Diagnos - vuxna
Ett stort antal människor som fått diagnos i vuxen ålder eller som saknar diagnos
men ändå förstår att deras svårigheter återfinns inom det neuropsykiatriska
spektrumet vittnar om den lättnad denna förståelse har fört med sig.
Ulph Wahlbom (2000) skriver i sin nätdagbok om sina känslor.
"I dag är jag 100 % övertygad om att jag har ADHD. Känslan av att erkänna
detta för mig själv var som en stor sten föll från mitt bröst….Att hitta en
orsak till mitt skumma beteende blev ett otroligt lyft för mitt självförtroende."
För många blir diagnosen en bekräftelse på att inte vara "knäpp", en upprättelse
och en förklaring till varför livet varit så rörigt och kaotiskt.
Insikten att det finns fler människor med liknande svårigheter kan
också vara förlösande.
För anhöriga och föräldrar innebär också diagnosen i de flesta
fall en lättnad men också en sorg. När diagnosen ställs får de en förklaring och
bekräftelse på något som de alltid anat. Den lättnad detta innebär blandas med
känslor av otillräcklighet. De känner kanske att de borde ha stått upp för sitt barn
mer under uppväxten, att de borde ha tagit strid tidigare för att barnet skulle ha fått
en diagnos och därmed mer hjälp. När BOSSE (Sääf Göransson 2000) gjorde sin
undersökning hade man för avsikt att använda den vuxnes sociala nätverk som stöd i
vardagen istället blev utfallet att de fick hjälpa nätverket då anhöriga hade så
stora behov av att få prata av sig och få stöd för egen räkning.
Vuxna människor har större möjligheter att påverka sin tillvaro
än vad barn har som är hänvisade till vuxna människors beslut. Det kan vara en
förklaring till att svårigheterna inte är lika uttalade hos vuxna. Det som under
skoltiden var ett funktionshinder kan vändas och bli till en tillgång i vuxenlivet
– med rätt hjälp och stöd.
|