Psykologiskt inriktade behandlingsmetoder

I en stor del av behandlingen av neuropsykiatriska svårigheter ingår att bygga upp självkänsla och självförtroende, att inge personen hopp om att en förändring är möjlig samt få personen att våga trots tidigare misslyckanden.

Att ha kunskap i neuropsykiatri är oerhört värdefullt, för att inte säga nödvändigt, i arbetet med personer med dessa svårigheter.

Individualterapi

Traditionell psykodynamiskt inriktad terapi kan framförallt vara till hjälp för de sekundära svårigheterna som ofta tillkommer då en person har neuropsykiatriska problem. Sekundära svårigheter kan vara olika former av ångest och depression som en följd av alla misslyckanden personen varit med om, eller rädsla över att utsättas för nya misslyckanden.

Terapeuten bör vara väl förtrogen med de grundläggande svårigheterna och förstå neuropsykiatrins specifika problematik. På grund av svårigheternas art har många svårt att analysera och reflektera över sin person och den situation de befinner sig i, många har också svårt att tänka i abstrakta termer och svara på abstrakta frågor.

Terapi kan också användas för att öka självinsikten, hjälpt till att stå emot impulser samt hjälp till bättre samspel med andra människor.

Enligt amerikansk modell kan man enligt Vanna Beckman (1999) se terapeuten mer likt en coach som står vid sidan om och hojtar uppmuntrande, ger anvisningar, råd och påminnelser. Coachen tjatar också och frågar hur saker och ting har gått.

Människor med autistiska drag i sin personlighet har svårt med symboltänkande, sociala relationer samt förnimmelser från den egna kroppen vilket i det närmaste omöjliggör traditionell psykoterapi. Ju mer autistiska drag en person har desto svårare har personen att tillgodogöra sig denna form av terapi.

Inom den psykodynamiska traditionen letar man bland annat efter relationsstörningar mellan familjemedlemmar och ser dessa som orsaken till människors psykiska svårigheter. När det gäller familjer med neuropsykiatriska svårigheter bör man ha i åtanke att det nästan är oundvikligt att det periodvis uppstår relationssvårigheter mellan familjemedlemmarna.

Psykoanalytisk terapi har inte någon effekt på tics.

Gruppterapi

Gruppterapi med andra som har neuropsykiatriska svårigheter kan upplevas som mycket positivt. Att få träffa andra med likartade svårigheter, dela erfarenheter och tillhöra en gemenskap kan vara värdefullt.

Föräldraträning

Enkelt uttryckt kan man säga att föräldraträningsprogram går ut på att hjälpa föräldrar att hjälpa sina barn. Föräldrarna får lär sig olika metoder för att träna sitt barns förmåga att behärska sig och följa instruktioner. Programmet syftar till att förbättra barnets beteende genom att föräldrarna tränar ökad tydlighet, förutsägbarhet och positiv uppmärksamhet. Föräldrarna får också lära sig att förstå sitt barn, hur barnet kommunicerar och lära sig ge tydliga konsekvenser till barnet i nära anslutning till ett beteende.

Föräldrarträningsprogram går också ut på att ge föräldrarna känslomässigt stöd. Man brukar belysa olika specifika ämnen som t.ex. relationen mellan föräldrar och barn, barnet och föräldrarnas medfödda egenskaper och personlighet samt titta på likheter/olikheter. Föräldrarna får lära sig att fånga upp barnet och ge det tydliga instruktioner. Därutöver brukar man arbeta på att förbättra kommunikationen mellan föräldrar och barn samt hjälpa föräldrarna att välja ut vilka icke önskvärda beteenden man skall arbeta med inom familjen. Föräldraträning kan ske såväl enskilt som i grupp.

Lots

I det projektet som drevs i BOSSES regi (Sääf Göransson 2000) drog man flera slutsatser gällande vuxnas behov av stöd och hjälp. Den erfarenhet man bland annat gjorde var att man i mötet med vuxna personer med neuropsykiatriska svårigheter måste ha flera åsikter, ge mer konkreta förslag och styra mer än man annars gör.

Då många har en bristande förmåga att reflektera och se konsekvenserna av olika val innebär en del av bemötandet att lägga fram olika valmöjligheter och ge en bild av vilka konsekvenserna kan bli av olika val.  En del behöver också praktisk hjälp i hemmet med vardagssysslor.

Projektledarna upplevde sig som "lotsar" eftersom de tycket att de vägledde, visade vägen och ibland hjälpte till över de värsta grynnorna. De försökte ge vuxna med neuropsykiatrisk diagnos stöd i att se konsekvenserna av det egna handlandet för att undvika att begå samma misstag om igen. Som lots fanns de till hands i alla möjliga situationer. Lotsen kunde man ringa till om man var osäker på vilken dag det var eller inte förstod hur saker och ting hänger ihop. Lotsen följde med i olika situationer och hjälpte till att förklara svårigheterna för andra. "Dessa erfarenheter har gjort oss övertygade om att en ’lots’, som också kan ge praktiskt stöd med vardagssysslor, är en funktion som skulle ge många vuxna med DAMP/ADHD bättre levnadsvillkor" (a.a. s.22).