Diagnosens psykologi

De flesta vuxna med dessa svårigheter har aldrig blivit diagnostiserade och vet därför inte vad deras problem beror på. Många börjar förstå att de själva har liknande problem när deras barn genomgår en utredning.

För många, barn såväl som vuxna med neuropsykiatriska svårigheter, och deras familjer innebär en korrekt diagnos lättnad och förståelse. Anhöriga, vuxna personer, föräldrar, barn och andra i omgivningen befrias från känslan att vara misslyckade eller dumma. Varje människa har rätt att få veta vad som orsakar dess svårigheter om den så önskar.

Diagnosen bekräftar också att personens svårigheter inte är påhittade utan existerar i verkligheten och har ett namn. Diagnosen är också i bästa fall nyckeln till att få hjälp.

Diagnosen hjälper också till att sortera och strukturera upp svårigheterna. Alla som finns i omgivningen får lättare att se mer förutsättningslöst på individen. Utan diagnos blir många missförstådda. Både personen själv och omgivningens förväntningar och förhållningssätt förändras i och med att en diagnos ställs. Diagnosen har därför både en medicinsk, psykologisk och social betydelse.

Diagnosen hjälper personen att hitta rätt i informationsdjungeln när den med hjälp av diagnosens namn vet vad den skall leta efter för specifik information. Det blir också lättare att söka sig till andra människor med likartade svårigheter. Man kan också söka sig till en intresseförening som kan vara till stöd och hjälp. För omgivningen är ju personen densamma, med eller utan diagnos.

Självkännedom

Med diagnosen följer också insikt i vari de största svårigheterna består. Människor som har självkännedom (där utredning och diagnos är en förutsättning) kan själva bidra med erfarenhet om hur omgivningen skall anpassas efter henne eller honom. Diagnosen kan också bidra till att personen upplever större respekt från omgivningen. Risken för att hamna snett, börjar missbruka, drabbas av depression och ångest minimeras. Individens starka sidorna är alltid viktiga att kartlägga i samband med diagnostisering.

När en diagnos ställs av en läkare lämnar personen den psykologiska världen och hamnar istället inom den medicinska välden.

En diagnos är dock ingen given sanning och är inte heller oföränderlig över tid.

Diagnosens risker

Under tonår och pubertet utvecklas individens känsla av identitet. Att under dessa år få en diagnos kan vara extra känsligt och bör undvikas.

Ett annat problem är friskolornas möjlighet att välja bort kostsamma och stökiga barn. Vissa skolor kräver intyg från föräldrarna att barnen inte har några särskilda problem. Vill man ha sitt barn i en friskola kan en diagnos alltså vara ett hinder.

Andra debatterade risker med diagnostisering är att det finns en risk för att omgivningen glömmer bort att se personen som den unika individ den är och i stället letar efter beteenden som bekräftar diagnosen. Diagnosens uppgift är dock inte bara att organisera det förflutna och nuet, utan formar också föreställningar inför framtiden. Diagnosens innebörd på sikt är dock komplex, den kan fungera som en förklaring till varför personen gör som det gör, men den kan också användas negativt för att rättfärdiga ett okontrollerat beteende. Diagnosen bekräftar på gott och ont annorlundaskapet. Vad diagnosen kommer att betyda på sikt hänger ihop med hur den påverkar personens självbild och självkänsla.

Några tankar …..

Signaturen Ankie, själv med neuropsykiatrisk diagnos har tillhört en av de flitigaste debattörerna på diskussionssidan. Ankie har tänkt en del på diagnostiseringens för- och nackdelar och har formulerat dessa tankar på ett mycket personligt sätt. Jag återger här delar av ett av hennes inlägg:

Dom andra tankegångarna och önskningarna och åsikterna man har, kan inte visas för andra på det sätt man själv vill. Då adrenalinet envisas med att stanna kvar i kroppen, längre än nödvändigt hos oss med NPF. Att ha dåligt närminne, men ett glasklart intellekt och långtidsminne är heller inte kul. När man har svårt att visa det. För det dåliga närminnet, gör att vi kommer på vad andra sagt och vad vi själva sagt i diskussioner, mycket senare, kanske nästa dag och då är det ofta försent att komma drällande och förklara sig. Har man då fräst och avbrutit folk så är de ännu mindre benägna att lyssna på en. Dom är helt enkelt sårade över hur man betett sig./…/ Dom tycker då självklart att man skyller på tandvärk i stortån typ!"