|
|
Tonåren och dess identitetsutvecklingPerioden mellan barndom och vuxenhet utgör en kritisk utvecklingsperiod i livet då det sker stora förändringar. Hormonerna rasar i kroppen och både kropp och psyke påverkas. Könsutvecklingen medför stora psykiska förändringar för den unge. Detta kombinerat med förändrade krav ifrån omgivningen ställer stora krav på individens självuppfattning, dvs på dess identitet. Den unge känner inte riktigt igen sig själv när kroppen och humöret förändras. För vissa innebär denna omvälvning inga allvarliga bekymmer men för andra innebär denna tid en känsla av starkt främlingskap gentemot sig själv och andra. Ett naturligt sätt att hantera denna känsla av främlingskap är att bli så lik sina jämnåriga kamrater som möjligt. Tonåringen har inom sig två motstridiga behov, självständighet kontra beroende. Det kan bli tvära kast mellan dessa två ytterligheter som vanligtvis också resulterar i oändliga konflikter mellan föräldrar och barn.
Den amerikanska psykologen Erik H Erikson delar in barnets psykiska utveckling i åtta psykosociala utvecklingsfaser från födseln till ålderdomen (Cullberg 1976). Erikson var övertygad om människans möjligheter att senare i livet kompensera brister i barndomen och fokuserade hellre på det friska än det sjuka. Han ansåg att varje fas har sin kris att lösa och att det finns en positiv och en negativ sida i krisen. Om krisen löses på ett positivt sätt går vi vidare med mer kunskap om oss själva och med större mognad. Om krisen löses på ett otillfredsställande sätt kommer den negativa sidan att införlivas i vår personlighet. Eriksson fokuserade under tonåren på identitetsutvecklingen. Identiteten, som har med rollen som kvinna eller man att göra, dominerar under denna period. Eriksson definierar jagidentitet som förmåga att uppleva och vidmakthålla en inre enhet och kontinuitet som någorlunda motsvarar andras uppfattning av en själv. I förlängningen innebär utvecklingen en förmåga till uthållighet och trofasthet mot människor och ideal. Att vara sig själv och kunna dela med andra. Utöver familj och skola får kamraterna betydelse för individens förmåga att finna sin identitet. Den unge måste ha tid till att experimentera med roller vilket sker i samspel med jämnåriga kamrater. Många ungdomar skaffar sig någon form av idoler att identifiera sig med. Om krisen genomlevs negativt ger det ångestupplevelser. Risken finns att förvirring uppstår och man upplever sin identitet som diffus eller att den unge antar en "negativ identitet" och dras till sådant som ligger långt från det önskvärda tex droger och asociala gäng. Att bli bäst på att vara värst är bättre än att vara ingenting. Om ångesten däremot övervinns, kan det bli en tillväxt. I tonåren är det vanligt med regression dvs en tillfällig tillbakagång i utvecklingen, och man pendlar mellan barnsligt beroende och självständighet. Det är inte onaturligt att den unge kommer att uppleva en identitetsförvirring. Om de vuxna respekterar den unge som en självständig person med rätt att finna och ha sina egna meningar, desto lättare löses förvirringen upp. Erikson menar att det i denna period finns stora möjligheter att kompensera tidigare brister.
|
