tillfällen och generas inte så lätt. En del varvar upp ordentligt och kan nästan verka maniska.

Ett litet antal personer med Aspergers syndrom blir passiva som vuxna. De gör inget större väsen av sig, verkar ytligt sett snälla och oförargerliga men under ytan kan det finnas en rigid, tvångsmässig och snål attityd. En del av dem med en negativ fixering vid vissa idéer eller andra människor. Gemensamt för vuxna med Aspergers syndrom är att livets erfarenheter inte tycks påverka deras rutinbundenhet och bristen på sunt förnuft. Gillberg (a.a.) skriver att

"de grundläggande problemen med social interaktion, kommunikation och det stela oflexibla beteendemönstret i allmänhet kvarstår ganska opåverkade från tidig barndom till hög vuxen ålder" (s.64).

DIAGNOSENS BETYDELSE>>>

AKTIVITETSNIVÅ>>>

IMPULSIVITET, MOTORIK OCH PERCEPTION>>>

ORGANISATION- OCH PLANERINGSFÖRMÅGA>>>

RELATIONER>>>

STUDIER OCH ARBETSMARKNAD>>>

ANDRA PROBLEM>>>

 
Uppdaterad
2002-01-06
neuronatet@brevet.nu ©2000-2001N@N
Marie Lundqvist
Socionom