Kritik mot neuropsykiatrin, Elinder m.fl.

Kritikerna menar att psykiatriska diagnoser stämplar människor och fungerar som självuppfyllande profetior utan att säga något om människans totala livssituation eller beskriva vad som skulle vara till hjälp för personen. Skolläkare Leif Elinder (1999) är en av dem som i ett flertal tidningsartiklar uttryckt att han är kritisk till att sätta neuropsykiatriska diagnoser på barn. Tusentals svenska skolbarn klassas som hjärnskadade - helt i onödan menar han.

Elinder beskriver sig själv som ett bråkigt, stökigt barn med läs- och skrivsvårigheter. Han gick i "läsklass" och han säger att ingen förväntade sig något av honom i skolan. Han tror själv att han legat bra till för en diagnos om han varit barn i dag.

Elinder utgår, som de flesta av oss gör, utifrån egna erfarenheter. Eftersom en neuropsykiatrisk diagnos för Elinder är liktydigt med hjärnskada är det förståeligt att han inte vill sammankopplas med diagnosen.

Förespråkarna å sin sida talar sällan om hjärnskador eftersom orsaken till de neuropsykiatriska diagnoserna i de allra flesta fall troligen beror på en medfödd bristfällig funktion i hjärnan, ofta med en ärftlig bakgrund. I de fall man pratar om hjärnskador är när barn som är för tidigt födda eller drabbats av andra komplikationer vid födseln, senare får neuropsykiatriska svårigheter. Dessutom kan hjärnan påverkas av olika gifter som t.ex. alkohol, narkotika och tobak som också kan ge upphov till neuropsykiatriska symtom.

Elinder säger att man i skolan inte hade några förväntningar på honom och han uttrycker farhågor om att diagnosen banar väg för inlärd hjälplöshet samt att omgivningens förväntningar minskar på barnet.

Jag kan inte säga att Elinder har fel i detta, kanske blir det så ibland. För en del barn är det kanske bra att kravnivån blir lägre i vissa avseenden för att anpassas till barnets faktiska förmåga. Grundidén med diagnostisering är att skaffa sig kunskaper om individens styrkor och svagheter för att veta vilka insatser som behövs för att hjälpa personen på bästa sätt. Syftet med diagnosen är framförallt att hjälpa, inte stjälpa.

Naturligtvis måste man alltid ta med i beräkningen att en diagnos inte automatiskt bara är av godo. För- och nackdelar som med allting annat vägas mot varandra. Det mest etiska torde vara att varje familj och varje vuxen enskild individ själva får ta ställning till denna fråga. Det finns en överhängande risk att professionella yrkesutövare tror sig veta bäst och väljer åt familjen utifrån sin egen förförståelse. Det kan då bli läkarens, psykologens eller socionomens personliga värdering som får råda framför individen eller familjens önskningar och behov, detta gäller oavsett om de "professionella" är för eller emot diagnostisering.

Debatten kring neuropsykiatrin har till stor del kommit att handla om diagnosens varande eller icke-varande. Diagnostisering av människor sker dock oavbrutet utan att någon nämvärt höjer på ögonbrynen. För att undvika att en grupp människor kränks vore det mer gynnsamt att diskutera diagnostisering generellt än att ensidigt fokusera på neuropsykiatrin.

Krister Svensson, universitetsadjunkt ifrån Halmstad, menar (Dagens Nyheter 000313) att diagnostiseringskarusellen beror på att vuxna inte klarar av att hantera frontalkrocken mellan drömbilden av det goda barnet och verklighetens ungar. Svensson menar att vi har fått en generation barn som är bättre på att argumentera och diskutera än vuxna – "förhandlingsbarn". Han menar att en diagnos kan vara positiv för den enskilde individen men att det ur ett mer generellt perspektiv är märkligt att samhället måste sjukförklara barn för att de skall få plats. Istället borde vi enligt Svensson leta lösningar i hela den moderna samhällsstrukturen.

Felaktiga och överdrivna diagnoser kastar ett löjets skimmer över psykiatrin, skriver Håkan Eriksson, konsult i neuropsykologi vid Uppsala Akademiska sjukhus.

"Allt fler friska och normala barn får diagnosen "neuropsykiatriskt tillstånd" -  tex damp och Aspergers syndrom. Folk får intrycket att upp emot tio procent av Sveriges barn lider av medfödda hjärnskador eller är psykiskt handikappade. Nu måste någon ansvarskännande expert säga ifrån. Ett samhälle som klassar allt fler av sina medborgare som psykiskt abnorma befinner sig på ett sluttande plan." Eriksson menar att både skolan och sahhällets krav överstiger allt fler barns förmågor samtidigt som offentlig verksamhet präglas av besparingar. Han anser vidare att Christopher Gillberg gjort en viktig insats genom att lyfta fram de biologiska orsakerna bakom neuropsykiatriska funktionshinder. Att Gillbergs arbete medfört att barn som tidigare möttes av överkrav, bestraffningar eller social utslagning, nu kan identifieras och ges adekvat stöd. Men, skriver Eriksson, en kombination av neuropsykiatrisk medvind, ekonomisk åtstramning och tilltagande krav bortom människors förmågor har medfört en alltmer utbredd diagnostik. Eriksson är också kritisk till diagnoser eftersom de uppfattas som beteckningar på sjukdomar. Han menar att samhället tenderar att opportunistiskt och aningslöst använda psykiatriska lösningar på problem som egentligen är sociala och politiska till sin natur.