Pedagogik

Pedagogiken vid neuropsykiatriska svårigheter går ut på att skapa en starkare struktur än vad man i vanliga fall har. Strukturen kan se olika ut för olika personer eftersom behoven är så skiftande. Det är viktigt att personen får känna att den lyckas med sina uppgifter.

Grunden för inlärningen skall vara den positiva motivationen som framgång föder.

Kravnivån måste därför anpassas efter personens individuella förmåga. Det gäller att hela tiden ligga steget före och vägleda personen så att allt för många misslyckanden undviks. För både barn och vuxna kan det vara till stor hjälp att vara förberedd inför nya situationer och undvika för många valsituationer.

Motivationen spelar mycket större roll än vad det gör för människor i gemen när det gäller att lyckas med en uppgift.

Fokus måste ligga på det positiva och det gäller att hitta varje persons egen "motor". Att tvinga en person med neuropsykiatriska svårigheter att göra sådant den inte vill kan leda till nya misslyckanden som undergräver personens självkänsla ytterligare.

Både barn och vuxna kan ha svårt för stora folksamlingar och andra "stökiga" miljöer. Det kan därför vara klokt att undvika sådana platser. Fasta rutiner och regelbundna vanor underlättar många av dessa människors vardag, utom de som har stort behov av att få fart på nervsystemet. De som har svårt med förändringar behöver lära sig strategier för att hantera det eftersom livet är föränderligt hur mycket vi än försöker låta bli. Ångesten kan lindras genom att planera förändringar över en längre tid.

Mer pedagogiska tips får man i boken Om de bara kunde skärpa sig! Barn och ungdomar med DAMP/MBD, AD/HD och Tourettes syndrom (1999) skriven av den norske specialpedagogen Lisbeth Iglum.

Lisbeth Iglum skriver att man i pedagogiska situationer bör tänka på att inte försätta elever i en situation då de riskerar att förlora ansiktet. När man behöver leda en elev tillrätta eller lära den något kanske man kan göra det enskilt och se till att man undviker åhörare. Överreaktioner hos elever kan bero på att eleven försöker att hantera eller dölja en sårad stolthet. Många situationer kan lösas genom förhandlingar och undvikande av maktkamper.

Enligt Iglum har även elever med svårigheter i socialt samspel glädje och nytta av ADL-träning. ADL står för aktivitet i det dagliga livet och brukar traditionellt användas i arbete med förståndshandikappade.

Eleven kan då få erfarenheter av hur man förväntas bete sig i olika situationer.

Man måste också möta eleven där han eller hon befinner sig och forma hjälpen så att eleven kan ta emot den.

Som lärare behöver man anpassa både inlärningsmaterial och klassrumsmiljö. Läroböckerna är ofta alltför färg- och detaljrika och behöver förenklas genom kopiering, förstoring och färre moment per sida. Man behöver ta en uppgift i taget och även i högre grad använda sig av symboler istället för av verbala budskap. Miljön bör vara så enkel som möjligt för att eleven inte ska bli förvirrad genom allt för många intryck.

Iglum poängterar också vikten av att ofta ge positiv återkoppling i direkt anslutning till önskat beteende samt behovet av att öka elevens motivation till skolarbetet. Förhållanden som påverkar motivationen är möjligheten att få överblick på arbetet, ha en känsla inom sig av att det är möjligt att lyckas, ha en bra självkänsla, att veta vad som förväntas av en, veta vad som kommer att ske samt att bli bekräftad för den man är och det man gör.

Vi bör sätta de gränser som vi vet att vi klarar att upprätta och som eleven klarar av att hålla sig till. Gränssättning rymmer en viss förmåga till samspel med andra människor och konflikthantering där ingen förlorar ansiktet är allra bäst. Gränskonflikter handlar både om att ge och att ta. Att ligga steget före är oftast nödvändigt. Att ha förmåga till inlevelse, vara konsekvent, ha förståelse för elevens situation, ha humor, inre trygghet, äkthet och disciplin är enligt Iglum viktiga förmågor vid gränssättning.