Familjen

Samspelet inom familjen påverkas naturligtvis av om någon eller några av familjemedlemmarna har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Att leva i en familj där någon har dessa svårigheter ställer extra krav på familjemedlemmarna och familjen kommer att fungera annorlunda än andra familjer.

Påfrestningarna kan periodvis vara extremt stora och det är lätt att hamna i negativa mönster. De familjer som vill ha hjälp får ofta slåss mot experter och myndigheter. De flesta får kämpa i många år. Många föräldrar känner sig också missförstådda och misstänkliggjorda. Barnets beteende tär på föräldrarna som tvingas leva med en ständig oro för hur det skall gå för barnen. Skilsmässofrekvensen är hög i familjer där dessa funktionshinder finns.

Ett barn med neuropsykiatriska svårigheter kräver mycket uppmärksamhet och hänsyn för att familjelivet ska bli drägligt. Detta förstärker barnets självcentrerade sätt. Samtidigt upplever de sina misslyckanden och att andra ofta blir irriterade på dem. Misslyckandena blir mycket utmanande för självkänslan och barnet kan inte erkänna att det inte är bäst och kan klara av allting. Vissa barn blir rasande när det får kritik och utvecklar strategier för att undvika situationer som innebär krav och risk att misslyckas.

Omgivningens negativa reaktioner förvärrar situationen för många familjer. Omgivningen har ofta synpunkter på hur föräldrarna uppfostrar sina barn och det är vanligt att föräldrarna uppfattas antingen som för släpphänta eller alltför kontrollerande.

Barn som är distanslösa, okoncentrerade, impulsiva, överaktiva, kanske okänsliga för smärta och har svårt att tolka sociala signaler korrekt utsätter sig själva för större risker än vad barn normalt gör. Det är helt enkelt nödvändigt som förälder att ha "koll" på vad barnet gör så att inte barnet skall råka illa ut. En adekvat reaktion men som av omgivningen kan tolkas som om föräldern är överbeskyddande gentemot barnet. När så samma barn av ilska river ner hyllorna i affären, då tänker omgivningen; "vilket ouppfostrat barn!" Det är med andra ord - inte lätt att vara rätt - som förälder till ett barn med neuropsykiatriska svårigheter.

Växer barnet upp i en familj med psykosociala problem är   sannolikheten större att det skall gå illa i vuxen ålder. Barn med neuropsykiatriska svårigheter som inte får sina funktionsnedsättningar sedda för vad de faktiskt är, riskerar att ständigt råka ut för misslyckanden, klagomål, mobbning och utstötning - både i sin familj, bland jämnåriga och i skolan.

Psykolog Lennart Lindqvist (1993) har i en undersökning av barn med svår MBD/DAMP tagit reda på hur familjerna har upplevt kontakterna med barnpsykiatrin. Hela 76 procent upplevde att de fått ett mycket dåligt stöd. Föräldrarna hade känt sig anklagade för att vara orsaken till barnens problem. Många föräldrar upplevde att det fans stora kunskapsbrister hos personalen gällande neuropsykiatriska funktionshinder. Flera hade också mött psykologer som velat se problemen som uttryck för olika former av relationsstörningar inom familjen. 13 av mammorna gick i självmordstankar under den tid de hade kontakt med barnpsykiatrin och Lindqvist menar att sambandet mellan barnpsykiatrins förmåga att skapa skuldkänslor hos mödrarna och deras självmordstankar är odiskutabelt.

Trots att det har gått ganska många år sedan Lindqvist gjorde sin undersökning verkar familjer fortfarande allt för ofta mötas av samma tankar och samma kunskapsbrist. Den psykodynamiska teoribildningen tycks hos vissa vara så fast förankrad att man har svårt att ta till sig att även personligheten och individens egna biologiska förutsättningar spelar en avgörande roll för hur människor handskas med sin tillvaro samt påverkas av relationer och samspel.