|
|
Diagnosens vara eller icke varandeFrågan om diagnos eller ej är mycket laddad. Förespråkare och motståndare möts i TV-dueller där vardera sidan tycker att de står för den enda sanna kunskapen. Antalet barn och vuxna som får en neuropsykiatrisk diagnos och även behandlas har stadigt ökat under de senaste 10 – 20 åren. Antalet diagnostiserade individer väcker frågan varför så många i dag uppfattas ha svårigheter som föregående generationer inte tycktes lida av. Det finns inget enkelt och entydigt svar på detta men en trolig förklaring är att människor med neuropsykiatriska symtom har funnits i alla tider. Symtomen har antagligen inte utgjort hinder i livsföringen på samma sätt som de gör i dag. Tempot är högre, arbetsmarknaden förändras och samhällets krav på den enskilda individen blir allt högre. Toleransnivån mot svaghet och brister blir lägre, därav ökar risken för misslyckanden markant för den som har någon form av neuropsykiatrisk svårighet. Ytterligare en skillnad är att allt fler börjar bli medvetna om dessa svårigheters existens. Lärare, läkare och andra professionella är kunnigare vilket bidrar till att fler människor med dessa svårigheter upptäcks och diagnostiseras. Människor som får neuropsykiatriska diagnoser har vanligen märkts under en längre tid på ett sätt som varit plågsamt för både dem själva och omgivningen. De har kallats ouppfostrade, lata, bråkiga, omöjliga, stökiga etc. Människor som inte får sina svårigheter sedda som de är riskerar att ständigt råka ut för misslyckanden.
Det ligger nära till hands att tro att föräldrarna brustit i sin uppfostringsgärning då ett barn beter sig oacceptabelt. Det är lätt att döma ut föräldrarna och förlägga skulden för barnens beteende på dem. Diagnosmotståndarna å sin sida menar att man genom att diagnostisera människor istället skuldbelägger individen och därmed skuldbefriar samhället och föräldrarna. På sidan "Kritiska röster" kan du läsa mer om det motstånd mot diagnostiken som i dag debatteras i Sverige.
|
