Diagnostisering av barn, för- och nackdelar

Föräldrarnas självkänsla och självbild utsätts för stora påfrestningar i en familj där det finns barn med neuropsykiatriska svårigheter. Irritation på barnet blandas ofta med självanklagelser och skuldkänslor. I de fall barnet får en diagnos, kan diagnosen ta hand om, inte bara funderingarna kring barnet utan också föräldrarnas funderingar kring sig själva. När ett barn beter sig problematiskt blir alltid föräldrarnas känslor inblandade. Osäkerheten över om barnets sätt att vara är normalt kan aktivera föräldrarnas funderingar över sig själv. "Är det mig eller barnet det är fel på?" "Borde jag orka mer?" "Är jag för sträng, för uthållig, för lättstött, för slapphänt, överbeskyddande?" Vanligt är också att föräldrarna börjar skylla på varandra.

Psykolog Lennart Lindqvist har i en rad artiklar tagit upp diagnosens fördelar men kan också se att det finns nackdelar. Han har erfarit i egna undersökningar (Psykologtidningen 14/96) att föräldrar känt sig övergivna efter att barnet har fått en diagnos. Ofta som en direkt orsak av att barnhälsovården har alltför små resurser att kunna hjälpa barnen. Trots detta fanns det många föräldrar som upplevde det positivt att få en diagnos och ett namn på problemet. Så gott som alla föräldrar i Lindqvist:s undersökning önskade att diagnosen hade satts ännu tidigare. Han skriver att han erfarit att en diagnos innebär en djupgående kris för ett barn – en kris som finns kvar under flera år. Det verkar också som om ju senare diagnosen sätts, desto starkare blir reaktionen. Men Lindqvist fann samtidigt att även de barn som inte fått diagnos mådde dåligt. I en uppföljning tio år senare visade det sig att de barn som tidigt fått diagnos mådde mycket bättre än de som fått en diagnos sent eller ingen diagnos alls. Lindqvist sammanfattar sina resultat med att en diagnos kan vara positivt därför att den:

• Ger barnet en förklaring på sina problem
• Ger föräldrarna en förklaring och en ökad förståelse för barnet
• Lindrar skuldkänslor
• Ger föräldrar och personal (skola, barnomsorg) möjlighet att läsa och öka kunskaperna om funktionshindret.

Björn Wrangsjö (1998) resonerar kring diagnosens för- och nackdelar i boken Barn som märks. Utvecklingspsykologiska möjligheter och svårigheter. Bland diagnosens positiva aspekter kan nämnas avlastning av skuldkänslor och skydd mot anklagelser och kritik från omgivningen. Som förälder känner man sig förstådd och man beter sig mer konstruktivt och mindre skuldbeläggande gentemot barnet. Man får också hopp om hjälp, och stöd från den offentliga sektorn.

"Upplevelsen av att vara annorlunda beror naturligtvis i grunden inte på diagnosen utan på barnets upplevelser i kontakten med andra. Diagnosen bekräftar på gott och ont annorlundaskapet" (s.40).

Föräldrarna som har barn med dessa svårigheter kan släppa skuldkänslor över att ha varit dåliga föräldrar. Även andra runt barnet t ex anhöriga och skol- och fritidspersonal, kan släppa känslor av misslyckande. Föräldrarnas självbild och självkänsla kan återupprättas.

Ett beteende hos barnet som tidigare väckte vrede och vanmakt hos föräldern (och som dessutom innebar att föräldern måste ifrågasätta sig själv) kan tolkas på ett annat sätt. Föräldern kan ta situationen lugnare och färre onda cirklar sätts igång. Barnet känner sig inte lika avvisat eller ambivalent bemött. De vuxna startar genom sin nya tolkning av situationen ett annat samspel med barnet, vilket får gynnsamma effekter på barnets beteende och på dess självbild. Detta gäller även andra vuxna runt barnet som t ex lärare.

Handikappombudsmannen (HO) har i en regeringsrapport (1999) uttalat sig positivt om diagnostisering. HO menar att varje barn har rätt att få veta vad som orsakar dess svårigheter. Vad man kan skapa genom diagnosen är förståelse. Genom att göra en allsidig utredning och en ordentlig analys gör man barnet begripligt både för sig själv och sin omgivning. HO menar också att barnet självt kan bidra med en hel del kunskap och att det därför är viktigt att föra en ständig pågående dialog med barnet. Samtidigt konstaterar HO att diagnostisering av barn är inte helt okontroversiellt.

I en debattartikel i tidningen Pedagogiska Magasinet (3/00) skriver barnläkaren och barnpsykiatrikern Tore Duvner att det vore mycket vunnet om vi kunde avdramatisera inställningen till de neuropsykiatriska diagnoserna.

"Man ska inte sätta likhetstecken mellan DAMP och hjärnskada. Diagnosen beskriver vissa bristande förmågor/funktionsstörningar som ibland kan ha en skada som orsak men oftare handlar om ärftlighet.

Jag ses inte som en sämre människa för att jag har astma. Däremot kan det vara ett stort problem för människor med allergier att omgivningen inte vill tro på deras faktiska problem och inte ställer upp på de miljöförbättringar de kräver" (s.69).