Behov av särskilt stöd
I utbildningen skall tas hänsyn till elever med behov av särskilt stöd enligt Skollagen
1 kap. För elever med svårigheter skall skolan upprätta ett åtgärdsprogram. Insatser
kan behövas som t.ex. assistent och särskilda pedagogiska hjälpmedel. Har barnet läs-
och skrivsvårigheter är skolan skyldig att utreda vilket behov av stöd
barnet har samt vidta åtgärder för att tillgodose behovet. Har barnet svårt att
koncentrera sig, svårt att arbeta i en större grupp eller liknande skall detta utredas
av sakkunniga som kan bedöma orsakerna till detta. Kanske behöver barnet en mindre
undervisningsgrupp eller assistent.
Barn får inte det stöd de borde trots utredning, skolkonferens och pedagogisk
handledning. Allra svårast är det för de barn som inte får en diagnos efter en
utredning. Ekonomiska och organisatoriska skäl anges till att detta inte sker. " Det
är som att det först måste bli katastrof, innan åtgärderna sätts in" (Edblom
2000).
Klassföreståndaren eller den som svarar för undervisningen och
ansvarar för det vardagliga arbetet i skolan. Om det uppstår problem som inte går att
lösa med läraren är det rektor som har det yttersta ansvaret för verksamheten i skolan
och har ett särskilt ansvar att se till att barn i behov av särskilt stöd får det.
Nästa steg är Barn- och utbildningsnämnden (kan benämnas lite olika i kommunerna som
t.ex. skolstyrelse) i kommunen. Slutligen är det Skolverket som
har tillsynsansvar över skolorna och den sista distansen att vända sig till om inte
problemen går att lösa på annat sätt.
En undersökning av Magnus Landgren (2000) visar att ett av tio barn i sex- till
sjuårsåldern har en funktionsnedsättning i något avseende som kräver särskilda
resurser i skolan. Vanligast är neuropsykiatriska svårigheter som finns hos
drygt 5 procent av barnen samt lindrigt begåvningshandikapp som finns hos 2,5 procent.
Undersökningen bekräftar tidigare frekvenssiffror från andra undersökningar.
Studien visar att neuropsykiatriska svårigheter är förknippad med en kombination av
ärftliga och miljömässiga faktorer. Motoriska och språkliga problem och
inlärningssvårigheter är således vanligare i familjer med barn som har
neuropsykiatriska svårigheter. Redan före skolstart har två tredjedelar av barnen med
DAMP visat tecken på försenad språkutveckling och vid skolstart märks detta påtagligt
i olika språktest.
Studien visar att impulsiviteten och koncentrationsförmågan påverkar svårigheterna
med handmotorik och koordination. Vid uppföljningen efter fyra år hade pojkar med DAMP
fem gånger ökad risk för uttalade matematik- och/eller lässvårigheter än pojkar utan
diagnos. Sex av tio pojkar med DAMP hade mycket uttalade skolsvårigheter. Studien pekar
också på att det idag finns tillförlitliga metoder att vid skolstarten fånga upp barn
med DAMP.
Landgren drar slutsatsen att om resurser satsas och tidigt inriktas
mot barnen med funktionshinder kan man förvänta sig en bättre prognos. Studien pekar
på hur viktigt det är att i början av barnens skolgången identifiera funktionshinder
för att kunna göra nödvändiga satsningar. De insatser som främst behövs i skolan är
små grupper, särskilt anpassad pedagogik med pedagoger som har specialkompetens, och i
vissa fall även medicinering.
|