|
|
InledningNeuropsykiatriska diagnoser har under senare år fått stor uppmärksamhet i tv och tidningar. Medvetenheten om funktionshindret har ökat i samhället i stort men det finns trots det stora kunskapsluckor bland professionella yrkesutövare inom såväl skola, psykiatri, socialtjänst m.m. I den offentliga debatten framförs till och med åsikten om att neuropsykiatriska funktionshinder som t ex DAMP inte finns. Diagnostisering ifrågasätts med motiveringen att diagnoser stämplar och stigmatiserar. En del menar att diagnosen ställs alldeles för lättvindigt. Få torde dock ställa upp på det sistnämnda påståendet, ofta får föräldrar och vuxna med egen problematik kämpa hårt för att överhuvudtaget få hjälp. Detta faktum har även handikappombudsmannen (HO) uppmärksammat. I en lägesrapport till regeringen skriver HO att för de flesta familjer blir vardagen en kamp för att övervinna hinder. Föräldrar beskriver ofta en tudelad kamp - kampen att få information om rättigheter och därefter kampen för att få de insatser man är i behov av. Det som vi i dag kallas "neuropsykiatriska svårigheter" har alltid funnits. De finns i alla kulturer och i alla samhällsklasser. När svårigheterna övergår till att bli funktionshinder och handikappande har till viss del med sammanhanget och miljön att göra.
Skickliga jägare var tidigare nödvändiga för stammens överlevnad och personer med neuropsykiatriska svårigheter har många av de kvalifikationer som goda jägare behöver. De har snabba reflexer (impulser) och reagerar fort både när det kommer ett byte och när det är dags att fly för att fara hotar. Beteenden som i "primitiva" samhällen värderas positivt och premieras, fyller inte längre någon funktion utan ses snarare som en störning. I jägarsamhällen behövs människor som är benägna att ta risker, som inte hemfaller åt eftertanke utan fattar snabba impulsiva beslut. Att inte kunna klockan hade ingen betydelse eftersom dagens arbete styrdes av solens upp och nedgångar och läs- och skrivsvårigheter utgjorde inget hinder i det praktiska arbetet. För att orka jaga vidare i skydd av nattens mörker tog de sig några tupplurar under dagen. I nutida samhällen har dock jägarinstinkter inget större samhällsvärde. Tyvärr är det så att de personlighetsdrag som är förknippade med neuropsykiatriska diagnoser skapar särskilda svårigheter i det samhälle vi har skapat. För vissa personer blir svårigheterna så stora att de i vissa situationer blir handikappande. Ett stort antal människor med neuropsykiatriska svårigheter har det besvärligt i dagens samhälle. I dag syns kanske svårigheterna tydligare än någonsin tidigare. Skälen till det är flera. Dagens samhälle hyllar ideal som emotionell intelligens (EQ), socialt samspel, grupparbeten, samarbete och egen kunskapsinhämtning. Situationer som människor med neuropsykiatriska svårigheter i allmänhet har problem med. Den traditionella undervisningen passar ofta bättre eftersom den är mer välstrukturerad, organiserad och förutsägbar. Många barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska svårigheter har goda förutsättningar att leva ett bra liv men allt fler får problem.
Arbetsmarknaden ställer allt större krav på högre utbildningar samtidigt som antalet praktiska yrken minskar i stadig takt. Intresset för neuropsykiatrin växer både i Sverige och utomlands. En förklaring kan vara att många känner igen sig i de beskrivningar som ges och får äntligen en förklaring till de egna svårigheterna och eventuella misslyckanden. När de väl känner igen sig själva kanske de även känner igen sina föräldrar, sin partner eller sina barn. Att leva med neuropsykiatriska svårigheter kan vara en källa till såväl glädje som sorg. I vissa avseenden kan den speciella personligheten vara en stor tillgång, vid andra tillfällen ett handikapp. Hur var och en upplever sin livssituation är beroende av en rad faktorer såsom den egna självkänslan, erfarenheter man tidigare gjort, hur stödet från nätverket ser ut, förmåga till sociala kontakter etc. En och samma svårighet kan upplevas annorlunda av olika individer och familjer. Dels beroende av socioekonomisk status, utbildning, begåvning, kulturell tillhörighet, psykosociala faktorer, nätverk, självkänsla, erfarenhet osv. Listan kan göras lång. Det finns inga enkla svar på svåra komplexa frågor. Det är min övertygelse att om människor med neuropsykiatriska svårigheter får den förståelse och de förutsättningar de behöver för att fungera väl så kommer deras intensitet och kreativitet komma samhället till gagn istället för att vara en belastning. Det förebyggande arbetet med barnen kan inte nog poängteras i detta sammanhang. Människor med neuropsykiatriska svårigheter är värda all respekt de kan få. Många är de som i det tysta kämpar med sina svårigheter för att passa in i det samhälle vi gemensamt har skapat.
|
