Långfredagsslaget, Uppsala den 6 april 1520.
Fredagen den 6 april 1520 drabbade en stor svensk bondehär samman med den danska huvudarmén i det som i dag är de centrala delarna av Uppsala. Drabbningen har gått till historien som Långfredagsslaget.
På de följande sidorna skall jag försöka redogöra för det jag hittat om förhistorien, slaget och efterspelet.
De källor som jag bygger på är främst de förträffliga uppsatser som publiceras på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks hemsida, www.smb.nu och boken Svensk militärhistorisk atlas, redaktör Per Dahl.
Förhistoria
För att förstå hur en dansk armé har hamnat i Uppsala måste vi gå ytterligare 123 år tillbaka i tiden, till år 1397. Det året förenas de tre nordiska kungarikena Danmark, Norge och Sverige i den så kallade Kalmarunionen. Länderna är fortfarande formellt självständiga och respektive lands egna lagar skall fortfarande tillämpas, men man har nu en gemensam kung, den danske. Relationerna mellan Köpenhamn och Norge är goda och unionen mellan dessa skall komma att bestå ända till 1814. Med Sverige är det annorlunda. Till skillnad från Norge finns i Sverige en relativt talrik och stark inhemsk stormannaklass, den blivande adeln. Stormännen är vana vid att besätta ledande positioner i riksledningen och att som fogdar kunna sköta sina län efter eget huvud. Något feodalt styre av kontinental modell med livegna bönder är det dock inte tal om, för att skapa ett sådant förhållande är den svenska stormannaklassen alltför svag. Då kungamakten flyttas till Köpenhamn minskar också kungens möjlighet att utöva kontroll över de lokala ämbetsmännen och fogdarnas, verksamhet. Det är väl sannolikt att en konsekvens av detta blir ett ökande inslag av förskingring av skatteinkomster.
För att råda bot på detta börjar därför unionskungen att ersätta de svenska fogdarna med utlänningar. Danskar, Tyskar och till och med Italienare rekryteras och placeras ut på de olika fogdeborgarna. De nya fogdarna saknar lokala lojaliteter, och detta skulle kunna ha varit ett genidrag, om det inte varit för några små detaljer. De nya fogdarna anpassade inte sina arbetsmetoder till de svenska förhållandena utan behöll sitt kontinentala, feodala synsätt på allmogen, en rejäl kulturkrock. Snart jäser missnöjet över fogdarnas brutala metoder, och de svenska stormännen, som känner sig missgynnade då "utlänningar" tagit deras jobb ansluter sig snabbt till upproren. Fogdeborgar stormas, plundras och bränns och de utländska fogdarna flyr eller lynchas av uppretade folkmassor. Unionskungen i Köpenhamn svarar med maktspråk och sänder sina värvade trupper för att slå ner upproren. Det är nu under det oroliga 1400-talet som flera grundläggande drag i den svenska politiska och militära traditionen grundas, men mer om detta senare.
Taktik och stridsteknik
|
Allmogesoldat med armborst. Bild ur Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Hjalmarsson & Högbergs Bokförlag, Stockholm 1999. |
 Allmogesoldat. Bild ur Ulf Sundberg: Medeltidens svenska krig, Hjalmarsson & Högbergs Bokförlag, Stockholm 1999. |
De
kungliga trupperna är oftast värvade tyska legosoldater. De
är välutrustade, är förhållandevis
välövade och har oftast lång stridserfarenhet. Legotrupperna strider i stora och
mycket täta formeringar för att på så sätt få maximal nytta av sina nya vapen,
den nära 5 meter långa piken och den kortare hillebarden. Vapnen och
stridstekniken är anpassade för strid i den mer öppna centraleuropeiska
terrängen där fienden utgörs av bepansrat kavalleri.
Enheterna är på grund av sin storlek och täthet trögmanövrerade men de är i det
närmaste oslagbara vid närstrid. De svenska allmogeförbanden kan givetvis inte
mäta sig med legosoldaterna i en strid på öppet fält. I stället utnyttjar
allmogen terrängen och motståndarens svaga sidor till sin egen fördel. Man
blockerar vägar och pass i skogsterräng som Danskarna måste passera. Inne bland träden går inte den
kontinentala stridstekniken att nyttja och allmogens armborst och enklare
stångvapen visar sig vara mer lämpade. Efterhand ökas allmogens taktiska
skicklighet och det förekommer i flera fall att man gillrar fällor
där en ”flyende” allmogehär lockar de förföljande och övermodiga legosoldaterna
in förberedda bakhåll. Denna kombination av försvar, överfall och snabba
motanfall lever fortfarande kvar i den svenska arméns taktiska koncept
”fördröjningsstrid” och den finska arméns ”motti-taktik” som kostade ryssarna så
stora förluster under vinterkriget 1939-40.
Legosoldaterna är dyra i drift så kungen vill givetvis komma till ett snabbt avgörande, alltså ser de svenska anförarna till att undvika avgörande slag. I stället låter man tiden, och kungens utgifter ticka iväg.
Till slut kommer man till förhandlingar. Kungen lovar att följa svensk lag, att endast utse svenskar till ämbeten i Sverige och en allmän amnesti utlovas. I gengäld erkänner de upproriska unionskungens rätt till kronan och så kan alla återvända hem. Och så här håller det på under hela 1400-talet. Nya fogdar, nya uppror, nya strider, nya freder, ny amnesti och så vidare. Efter hand utvecklas den svenska allmogen till en aggressiv och ganska stridslysten grupp, som snart kom att bli en betydande militär maktfaktor. Detta kan nog antas vara orsaken till Gustav Vasas så unika svenska modell med fyra stånd i riksdagen. Han insåg böndernas styrka som allierade mot stormännen, samtidigt som han helt enkelt inte vågade lämna dem utanför riksdagsarbetet.