|
|
Kritik mot neuropsykiatrin, Eva KärfveUnder tiden som intresset för de neuropsykiatriska diagnoserna ökar, ökar även de kritiska rösterna i samhällsdebatten. Få handikappgrupper är så utsatta som de med neuropsykiatriska funktionshinder. Viss mått av kritik är bra och nödvändig eftersom den sätter fart på samhällsdebatten men tyvärr blir ofta kritiken mot neuropsykiatrin inte bara kritik mot diagnostiseringen i sig utan blir också personlig och kränkande mot de människor som bär diagnoserna. En del som kritiserar diagnostisering av neuropsykiatriska svårigheter menar att dessa personlighetsdrag är icke-patologiska d.v.s. inte sjuka. De menar att genom att ställa diagnos luras människor att tro att neuropsykiatriska svårigheter är något onaturligt. Eva Kärfve, sociolog, har i sin bok "Hjärnspöken" kritiserat Sveriges neuropsykiatriska etablissemang för att de (som hon skriver) anser att ca 10 % av alla barn anses ha någon form av neuropsykiatrisk problematik. De flesta undersökningar visar dock att det är ca 5 % av alla barn som har någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder. Björn Kadesjö (2000) fann i sin studie att av barnen i hans undersökning hade 1,2 procent autism eller Aspergers syndrom och 1,1 procent Tourettes syndrom. Detta är ett större antal barn med Aspergers- och Tourettes syndrom än tidigare studier visat. De tre grupperna, ADHD/DAMP i svår form, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom, utgjorde i Kadesjös undersökning 4,8 procent av alla barn. Kärfve hävdar vidare att den av WHO fastslagna diagnosen hyperkinetiskt syndrom vore mer realistisk att använda sig av. Hyperkinetiskt syndrom är i stort sett detsamma som "HD" i AD/HD, d.v.s. den hyperaktiva delen. För att få diagnosen hyperkinetisk störning ska man uppfylla både kriteriet uppmärksamhetsbrist och kriteriet hyperaktivitet. Denna diagnos utesluter också de hypoaktiva symtomen. Det räcker inte (som vid AD/HD) att uppfylla kriterierna för antingen det ena eller det andra. Det gör att betydligt färre personer får diagnosen hyperkinesi än diagnosen AD/HD. Man uppskattar att ca 1 % lider av hyperkinetiskt syndrom eftersom det är en mycket snävare diagnos än ADHD och DAMP.
Kärfves retorik är svår att ta till sig, hon menar att DAMP är ett koncept som marknadsmässigt saluförs. Att föräldrar och lärare genom diagnosen skuldfrias, samtidigt som den verkliga skuldbördan överlämnas på barnet. Kärfe kallar DAMP för en fantasiprodukt och barnen för "dampbarn" samt att barnen med DAMP klassas som hjärnskadade. Majoriteten av alla barn med neuropsykiatrisk problematik har dock ingen hjärnskada. Det rör sig i de allra flesta fall om en medfödd bristfällig funktion i vissa delar av hjärnan med ärftlig bakgrund. Kritiken mot Kärfve har varit svidande. Att kalla DAMP för en vetenskaplig bluff var kanske inte så lyckat med tanke på att Christopher Gillberg är internationellt mycket välrenommerad. Kärfve kritiseras också för att lika skickligt marknadsföra sin egen bok "Hjärnspöken" som hon menar att "konceptet damp" görs. Ingen människa är den andre lik vilket skapar problem vid diagnostisering av neuropsykiatriska svårigheter. En och samma person kan ha drag av flera olika syndrom utan att uppvisa alla symtomen på var och ett av syndromen. En annan person kan i sin tur uppvisa alla symtom på ett enda syndrom. Ytterligare andra personer har symtom på neuropsykiatriska svårigheter men symtomen är jämförelsevis svaga och missas lätt.
|
