Flickor - symtom

Flickorna beter sig ofta socialt acceptabelt och kan därmed dölja sina svårigheter lättare än pojkar. Men flickorna bär på samma problem med uppmärksamheten och impulskontrollen. De är mer överaktiva än flickor i allmänhet och har mer beteendeproblem - men inte i samma omfattning som pojkar har. Flickorna har också samma svårigheter som pojkar när det gäller vänner.

Flickor är ofta underaktiva och inte märks så mycket. Den centrala symtombilden vid neuropsykiatriska svårigheter är i stort sett samma för pojkar och flickor. Dock dominerar flickor som patienter vid de barnpsykiatriska klinikerna under tonåren. En ökad frekvens av tonårsgraviditeter finns hos flickor med denna problematik.

Iglum (1999) beskriver i sin bok flickornas situation. Hon menar att hitintills har hyperaktiviteten varit mest i centrum men att en svängning är på gång. Man tror att det finns många flickor i den hypoaktiva/icke-hyperaktiva undergruppen.

Av tradition har forskningen i huvudsak varit inriktad på pojkar. Det kan också vara så att tilläggsproblematiken är fördelad olika mellan pojkar och flickor. I så fall skulle tilläggsproblematik som tvångsmässiga problem, ångest och depression vara vanligare hos flickor, medan aggressivitet och normöverträdelser skulle vara vanligare hos pojkar.

Enligt Iglum får i dag allt fler flickor neuropsykiatriska diagnoser. Det beror förmodligen på att man numer betraktar uppmärksamhetsproblemen som det genomgående draget vid ADHD och att ADHD inte nödvändigtvis måste vara kopplat till hyperaktivitet.

Den icke-hyperaktiva gruppen har även de ett avvikande beteendemönster. Detta brukar dock omgivningen förbise då beteendet oftare är ett större problem för personen själv än för omgivningen. Här finns ofta inåtvända, blyga och plikttrogna flickor. De är ofta överkänsliga för kritik och krav. Sociala situationer kan bli alltför förvirrande, oöverskådliga och därmed ångestväckande. Det gör att flickorna kanske undviker sociala situationer. Många får  psykosomatiska symtom och vill inte gå till skolan. När de icke-hyperaktiva flickorna känner sig förvirrade och har tappat kontrollen, sluter de sig inom sig självt och blir handlingsförlamade.

I skolan presterar de ofta sämre än vad de borde göra med tanke på begåvningsnivå. De brukar dock hänga med i skolan och pockar inte på lärarens uppmärksamhet i samma utsträckning som de hyperaktiva gör. Därmed får det sällan hjälp av psykologer och specialpedagoger och inte det stöd som de skulle behöva.

Flickor med hyperaktivitet reagerar annorlunda än pojkar. De blir ibland kallade "pojkflickor" eftersom de inte lever upp till sociala ideal och förväntade rollmönster. Flickorna opponerar sig, käftar emot, är envisa, trotsiga och fräcka i munnen. De har, precis som de icke-hyperaktiva, lätt att ta till tårar.

Flickornas problem blir i allmänhet tydligast i tonåren men deras symtom är ofta svåra att förstå sig på. Flickor med neuropsykiatriska svårigheter är under denna period extra utsatta. Kraven blir högre, hormonerna förändras och premenstruella spänningar kan bli mycket svåra att klara av.

Neuropsykiatriska svårigheter är vanligare hos flickor än man tidigare har trott men det finns en betydande könsskillnad när det gäller flickors möjlighet till att få hjälp och behandling. Man har tidigare trott att neuropsykiatriska svårigheter har varit betydligt vanligare hos pojkar, men det verkar snarare som om pojkar hitintills har blivit utredda och diagnostiserade oftare. Att flickor med neuropsykiatriska svårigheter inte är lika aggressiva som pojkarna är troligtvis en viktig faktor för att deras svårigheter inte upptäcks, eftersom aggressivt och utåtagerande beteende är en av huvudorsakerna till att problemet uppmärksammas.